Det här inlägget finns även inristat under en sten bakom Pantheon och på ett risgryn i Tom Hanks ficka.

 
På jakt efter min första diktsamling (som ännu inte fått en uppföljare eller ens getts ut till fler än väl valda personer i början av detta årtusende) fastnade jag igår i garderoben. Eller inte i garderoben, men i klädkammaren. Som inte är en klädkammare, men ett förråd, en avstjälpningsplats, ett museum över en halvtants själsliga tillstånd och oförmåga att organisera allt i såna där fina kartonger som de har i makeoverprogram på TV, där någon med alldeles för mycket tid och för lite livsglädje ägnat semestern åt att texta på varje låda exakt vad den innehåller.
 
Min klädkammare innehåller avlagda kläder från Solstollarnas första säsong, drivor av kassettband som jag ska lyssna på bara jag hittar batterier till bandspelaren som ligger under resväskorna, som ligger bakom skidstavarna, som står bakom alla pärmar med viktiga papper och mindre viktiga papper och skolstenciler som kan vara bra att ha, särskilt eftersom jag aldrig mer ska jobba som lärare och mitt ibland detta ligger en massa silvertråd, pärlor, ritblock, en kylväska, tusen streckgubbar och en extrasäng. Och det var extrasängen som gjorde att jag fastnade därinne.
 
Först tänkte jag att det här klarar jag väl själv. Jag hade fastnat som Styrman Jansson inte med foten i en potta (nån måtta finns det även på vad jag har i garderoben) men väl med strumpbyxorna i en utstickande flisa i extrasängens järnrör. Tänk om SD-pojkarna hade använt järnrör till att fastna med strumbyxorna i, istället för att hota folk med. DEN filmen hade jag gärna sett på. 
 
Men nu var det jag som satt fast. Med baksidan av långkallingarna i en liten metallbit. Och kunde INTE komma loss, barnaaa-na-na. 
 
Men det är väl bara att slita sig loss, säger du. Du, som inte istället för att köpa vinterskor  köpt tjocksockar OCH varma benklädnader i förrgår. Detta trots att tjockstrumpbyxorna från 2005 faktiskt nästan går att använda fortfarande, även om de inte är hela precis överallt och inte heller varma någonstans. Så därför lyxade jag till det och köpte nya. Som jag nu satt fasthakad med inne i min garderob. På fredagsnatten. För jag hade kommit på precis innan jag gick och la mig att jag borde kanske ge ut min diktsamling. Som bok. För det finns alltid en bred marknad för poesi. 
 
Nej.
 
Men i alla fall.
 
Jag satt fast. Försökte lirka mig fram och tillbaka och liksom haka bort själva strumbyxan ur järnhaken. Men det är svårt när man sitter fast med baken och inte har ögon åt det hållet. 
 
Det här är min utmaning, tänkte jag. Det här är mitt livs vändpunkt. Det är nu jag har min chans att visa hur jag klarar en knivig situation.
 
Dagen innan hade jag nämligen sett Änglar och Demoner. På mitt initiativ. "Vi ser Änglar och Demoner", hörde jag mig själv säga till Mannen. Trots att jag sett Da Vincikoden och att det var den tråkigaste filmen som Tom Hanks nånsin gått och sett tråkig ut i. Trots att jag förstod att det inte kunde vara möjligt att göra en spännande film av en bok som inte ens var nästan spännande (fast Da Vincikoden tyckte jag var jättejättejättespännande. Skitsamma att karaktärerna var träbitar, skitsamma om det var taffligt gjort, skitsamma vad alla tycker så tycker jag nästan alltid att alla som lyckas få till en bok som inte är trist är duktiga och därför sträckläste jag Da Vincikoden. Eller så gjorde jag det bara för att jag kände mig lite smart när jag gjorde det och förstod saker och såg samband och tänkte jäklar vad jag borde ha blivit detektiv ändå).
 
I Änglar och Demoner springer Tom Hanks runt med en bekymmersrynka mellan ögonen och säger på det självklaraste vis att nu blir det snart mord i den där och den där kyrkan, för jag kom just på att jag sett ett gammalt ordspråk på latin som betyder att jag ska gå till öster för där står en staty av Rafael och Rafael börjar på R, som är en bokstav i alfabetet precis som Ö är och Öster börjar på Ö och en ö heter island på engelska och det är som i Simon and Garfunkellåten I Am A Rock där de sjunger I am a rock/I am an island och Paul Simon heter ju Paul i förnamn och därför kommer mördaren att panga livet ur någon medan han citerar Paulus och som det hampar sig så kan jag hela Bibeln utantill och där står det saker som ingen annan än jag vet men hoppsan jag tog fel och så dog alla ändå.
 
