Tapetorkestern

 

Plötsligt bor jag i ett land där många tror att det bara är rasisternas fel att folk röstar på rasisterna.

 

Som om rasisterna bara kom in en vacker (ful) dag och sa nä hörni nu tar vi och tar över här.

 

Som om inte extremhögern fått väldigt stor hjälp av heltvanligahögern med att göra hela landet missunsamt och misstänksamt och hårt och kallt och fått folk att sparka neråt istället för uppåt.

 

Som om inte mendetfårmanvälintesägaidethärlandet-partiet samlat väljare på grund av en slö och förvirrad vänster som inte ids lära sig marknadsföring för att nå ut till folk och kanske hellre borde enas istället för att hitta på en massa Life of Brian-falanger.

 

Som om inte fascistföreningarnas marschstövelbana blitt sopad av militärliberaler som hittat på ett skolsystem där lärare inte har tid att undervisa eleverna om farorna med odemokratiska rörelser. Eller nåt annat heller, för den delen. Lärare som inte hinner ge en gråtande elev en kram, eftersom det finns papper att fylla i och onödiga möten att sova sig igenom och betygsmallar att försöka begripa. Och den gråtande eleven struntar i att gå på lektioner där hen ändå aldrig blir sedd på grund av alla stressade vuxna och hittar istället ett parti som fångar upp ledsna personer för att få dem att omvandla sin gråt till hat.

 

Som om det inte vore vårt eget fel, som låtit SD hållas.

 

Plötsligt bor vi allihopa i ett land där det är helt normalt att rösta på rasisterna. Och att strunta i vilka som egentligen har gjort det helt normalt.