Tapetorkestern

Tydligen ska man prova en ny sak varenda dag. För att bli en odrägligt begåvad renässansmänniska eller bara fullt sysselsatt och därmed oförmögen att ifrågasätta vad Anders Borg håller på med, antar jag. Eftersom jag hittills inte provat särskilt mycket i livet (förutom alla Rod Stewarts frisyrer, urkassa raggningsrepliker, mer choklad än Willy Wonka ens kunnat fantisera ihop samt universums standardutbud av neuroser) ligger jag efter rätt rejält och måste därför få frispel på provarfronten om jag ska hinna innan räkenskapens dagar äro komna. 

 

Så jag testade tre nya saker idag. De är inte nya för någon annan än mig, så du kommer inte att bli inspirerad och känna dig som efter en brittisk feelgoodfilm att allt är möjligt och man ska dansa genom stenlagda gator och trotsa alla fillifjonkande auktoritetspersoner som innerst inne är godhjärtade gamla farbröder som bara vill sjunga allsång på puben och du ska minsann ta vara på varendaste minut av livet hädanefter och sedan går du hem och tröstäter lättsaltade chips och fastnar på Facebook lik förbaskat tills du somnar utan att ha tatt vara på ett endaste dugg.

 

Sak nummer ett: Springa längre än en halvmil. Det var Dolphs idé helt och hållet, så jag hakade bara på. Dolph påpekade att de första kilometrarna är värst och värst är ett understatement, eftersom Dolph har den egenheten att den andra kilometern alltid ska vara en tusenmeters uppförsbacke. Den sprang jag uppför som om jag sprang på ett löpband. Det vill säga, jag stod i princip still. Pantomimsprang. Sedan blev det visserligen utförsbacke, men då var jag så inne i pantomimhjärtinfarkten att jag hade lite svårt att fokusera på var armar och ben höll hus. Efter fyra kilometer bestämde jag mig för att det fick räcka och att det ändå är bättre än två kilometer så nu springer vi hem och söndagschillar. Jag har aldrig söndagschillat i hela mitt liv, eftersom det låter coolt och jag gör inte coola saker. Jag gör bara gåruntipyjamas- och ta en paus framför Whose line is it anyway - tills det kanske är dags att äta igen - saker. 

 

Då lurade Dolph mig att springa höger istället för vänster och det blir helt fel, eftersom vänster är hem och höger är en vända till. Frank Zappa började spela Amnerika i hörlurarna och då insåg jag att det var generöst av Zappagubben att komponera ett helt verk som illustrerar hur jag springer. Dessutom fick jag en anledning att sakta ner ännu mer, eftersom Amnerika inte direkt är en schottis. 

 

Till slut tappade jag lite känsel i ena fotens pektå och då gav jag upp. Om jag hade struntat i bortdomnad pektå i 1,5 kilometer till hade jag sprungit en mil. Dolph såg faktiskt nästan nöjd ut när vi kom hem. 

 

Sak nummer två: Jag blev så speedad av min evighetslufsning att jag ställde mig och strök kläder. Visserligen har jag provat att stryka förut, men bara om jag varit tvungen. Vilket jag såklart i princip aldrig är.

 

Sak nummer tre: Jag hörde på Lana Del Rey. Jag vet att det är som att säga att jag provade att logga in på IRC eller att jag testat en sån dära walkie-talkie, men man kan inte vara först med allt. Tyvärr märkte jag att jag nog visst hört na förut, eftersom det är sån musik som H&M spelar varje gång jag står i provrummet och blir förbannad över att det inte görs storlekar i min storlek längre. Men Lana Del Rey är säkert en trevlig person (fast vissa tror att Lana Del Rey är en påhittad person, men man kan väl vara trevlig för det) trots jeansångestmusiken.

 

Häromdagen kom jag på att jag nog inte ska prova amfetamin, eftersom jag blir lite manisk när jag är manisk och det kanske inte ska förstärkas på kemisk väg. Det höll Mannen med om, så då behövde vi inte lägga hushållspengarna på knark denna månad heller. Det var han som tyckte vi skulle låta bli att se på Breaking Bad redan efter halva första avsnittet och jag tror att det inte alls var för att det var en deprimerande handling utan för att jag blev för entusiastisk när jag tänkte på min nya affärsidé. Här försöker man vara entreprenör och blir bara motarbetad. Tänk om Anders Borg fick höra det.

 

Epilog: Jag har ju faktiskt testat en sak till, fast för flera dagar sedan. Provade att lyssna på en skiva trots att den inte legat framme i en månad först. Landstroms Land of Nowhere. Det har skrivits så många positiva och hyllande recensioner om den att jag inte tänker försöka mig på att överträffa alla musikkritikers finfina formuleringar. Säger bara att det är en jäkla bra skiva. Prova den. Gärna flera gånger, så har du fyllt din kvot av renässansmänniskeköret så att det bara sjunger (höhöhö) om det.