Jobbgemenskapen
Läste en intervju med en författare, som har ett annat jobb förutom att skriva. Ett jobb hen inte vill vara utan. Och då inte för pengarnas skull eller för att jobbet är viktigt eller roligt, utan för att författaren inte vill vara "utlämnad åt sin egen hjärna hela dagarna".
Förutom att man alltid är utlämnad åt sin egen hjärna hela dagarna hur man än gör, kan man undra varför det sätts likhetstecken mellan att inte jobba och att vara helt isolerad från omvärlden.
Det är få förunnat att ha ett lönearbete som ger så mycket fritid och energi att orken finns till att vara social utanför arbetstid. Då är man alltså utlämnad till sina kollegor hela dagarna. Hur spirituella är folk på jobbet egentligen? Och vem är sig själv på jobbet? Rang och makt måste man alltid rätta sig efter, som på vilket högstadium som helst. Och vem vill vara kvar på högstadiet resten av livet?
Hur mycket tid finns det till att föra några djupare samtal på arbetstid? Och om det finns tid till det, varför gör det det? Då är ju arbetstiden för lång om det finns tid till evighetsfika och allmänt dillande, så varför måste man då vara kvar på jobbet om det inte finns något att göra?
För att det är läskigt att behöva bli utlämnad åt sin egen hjärna. För tänk om den kommer på att det kanske inte är livsviktigt att jobba för jobbandets skull. För att det kanske inte är rimligt att man ska slita ut sig för småpengar för att tjäna storpengar åt någon annan. För att det kanske är helt okej att få finnas ändå.
__________________________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________________
_________________________________________________________________________________________
Kommentarer
Trackback
