Tapetorkestern

Eftersom jag för tillfället har fått ett livsviktigt uppdrag från universum, som går ut på att jag ska begripa hur man i helaste helskotta gör glutenfria muffins utan att de blir torra efter ett par timmar, har jag inte riktigt hängt med i nyhetsflödet eller ens sett till att Tapetorkestern skapat något eget nyhetsflöde. Dessutom är "flöde" ett av de fulaste ord jag vet, så jag har undvikit det bara därför.

 

Det hände sig då plötsligt idag att jag tog en paus från det kosmiska muffinsprojektet och kollade vad som skett i den så kallade Andra världen. För dig som också varit mentalt, själsligt och emotionellt uppbunden av världsalltets muffinsgåta drar jag nu de viktigaste nyheterna från den senaste veckan:

 

En Sverigedemokrat har flyttat utomlands.

 

Bruce Springsteen kanske får träffa min Mor i Stockholm ikväll.

 

En djurrättsaktivist har blivit åtalad i USA för att man där tycker att djurplågeri är en mänsklig rättighet som det ska vara förbjudet att filma i syfte att visa upp det för allmänheten. Precis som i Sverige.

 

 

Stort hallaballoo i min gamla hemstad.

 

Man har kommit på att det tydligen inte är så himla förträffligt att äta kött.

Man kom på att det nog inte är förträffligt alls, faktiskt.

 

Och mitt i alltihopa har nån snattare varit i farten.

 

Jag är rätt säker på att alla de där nyheterna har ett inbördes, viktigt samband. Den gemensamma nämnaren lär vara muffins.

 

Men hur som helst är ändå största nyheten att Landstrom äntligen har gett ut sin nya skiva. Men det innebär också att en defekt i min personlighet gör sig påmind. Känsliga läsare varnas härmed. Starka ord kan förekomma. Och svaga verb.

 

Man brukar klyschigt säga att historien upprepar sig, när man känner för att vara lite klyschig och dessutom vill framstå som historiker. Varför man nu skulle vilja göra det, när man hellre kan framstå som t.ex. fotomodell eller Zlatan. Det senare ger ju liksom mer pengar. Det vill säga, om man inte är en historiker som skriver böcker om hur det var förritin och får folk att köpa de stora inbundna schabraken och sedan får man vara med i TV där man stoltserar med både stålbågade glasögon och tunnklippt mustasch och säger att joråsatteee, så vare på medeltiden å då va inte du me å kan alltså inte kolla om de stäm eller inte, deja säj te däj. Fast sån där konstig blandning av kramforsmål och lönnebergaspråk har inte alla historiker.

 

Hursomhelst upprepar sig historien. Men det har jag ju redan sagt. Och i vilket fall: Tapetorkestern upprepar sig också. Som om den vore vår gemensamma historia. För nu tänker jag återigen berätta om Kerstin Thorvalls mormor, trots att jag skrivit om henne minst töösen miljååner gånger.(Där försökte jag inte återskapa någon historikers dialekt, bara låta som Dojjan, som är den person i världen som minst av allt kan återskapa dialekter.).

 

Kerstin Thorvalls mormor ansåg att om man nån gång fick tag på färska wienerbröd skulle man inte äta upp dem bums och på momangen. Det var alldeles för syndigt. Nuförtiden tror inte folk på synd och wienerbröd, men för många år sedan var det viktigt. Synd betydde att det var dumt och förbjudet, ungefär som en del i våra dagar tycker att snöslask och SD borde vara. Skillnaden var att synd oftast var himla roligt och svårt att låta bli att pyssla med. Varken dåligt väder eller högerpartier besitter sådana lockande krafter, båda företeelserna är ju mer något man drabbas av som straff eller för att man vill utsätta sig för prövning. Ungefär som att dricka mjällschampo eller att lyssna på Ring P1:s Greatest Hits-box. Det är inte säkert det är sant. Det finns faktiskt folk som gillar att ha tråkigt också och gör såna där saker av fri vilja. 

 

Men i alla fall. Wienerbröden skulle enligt Kerstin Thorvalls mormor inte ätas förrän de blitt alldeles torra och trista och i princip oätliga. Då var det snudd på OK att hänge sig åt de onyttiga små skapelserna (märk väl att jag avstår ifrån nåt SD-skämt här).

 

Tyvärr hänger inte den där harangen egentligen ihop med min personlighetsdefekt som jag skulle berätta om, men det får gå ändå.

 

Jag har svårt för att lyssna på nya, efterlängtade skivor på direkten. Det duger inte att jag sitter i traspyjamasen med smutsigt hår och pösmage och hetsäter muffins medan jag hör på förtrollande musik. Därför tar det ofta väldigt lång tid innan jag lyckas höra på nyinköpta verk. Hur ofta är man fint klädd, nykammad, smal och med sansat ätbeteende när man är hemma?

 

Det där kanske får stå för mig. Ni andra är ju fotomodeller med stort klädkonto och har inte det minsta komplicerat förhållande till bakverk med choklad i. Lyllo er som kan höra på nya skivor rakt av.

 

Så alltså har jag inte hört på Landstroms nya skiva än. Jag hade nästan hoppats på att de bara skulle ha slöspelat in en massa skitlåtar på ett bedrövligt vis, så att jag kunde höra på dem i fulfleecejackan min. Men så krossades den förhoppningen efter gårdagens releasepartaj, där de framförde den ena tokbästa sången efter den andra. 

 

Jag tar och äter ett wienerbröd istället.