Samhällsvinsten nummer ett
Fyra dagar har jag nu praktiserat, alltså arbetat. Det är på ett bra ställe, med en bra chef och med arbetsuppgifter jag tycker är roliga och med värderingar jag håller med om. Dagarna är späckade med uppgifter, men jag tar dem i min egen takt. Det är alltså helt olikt mitt förra jobb, som lärare. Visserligen hade jag en bra chef då med och roliga arbetsuppgifter. Det var bara det att de roliga arbetsuppgifterna var omöjliga att hinna med, pga tusen knäppa uppgifter som Skolverket tycker är viktigare (dokumentation, inte undervisning). Även om jag haft fullt upp denna vecka och min att-göra-lista aldrig tar slut har jag inte ens hälften så mycket att göra som när jag arbetade inom skolan. Jag tror det jag har nu kallas för rimlig arbetsbörda.
Och rimlig arbetsbörda, det borde väl vem som helst klara av?
När jag kraschade i vintras antog jag att jag skulle behöva någon månad på mig att återhämta mig. Efter nio månader borde jag vara superlugn i både kropp och hjärna och kanske till och med själen, om någon nu tror på att jag har en sådan. Efter nio månader borde jag inte få en plötslig panikattack med total blackout, hjärtklappning och talsvårigheter bara för att jag inte hittar plånboken. Efter nio månader borde jag inte glömma namnet på den person jag sitter och pratar med. Efter nio månader borde jag inte få så ont i kroppen efter två timmars jobb att jag inte kan sova på natten. Efter nio månader borde jag inte säga fel namn på vanliga substantiv varje dag. Efter nio månader borde jag inte försöka tända ett ljus med hjälp av en tärning maskindiskmedel.
Om jag hade insett lite tidigare att det inte var vettigt att vara stressad på jobbet hade jag kanske kunnat jobba ordentligt nu. Jag kanske hade kunnat föra ett normalt samtal utan att hela tiden tappa bort mig och få fråga vad det handlar om.
Jag mår riktigt bra så länge inget plötsligt händer. Men så fort något enormt stressande inträffar, som t.ex. den bedrövligt svåra olyckan att tappa lite mjöl på golvet, då poffar hjärnan ihop som en röksvamp.
De flesta som jobbar heltid, inklusive mig själv när jag gjorde det, skulle vilja fläta till mig tvärsöver käften för att jag gnäller över att jag blir tokstressad över småsaker. Det är väl inget att stortjuta över, att jag glömt att se till att jag har ett par rena strumpor? Eller att bli helt hispig över att jag inte förstår vad jag läser lika snabbt som förut?
Nej, det är verkligen inget att bli upprörd över. Men att jag blivit en dement gnällspik, det är vad som är upprörande. Vilken vinst har samhället gjort på det? Att se till att jag nog inte kan ta ett heltidsjobb någonsin igen? Är det en hemlig konspiration för att hålla mig utanför arbetsmarknaden? Isåfall tackar jag för det.
Kommentarer
Postat av: Å
Nio månader, oj oj. Jag har väntat i tolv år på att läka ihop så pass att hjärnan inte blir en rykande ruin av att två personer vill något samtidigt. Nu var jag visst uppmuntrande.....
Det jag menar är att det tar låååång tid.
Postat av: Alva
Genialisk bild, den knycker jag av dig Lotta! Lägger ut när som helst!
Trackback
