Tapetorkestern

En speleman från hembyn har startat Facebookgruppen "Vi som minns Babels i Kramfors". Ett par läsare vet inte vad Babels är, men det är inget att oroa sig över. En del människor saknar bildning, helt enkelt.


Tapetorkesterpedia: Babelsberg i Kramfors fanns förr i tiden och var världens bästa, finaste, hejdlösaste och förmodligen brandfarligaste konsertkåk. (Babelsberg finns nuförtiden också, men är numera bara en kåk.) Dit kom Jakob Hellman (en farbror som blev känd för att han hade glasögon och en lustig skjorta och sjöng som en norrländsk Elvis Costello, och blev jättepopulär hos folk som tyckte om att lyssna på sångare som andades in häftigt före varje stavelse, för att sedan poff bara sluta sjunga och så blev han mytomspunnen och ännu mer populär för att han gjorde inget alls. Det är det där sista jag försöker anamma alldeles själv.), Garmarna (som sjöng elektrisk tutelitutamusik med en sångerska vars röststyrka kunde blåsa omkull en hel by och så var hon sådär otrevligt söt. Jag slutade såklart lyssna på dem.) och Kazjurol (ett brölband som ingen i hela världen hört talas om sedan, eftersom det blev förbjudet att medverka i band som envisades med att grymta om helsiket samtidigt som de spelade så fort de kunde eftersom de tyckte låtarna var så tråkiga att de ville att de skulle ta slut fort.).


Däremellan spelade ofantligt många fler band och när det var Babelskväll var det allmän flaggdag i Sverige och livet fick en mening. När det inte var Babelskväll var livet en enda långt kommentarsfält i lokaltidningen och så regnade det jämt.


Därför blev jag så glad när Dojjan bjöd in mig till den där Facebookgruppen, för nu skulle jag vältra mig i musikminnen och måla hela kroppen med nostalgifingerfärg. Så jag gjorde mig beredd att delge alla gruppdeltagare mina fantastiska erfarenheter från en av de lyckligaste perioderna i mitt liv.


Och så... inget. Jag minns ingenting från Babelstiden. Inget som går att sprida vidare som klämkäcka anekdoter ur mitt spännande leverne. Andra i gruppen skriver roliga saker om de band som spelade, vad de sa och vad de gjorde och hur de såg ut. Jag har inget alls att bidra med. Noll rocknroll, liksom. 


Det enda citat jag minns från någon enda artist kommer inte att imponera på någon som samlar på rockhistorier, men det är åtminstone möjligt att använda själv. Uttalandet fälldes av Entombeds sångare till mig och Dojjan när metallmännen lämnade Babels:

"Hejdå, tjejer."


Kort därefter bytte Entombed sångare. Go figure.

När Bob Dylan bara var en lillpojke sjöng han i svängomen "Maggie's Farm" såhära: "Got a head full of ideas/that are driving me insane" och det är ju bara att säga lyllos dig, lille Bob. Fast nu är han 70 och inte så liten, men ni förstår att man får böja tiden lite hur man måste för att det ska passa ens syften. Och ens blogg. Tillbaka till syftet: Bob beklagade sig över att han hade huvet fullt av idéer och det höll på att slänga honom utför vansinnets brant.

 

Värre är det tvärtom. Mitt huvud är så tomt på idéer att spritt språngande galning är det enda jag har att föreslå för Arbetsförmedlingen när de kräver att få ett svar på vad jag ska bli när jag blir stor.

 

Om en vecka är det dags att besöka Arbetsförmedlingens Labyrinth of Doom igen. Då tänker de fråga varför jag inte skaffat mig en utbildning och ett jobb eller åtminstone familj eller några postkodmiljoner så att jag aldrig mer måste besvära dem mitt i fikarasten. Oftast brukar jag då bara skrapa med foten och bli generad och säga "Förlåt, snälla damen, men jag är en dålig människa och är inte ens värd att få sitta här och samtala med Ers Höghet".

