Tapetorkestern

Såg ett klipp igår där tre personer satt och pratade dödsmetall. De nämnde Dismember. Åh, Dismember! ropade jag åt Mannen. Och så blev jag nostalgisk. 

 

Jag kunde dock inte minnas ett skvatt av hur Dismember lät, hur de såg ut eller ens om jag någonsin tyckt de var bra. Hela nostalgivågen kom liksom av sig.

 

Jag vet inte vad problemet med detta är, men någon borde ta tag i det.

 

 

Yngve tar en liten tupplur medan jag funderar över riktigt stora saker: ska jag eller ska jag inte sälja bort Psychedelic Furs LP Midnight to Midnight? Den har nästan inga bra sånger, hela trion är klädd i läder + en hink hårgelé och produktionen låter väldigt mycket som för mycket dyrt potatismjöl i näsan. 

 

MEN. Jag köpte skivan 3 mars 1990. Det var dagen då Dojjan och jag gick till Kvantum i Kramfors för att leta "billiga grejjer" (= skivrea) och fick för oss att det tar ungefär max en halvtimme att gå till Kvantum och leta billiga grejjer. Tyvärr har Dojjan och jag aldrig kunnat beräkna vare sig tid, avstånd eller annat svårt (t.ex. hur man omvandlar Billy Idols brittiska längd till svensk längd utan att få fram att han är ungefär en halv meter hög. Det gör att hans väldigt kortvuxne gitarrist Steve Stevens visar sig vara lika liten som Gammelsmurf och det förklarar visserligen hans fäbless för styltstövlar men gör honom till en väldigt liten idol.), så därför blev våra föräldrar inte glada när vi kom hem väldigt sent istället för väldigt tidigt (som vi enligt våra noggranna beräkningar skulle göra). Det var en promenix på ungefär 7 km tur och retur, vilket inte tar en halvtimme när man går och filosoferar om stora ting, som Dojjan och jag gjorde på den tiden. 

 

Hela dagen blev paj pga detta och dessutom ringde jag i ren fjortisdesperation (jag var trots allt 14 år) till en kille jag var hemligt kär i och la på luren innan han hann svara. Detta gjorde mig så upprörd att jag var tvungen att gråta en skvätt över mina finnar och min fjortistillvaro och det försökte jag råda bot på med att göra en morotsansiktsmask och den visade sig omöjlig att tvätta bort så då fick jag vara orange i ansiktet resten av dagen. Vilket egentligen inte spelade någon roll på en kosmisk nivå, men kosmiska nivåer kan skita på sig när man är fjorton år, finnig, osams med sina föräldrar och olyckligt kär i folk som inte svarar i telefon men tack och lov för det, för vad skulle jag isåfall ha sagt? Jag skulle bara ha lagt på luren och tackat evinnerligt för att det inte fanns nummerpresentatörer dåförtiden.

 

Dagens enda glädjeämne var då att jag lyckats få tag på Psychedelic Furs senaste skiva, som jag tyckte lät makalöst bra i all sin ekande klingklangproduktion och dessutom var gruppen galet snygg på omslaget där de ålade runt i sina svarta skinnkläder och spretigt, kletigt hår. 

 

Många år senare läste jag att den skivan spelades in under en period i sångarens liv som han beskrev som en förvirrad tid med alldeles för mycket hårgelé och dålig musik. Han borde vara tacksam över att han åtminstone inte såg ut som en apelsin i ansiktet. 

 

Om jag säljer skivan säljer jag även tillhörande barndomsminne, så det kan bli en dyr affär. Men om du vill ha den kan jag ge dig receptet på ansiktsmasken gratis. Den tog tyvärr inte bort acnen, men skapade åtminstone några timmars sysselsättning. Och det är ju mer än man kan begära i dessa dagar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fyra dagar har jag nu praktiserat, alltså arbetat. Det är på ett bra ställe, med en bra chef och med arbetsuppgifter jag tycker är roliga och med värderingar jag håller med om. Dagarna är späckade med uppgifter, men jag tar dem i min egen takt. Det är alltså helt olikt mitt förra jobb, som lärare. Visserligen hade jag en bra chef då med och roliga arbetsuppgifter. Det var bara det att de roliga arbetsuppgifterna var omöjliga att hinna med, pga tusen knäppa uppgifter som Skolverket tycker är viktigare (dokumentation, inte undervisning). Även om jag haft fullt upp denna vecka och min att-göra-lista aldrig tar slut har jag inte ens hälften så mycket att göra som när jag arbetade inom skolan. Jag tror det jag har nu kallas för rimlig arbetsbörda. 

