Tapetorkestern

 

En mat- och miljömässa ska hållas i Stockholm nästa år. Då kommer en massa företagare samlas och prata om hur fiffigt det vore att rädda miljön om det bara vore möjligt, men det är det ju inte, eftersom det inte går att ändra på ett invant beteende och därför måste vi försöka få folk att äta ännu mer kött.

 

Det går åt väldigt mycket energi (både mental och kärnkraftsframkallad) för att pladdra om vad som borde göras åt miljön, när ingen någonsin vill tänka sig att sluta äta pölsa. Istället vill man komma på ett sätt att äta pölsa som kanske inte verkar lika ickemiljövänligt som det är. För vad ska vi med alla djur till, om vi inte kan pölsifiera dem? Inte kan de gå och beta utan att pröjsa med sina liv, inte. Det vore ju som att ha husdjur bara för att man gillar dem och då är vi ute på farlig mark.

 

I helgen är det miljömässa i Åre. Eftersom jag är fullt upptagen med att tänka på Israel Nash och hans fina nyskiva Rain Plans och dessutom med att glömma chipotlemuffins i ugnen och undvika Arbetslinjen har jag missat denna tillställning. Tydligen är miljömässan i Åre en miniversion av den blivande stockholmsmässan. Temat är miljö, men miljövänlig mat är inte på programmet. Tur att jag tappat rösten, annars hade jag skrikit i en låda eller farit dit och suckat väldigt högt.

 

Är det någon som på fullaste allvar tror att miljön blir bättre om vi bara klurar ut nya sätt att undvika elefanten i rummet? Är det ingen som kan erkänna att jo, visst vill vi rädda miljön, men inte om det betyder att vi måste sluta hacka kor och grisar i bitar och ha som smörgåspålägg? Vid närmare eftertanke vill vi faktiskt inte alls rädda miljön om det betyder att vi måste ändra på något alls överhuvudtaget. Att justera tradition, kultur och ren och skär slöhet är faktiskt för mycket begärt. Sånt får Kina syssla med, eftersom all miljöförstöring är deras fel.