Tapetorkestern

Yngve tar en liten tupplur medan jag funderar över riktigt stora saker: ska jag eller ska jag inte sälja bort Psychedelic Furs LP Midnight to Midnight? Den har nästan inga bra sånger, hela trion är klädd i läder + en hink hårgelé och produktionen låter väldigt mycket som för mycket dyrt potatismjöl i näsan. 

 

MEN. Jag köpte skivan 3 mars 1990. Det var dagen då Dojjan och jag gick till Kvantum i Kramfors för att leta "billiga grejjer" (= skivrea) och fick för oss att det tar ungefär max en halvtimme att gå till Kvantum och leta billiga grejjer. Tyvärr har Dojjan och jag aldrig kunnat beräkna vare sig tid, avstånd eller annat svårt (t.ex. hur man omvandlar Billy Idols brittiska längd till svensk längd utan att få fram att han är ungefär en halv meter hög. Det gör att hans väldigt kortvuxne gitarrist Steve Stevens visar sig vara lika liten som Gammelsmurf och det förklarar visserligen hans fäbless för styltstövlar men gör honom till en väldigt liten idol.), så därför blev våra föräldrar inte glada när vi kom hem väldigt sent istället för väldigt tidigt (som vi enligt våra noggranna beräkningar skulle göra). Det var en promenix på ungefär 7 km tur och retur, vilket inte tar en halvtimme när man går och filosoferar om stora ting, som Dojjan och jag gjorde på den tiden. 

 

Hela dagen blev paj pga detta och dessutom ringde jag i ren fjortisdesperation (jag var trots allt 14 år) till en kille jag var hemligt kär i och la på luren innan han hann svara. Detta gjorde mig så upprörd att jag var tvungen att gråta en skvätt över mina finnar och min fjortistillvaro och det försökte jag råda bot på med att göra en morotsansiktsmask och den visade sig omöjlig att tvätta bort så då fick jag vara orange i ansiktet resten av dagen. Vilket egentligen inte spelade någon roll på en kosmisk nivå, men kosmiska nivåer kan skita på sig när man är fjorton år, finnig, osams med sina föräldrar och olyckligt kär i folk som inte svarar i telefon men tack och lov för det, för vad skulle jag isåfall ha sagt? Jag skulle bara ha lagt på luren och tackat evinnerligt för att det inte fanns nummerpresentatörer dåförtiden.

 

Dagens enda glädjeämne var då att jag lyckats få tag på Psychedelic Furs senaste skiva, som jag tyckte lät makalöst bra i all sin ekande klingklangproduktion och dessutom var gruppen galet snygg på omslaget där de ålade runt i sina svarta skinnkläder och spretigt, kletigt hår. 

 

Många år senare läste jag att den skivan spelades in under en period i sångarens liv som han beskrev som en förvirrad tid med alldeles för mycket hårgelé och dålig musik. Han borde vara tacksam över att han åtminstone inte såg ut som en apelsin i ansiktet. 

 

Om jag säljer skivan säljer jag även tillhörande barndomsminne, så det kan bli en dyr affär. Men om du vill ha den kan jag ge dig receptet på ansiktsmasken gratis. Den tog tyvärr inte bort acnen, men skapade åtminstone några timmars sysselsättning. Och det är ju mer än man kan begära i dessa dagar.