Tapetorkestern

Jag skäms så mycket över att jag skrev det där oartiga om Åre. Åre som var så snällt och inte puttade ut mig ur stan när jag kom och hälsade på. Åre som bara andades SPORT och PENGAJAKT och BÅSTADSKOMPLEX och... Nej, nu blev det sådär igen.

Förlåt, Åre. Jag vet inte varför du gjorde mig så upprörd. Det spelar ju ingen roll. Nu ska jag berätta om andra saker som inte spelar någon roll.

När jag är ensam hemma sjunger jag. Eftersom jag har en Man som är musikalisk går det såklart inte att sjunga i hans närhet, så jag hejdar mig i vanliga fall.

Ikväll är en ensam hemma-kväll. Jag gör mitt bästa för att överrösta PJ Harvey och det blir inte fint men det blir. Det blir det. När jag slutar gasta råkar jag märka att ett fönster stått på glänt.

Det borde inte spela någon roll. Grannarna har barn som skriker, det är ju inte pinsamt. Men när en vuxen kvinna skrålar utan vare sig vett, sans eller sångröst, då är det väldigt genant.

Tror jag. Jag som hade så roligt när jag och Polly Jean stämsjöng  så bedårande skevt, jag blir direkt skamsen och tyst.

Andra saker som spelar roll är att gå ut med orakade ben. Om man råkar anse sig vara tjej. Eller att snubbla över en sten utan att lyckas se ett dugg oberörd ut. Eller att inte komma på något smart att säga till nya bekantskaper.

Exakt vilken roll det spelar har jag inte kommit på än. Kommer folk att hata mig för dessa saker? Ropa elakheter på stan? Ja, det har visserligen hänt. Men det spelar egentligen ingen roll heller.

Jag är stor nog att veta vad som är viktigt och ändå blir jag nervös över dessa saker. Vad som är viktigt och spelar roll vet ni allihop. Ändå kommer ni också att titta er i spegeln innan ni går ut imorgon. Och se till att gå rakt. Och tänka efter innan ni uttalar er.

Och jag kommer fortsätta låta bli att nynna när någon hör på.

Men flytta till Åre, det kommer jag inte att göra.

Om alla andra är som jag, och de är de ju innerst inne, så shoppar de bara när de inte är helt lugna inombords. Ju närmare en liten känslokris man är, desto mer saker MÅSTE handlas. Simpel psykologi.

När man är harmonisk lullar man runt i en stark förvissning om att man har allt man behöver och då krymper inköpslistan. Men. Om det är tvärtom och oron bara gnager i huvet, magen och hjärtat, då åker kontokortet fram för att täppa till det där ångesthålet.

Ifall nu denna teori stämmer, måste folk vara väldigt olyckliga i Åre. Där har man byggt ett komiskt stort hotell högst uppe på ett berg. Nedanför detta hotell finns det ännu mer skrattretande gigantiska hus, som man kan köpa eller hyra för hela Ragunda kommuns budgetunderskott.

Varje hus är större än nästa, i all oändlighet. Där bor folk några veckor om året. För att åka skidor.

Jag undrar hur det känns att försöka åka bort sin ångest på ett par slalomskidor. Jag har aldrig stått på sådana brädor överhuvudtaget, det kanske fungerar. Eller också inte, eftersom husen är så galet stora.

I Åre centrum ser allting likadant ut. Som om allt vore kulisser i en överdesignad sommarfars. Kanske är alla i Åre autister och blir tryggare av tydliga strukturer? Rika autister är de allihop. Ett intressant koncept. Autism istället för turism.

Rik autistisk turist som jag är  så köpte jag Ben & Jerry'sglass för lika mycket som en halv skidstuga kostar. Sedan var jag inte rik längre. Och jag har inget emot autister, nudister eller folkpartister, så ni behöver inte bli griniga. De enda -ister jag har lite svårt för är nazister och Stefan och Krister.

Kanske jag hade blivit en annan människa än den jag blivit
Om jag hade skrivit något annat än det jag just skrivit

Mittemot min lägenhet i Hammarn ligger världens finaste hus. Varje gång jag tittade ut genom mitt fönster blev jag glad över att se det huset. Och ännu gladare över att inte bo i det. Att få se det fina huset utifrån varenda dag utan att behöva sköta om det, det är lyx.

Utanför Statoil under stora flyttardagen satt jag ful och trött och tittade på förbipasserande medan Mannen hyrde släpvagn. Då gick hon förbi. En uppenbarelse i en enkel och väldigt trång klänning. Hennes glada kurvor och svallande svarta hår gjorde mig alldeles hypnotiserad. Dagen var räddad.

Ännu mer räddad blev den en stund senare när en tjusig tjej i dräkt, perfekt och nytvättat hår och supersmala ben korsade ett övergångsställe i väldigt höga klackar. Hon slängde med sitt nytvättade hår och såg ut som att hon hade järnkoll på både sig själv och livet. Underbart.

Att få se vackra hus och människor utan att själv vara tvungen att stå för underhållet av det vackra huset eller det perfekta utseendet, det är som semester. Man kan sitta i en kartongöverfylld lägenhet med sönderrivna tapeter och vara osminkad och härligt ful och ändå veta att där ute, där finns det fina. Och man behöver inte anstränga sig ett dugg för att få ta del av det.

Det är i alla fall vad jag inbillar mig, för att jag inte ska vara avundsjuk på folk som har fina hus och fina ben.