Tapetorkestern

 

En svensk popstjärna åker runt i en bil och pratar om jagvetintevad i telefon med sig själv eller nån annan. Det är världens längsta reklamfilm. Jag tar för givet att den handlar om att man ska panta mera eller något annat Anslagstavligt, för det känns som en korsning mellan en Bullenfilm och en Beckfilm och då är det förmodligen svensk samhällsinformation på gång. Och popstjärnan har hockeyfrilla och mycket ögonskugga och det är regn och tråkigt och visserligen viktigt är det att panta både burkar och batterier men tar filmen aldrig slut nån gång?

 

Men det är reklam för en bil. Precis som den där otäcka reklamen med en svensk fotbollsstjärna som badar och viftar med gevär för att skjuta ihjäl nån. Samma bil. 

 

Vem som har gjort filmerna vet jag inte, men jag tror att de vill skrämmas. Säga att nu köper ni den hära bilen, annars blir det bara elände.

 

I samma bistra stil går reklamfilmen för Moderaterna. Den är arg. Arg på ett bittert vis. Säger att ni får säga vad ni vill om entreprenörskap, men vi tycker det är viktigast i världen att människor bara värderas i hur mycket pengar de genererar. För vi bestämmer eftersom ni helt enkelt gick på den lätta.

 

Och när den där gråtrista reklambyrån gjorde de där filmerna gjorde de en till likadan (jag bara hittar på att det är samma firma som har gjort alla fyra filmerna, för jag ids inte kolla upp det, så kom inte dragandes med att min teori inte håller, för det gör den inte.) för en hamburgerkedja. Hamburgerkedjan säger att den tror på ungdomar.

 

Jag tror också på ungdomar, för jag har sett dem i verkligheten och vet att de finns. Men jag tror inte på dem på det vis hamburgerkedjan gör. Hamburgerkedjan tror på ungdomar såpass att hamburgerkedjan tycker ungdomar ska ha jättelåg lön och vara tacksamma för att de får jobb på en hamburgerkedja. Vem vill inte jobba med hamburgare? Fräsigt värre med köttsmet på händerna och fläsk-os i håret dagarna i ända och lyllo alla ungdomarna som är så trodda på att de får sälja övervikt och hjärtochkärlsjukdom till alla kunder hela tiden för pyttelite pengar. 

 

Och popstjärnan och fotbollsstjärnan och Moderaterna och hamburgerkedjan säger att nu köper ni det hära, annars blir det bara elände. Och så gör reklambyrån en till film om hela Sverige och det är väl så simpelt att det är Roy Anderson som ligger bakom hela rasket för det är bara grått och ångest och fult och enstaka ledsamma repliker och allt går åt skogen.

 

Sedan sitter hela Sverige några år till i världens minst lyckade äktenskap och säger till slut att det var väl inte så här det skulle bli. Men då är det för sent, för barnen har flyttat och gått med i SD och plötsligt märks det vad dumt det var att vi inte ansträngde oss medan vi hade chansen. Nu finns det ingen rådgivning i världen som hjälper, för vi tycker helt enkelt inte om varandra och då är det bara drängfylla, nihilism och för alltid gråta sig till sömns var för sig som gäller. Synd på ett så lovande land, men så kan det gå.