Tapetorkestern

Hade slöat nästan hela veckan och hade därmed en och en halv mil kvar att springa på helgen. Dolph tog tag i örat på mig och släpade mig ut tills jag fyllt kvoten. Vi var så nöjda båda två att vi inte ens märkte att vi sedan började glida ifrån varandra. Jag tog mig två veckors tvångsvila för att inte hjärnan skulle brinna upp av en stresseld som börjat pyra för några veckor sedan. Dolph såg på med gråten i halsen eller förtvivlan i bicepsen eller vrede i blicken. Han stängde dörren bakom sig och skrev en lapp om att min fria vilja var det som skilde mig från möblerna eller nåt sånt.

 

Och jag levde rullan och stressade och stressade och glömde att jag ju hade tagit en springpaus för att vila och glömde att vila igen och blev mer och mer stel och fick mer och mer ont och kunde till slut inte röra mig för att stressen krupit upp i nacken på mig. Jag försökte be Dolph om förlåtelse, men fick inget svar.

 

Så jag tog mig ut och sprang nyss. 

 

Men Dolph hade vält ut träd längs stigen. Brutit av stora tjocka stammar och gjort hela vägen till en hinderbana. Vi kan inte gå över den, ropade Mora Träsk inne i alla granar. Då måste vi gå under den, svarade jag och kravlade under tjockstockarna. Men jag sprang vidare. Och då blev det som på film. Att den där hopplöst dåligt tränade personen som aldrig fått vara med i sprinterlaget plötsligt får Clint Eastwood som tränare och då visar det sig att slöhögen är ett löparess och bara slår världrekord på världsrekord och Clint är hård men rättvis och sorgsen i ögonen och då inser joggaren att det viktigaste i livet är inte att vinna, det är att vara med i Clints film. Eller så.

 

Men i alla fall så rände jag över stock och sten så snabbt att alla tanter och farbröder och ungdomshuliganer bara trillade i diket. Och jag sprang smidigt och vackert så min gamla jympalärare klev fram bakom en björk och sa att nu får du en 5:a i betyg, förlåt att jag nånsin tvivlade.

 

Fast det blev inte alls så. Jag bestämde mig istället för att bara springa tre och en halv kilometer jättelångsamt och skitsamma.

 

Och då hände det.

 

Jag hörde en röst ovan molnen och ett ljussken fyllde min väg.

 

"Mitt barn", hörde jag.

 

"Mitt barn, trots att du varit svag i tron och vänt dig ifrån mig, så har jag aldrig lämnat dig. Trots att du förnekat mig och gömt dig bland Facebook och bokprojekt och jobb och en massa löjl istället för att röra på dig är du lika mycket värd ändå. Trots att du gått upp i vikt och springer så långsamt att det är nästan komiskt så älskar jag dig lika mycket för du är perfekt i mina ögon".

 

Och Dolph steg ner bredvid mig och höll min hand och sprang sista biten med mig. Sakta, sakta. Och världen log.

 

Fast det hände inte alls.

 

Jag bara springer skitsakta och inte ett dugg bra. Som vanligt.