 

Den här gången tänkte jag att det skulle bli annorlunda.

 

Nästa vecka ska jag stolpa in på Arbetsförmedlingen, stolpa ut igen och spika upp mina teser på deras ytterdörr. På Arbetsförmedlingens entré ska det stå fastnaglat följande meddelande:

 

Eller nej, förresten, jag har inte kommit på vad det ska stå än.

 

Nära Hammarstrand, den finfina lilla byn, finns en av världens äckligaste vägskyltar. "Köttsjön" står det på den. I anslutning finns Färsån. Ingen turistmagnet, rent namnmässigt, alltså. Det där namnet kan man ju skoja lite hit och dit om (om man verkligen inte har något annat för sig), men man sätter hela köttsjön i halsen när man ser detta. Om det nu inte vore så att man visste om det redan, men alla gör inte det.


Vad gör vi?

Ni undrar varför det tagit så lång tid mellan förra inlägget och detta och jag säger att det är för att jag har jobbat hårt på nedanstående (längre, mycket längre ner. Inte raden under denna.) lilla betraktelse över en sak som jag läste i en facktidning för musiker, där den äldste av bröderna Herrey är förbundsjurist och har en spalt där han filosoferar över diverse rättsliga frågor som kan beröra spelåsjungfolket.

I det senaste numret lär han ut att det inte är tillåtet att göra en svensk version av Born to Run, till exempel. Attans. Jag som vore som given kandidat till det. I min fina låt Född till språng skulle jag få in något om att så fort man springer får man mjälthugg, hjärtflimmer, akut andnöd och revbenssträckning. Då skulle jag kanske få en massa fans och inte behöva nöja mig med Mannens kommentar när jag svimfärdig kom in från ännu en misslyckad löprunda och räknade upp alla livshotande symptom jag upplevt: "Ja, det är det som händer när man springer."


Eftersom jag inte kan bli maratonmästare ska jag bli poet. Därför slet jag hårt med att få till en dagsvers över scoopet att farbror Bruce inte vill att någon tolkar hans texter på andra språk än amrekanska. Och att det är Louis och Richards bror som upplyst mig om detta. Jag ville liksom kommentera världen, kulturen och språket allerstädes samtidigt. 


Det gick inte riktigt så bra som jag föreställt mig, men plan B är att jag skickar texten till Bruce och säger maj der Broos, jo kän tränsläjt diis lirricks into jår längvitj änd mäjk ö sooperhitt! Och så får jag en massa royalties och blir rik och kan köpa en betjänt som springer åt mig så jag kan sitta hemma och vara svår och äta kakao men så plötsligt en dag ringer Bruce och säger något på sitt eget språk om att jag har lurat honom på en massa pengar och att vi ses i rättssalen och jädrar anacka och då blir ju läget ett annat.


Då måste jag ringa Per Herrey och få hjälp. Nog bäst att jag går med i Musikerförbundet redan idag. 


En liten dikt om Bruce Springsteens något avoga inställning,  som jag inte känt till förrän jag läste om det hela i Per Herreys juridikspalt i tidningen Musikern

Ni vet Per Herrey
Diggiloo-Diggiley
Han har lärt mig
Att Bruce Springsteen säger nej
Till översättningar av hanses* låtar


*= Precis som i T.S. Eliots The Waste Land känner författaren att dikten är för svår för att låta läsaren tolka den själv och att det därför krävs en fotnot (eller tusen, som hos Eliot. Men det får vi inte plats med här på nätet.) som förklarar konstverket: den sista raden syftar alltså inte på att Bruce Springsteen säger att ingen får översätta Per Herreys låtar. Det är olagligt att översätta Bruce Springsteens låtar och inget annat. Eller jo, det är olagligt med vissa andra saker också, men det får ni ta reda på själva vilka de är. Ring sedan Per Herrey om det kör ihop sig. (RIM!!!)