Tapetorkestern

Mittemot min lägenhet i Hammarn ligger världens finaste hus. Varje gång jag tittade ut genom mitt fönster blev jag glad över att se det huset. Och ännu gladare över att inte bo i det. Att få se det fina huset utifrån varenda dag utan att behöva sköta om det, det är lyx.

Utanför Statoil under stora flyttardagen satt jag ful och trött och tittade på förbipasserande medan Mannen hyrde släpvagn. Då gick hon förbi. En uppenbarelse i en enkel och väldigt trång klänning. Hennes glada kurvor och svallande svarta hår gjorde mig alldeles hypnotiserad. Dagen var räddad.

Ännu mer räddad blev den en stund senare när en tjusig tjej i dräkt, perfekt och nytvättat hår och supersmala ben korsade ett övergångsställe i väldigt höga klackar. Hon slängde med sitt nytvättade hår och såg ut som att hon hade järnkoll på både sig själv och livet. Underbart.

Att få se vackra hus och människor utan att själv vara tvungen att stå för underhållet av det vackra huset eller det perfekta utseendet, det är som semester. Man kan sitta i en kartongöverfylld lägenhet med sönderrivna tapeter och vara osminkad och härligt ful och ändå veta att där ute, där finns det fina. Och man behöver inte anstränga sig ett dugg för att få ta del av det.

Det är i alla fall vad jag inbillar mig, för att jag inte ska vara avundsjuk på folk som har fina hus och fina ben.