 

Och rimlig arbetsbörda, det borde väl vem som helst klara av?

 

När jag kraschade i vintras antog jag att jag skulle behöva någon månad på mig att återhämta mig. Efter nio månader borde jag vara superlugn i både kropp och hjärna och kanske till och med själen, om någon nu tror på att jag har en sådan. Efter nio månader borde jag inte få en plötslig panikattack med total blackout, hjärtklappning och talsvårigheter bara för att jag inte hittar plånboken. Efter nio månader borde jag inte glömma namnet på den person jag sitter och pratar med. Efter nio månader borde jag inte få så ont i kroppen efter två timmars jobb att jag inte kan sova på natten. Efter nio månader borde jag inte säga fel namn på vanliga substantiv varje dag. Efter nio månader borde jag inte försöka tända ett ljus med hjälp av en tärning maskindiskmedel.

 

Om jag hade insett lite tidigare att det inte var vettigt att vara stressad på jobbet hade jag kanske kunnat jobba ordentligt nu. Jag kanske hade kunnat föra ett normalt samtal utan att hela tiden tappa bort mig och få fråga vad det handlar om.

 

Jag mår riktigt bra så länge inget plötsligt händer. Men så fort något enormt stressande inträffar, som t.ex. den bedrövligt svåra olyckan att tappa lite mjöl på golvet, då poffar hjärnan ihop som en röksvamp.

 

De flesta som jobbar heltid, inklusive mig själv när jag gjorde det, skulle vilja fläta till mig tvärsöver käften för att jag gnäller över att jag blir tokstressad över småsaker. Det är väl inget att stortjuta över, att jag glömt att se till att jag har ett par rena strumpor? Eller att bli helt hispig över att jag inte förstår vad jag läser lika snabbt som förut?

 

Nej, det är verkligen inget att bli upprörd över. Men att jag blivit en dement gnällspik, det är vad som är upprörande. Vilken vinst har samhället gjort på det? Att se till att jag nog inte kan ta ett heltidsjobb någonsin igen? Är det en hemlig konspiration för att hålla mig utanför arbetsmarknaden? Isåfall tackar jag för det.

 

 

 

 

 

Nog om bordeller, Tyskland och tvångsarbete. Nu till något liknande. Jag har utnämnt mig själv till testpilot för Arbetslinjen och ska prova på "praktik". "Praktik" är alltså ett jobb fast utan lön. Jag har på eget bevåg föreslagit praktiken, så det är inte synd om mig. Frid och fröjd och jag ska lära mig saker och sådära och ändå behålla a-kasseersättningen som vanligt.

 

Kan man tro. Två dagar in på praktiken läser jag det finstilta. Nu ska jag överge min kära vän a-kassan och istället få en ny BFF: Försäkringskassan. Som ett härdande och provocerande MC-gängstest för att kolla om den arbetssökande är tuff nog, har Försäkringskassan ännu klurigare regler än vad a-kassan har. Det räcker alltså inte med att jag säger till a-kassan att jojjomensan, nu har jag allt varit ute och gratisjobbat hela månaden så det går bra att ge mig mina åttatusen efter skatt i lagom tid tills räkningarna ska betalas. Istället måste Försäkringskassan sätta sig med pannan i djupa byråkratveck och räkna ut hur mycket pengar jag ska få. Fastän a-kassan redan räknat ut det. Sedan måste Försäkringskassan vänta i två veckor innan de skickar ut ett brev om hur mycket pengar jag ska få. 

 

När två veckor har gått och jag har fått brevet från Försäkringskassan (kanske, ska tilläggas. Det står att det tar  ungefär två veckor. Beror på hur Karlavagnen lutar mot månen osv.), då är det två veckor kvar på månaden. Just då händer ingenting. Men efter två veckor ska jag skicka in en blankett om att jag minsann fortfarande varit på min praktik och att det går bra att skicka pengarna tack så mycket. 

 

Sedan ska Försäkringskassan ut på friluftsdagar, kickoffer och namnsdagsfirande, för då har de inte tid alls att betala ut några pengar. Det tar nämligen minst två veckor, säger de. Det betyder alltså att jag måste vänta minst 6 veckor på pengar. Frågor på det?