Men det var inte det viktiga. Det viktiga är att i en scen sitter en man fast med armen i en gipsvägg och försöker slita sig loss. Och då tänkte jag att vad jobbigt. Sitta fast där med armen ingipsad i väggen. Vad gör man? Ska man bestämma sig för att sitta kvar tills Tom Hanks kanske råkar gå förbi med sin MacGyverlåda av bibelcitat som visar sig bilda en hammare om man lägger dem i rad, eller ska man helt enkelt slita av sig armen och skynda sig iväg? Jag filurade på det där jättemycket. 
 
Jag kom inte på någon lösning.
 
Och nu stod jag alltså själv där. Fastnaglad vid extrasängen. Det fanns två möjliga lösningar: antingen slet jag sönder de nyinköpta strumpbyxorna eller så klev jag helt enkelt ur dem och försökte lirka bort dem efteråt. Den sista lösningen krävde dock att jag kunde röra mig både lodrätt och vågrätt (och här hoppar Tom Hanks in och säger att rätt ord åt båda hållen såklart är Illuminati, för det kan läsas både uppifrån och nerifrån när det är skrivet i nazisttypsnitt och brännmärkt i bröstet på en kardinal), men i min trånga garderob var det omöjligt.
 
Dags för lösning nummer tre. Jag måste be om hjälp. Jag är ett hjälplöst fruntimmer som inte klarar mig själv utan är tvungen att ropa på min riddare. Mannen satt i sovrummet och hade ingen aning om vilket filmiskt äventyr som utspelade sig för frun hanses i garderoben. Jag hade kunnat flytta till Narnia resten av året utan att det hade blivit ens en notis i tidningen. 
 
Så jag fick ropa på honom. 
 
Det min kära Man gör då, när han upptäcker att hans nödställda hustru är på väg att såga av sina nya benpaltor, är detta:
 
Han filmar.
 
Inte för att lägga ut på Youtube, men för att det är så mörkt i garderoben att han måste använda telefonens filmfunktion för att se vad jag egentligen håller på med.
 
Så det blev alltså en film. Och den blev tråkigare än Änglar och Demoner.  
 
Slutet blev snopet. Det visade sig inte alls att mina strumpbyxor satt fast i extrasängen för att ett hemligt sällskap ville ta över världen genom att skriva koder på rövarspråk kors och tvärs över Rom. Det visade sig bara att Mannen fick slita loss tyget från järnflisan för hur hade jag kunnat fastna sådär egentligen?
 
Diktsamlingen hittade jag inte. 
 
Inte förrän precis när jag kommit loss och tittade ner på golvet. Under fjolårets deklaration låg den.
 
Och det är där själva historien börjar. För i diktsamlingen hittade jag inte mindre än två dikter om Jan Guillou.
Det gjorde att jag drömde om Jan Guillou. Att han var hemma hos mig. Och jag blev så paff över detta att jag tänkte att nu är det kanske på sin plats att jag berättar att jag faktiskt skrivit två dikter om karln. Han var mest intresserad av att läsa ur sin nya bok, som var skriven på bibeltunt tusensidigt papper. Då drömde jag att jag vaknade och ville berätta för världen att jag drömt om Jan Guillou. Men jag sov fortfarande. Och drömde återigen om Jan Guillou. Hur jag ville läsa mina dikter för honom. Precis när jag skulle göra det, läste jag dem själv först. 
Och jag delger er en av dem. Den är skriven till en melodi ur Disneyfilmen Aladdin, där Anden sjunger om prinsen. För er som inte kan den låten blir dikten rätt obegriplig. För er som kan den låten blir dikten inte ett dugg bättre. 
 
Prins Ali
Jan Guillou
var vill du bo
kanske i stuga
 
(ur min första diktsamling, Sockerchocker. Den kommer att byta namn, för nån annan har tydligen använt det namnet sen 2000, när den skrevs. Vem som nu går runt och heter Sockerchocker.)
 
Drömmen slutade med att jag kom på att Jan Guillou kanske inte skulle bli vare sig hedrad eller impad över mitt alster. När jag vaknade tänkte jag att det skiter väl jag i, jag ger ut min diktsamling ändå. Jag måste ju få in pengar till nya strumpbyxor.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0