Tapetorkestern

Det stora upptäckterna kommer när man minst anar det. De pyttesmå också, för igår gick det upp för mig att jag alltid sjungit fel till Pink Floyds "Another brick in the wall". För första gången i livet läste jag igår texten och insåg att Roger Waters mumlar om "no dark sarcasm in the classroom" och det har han mumlat så luddigt att jag ända sedan jag gick i högstadiet har mumlat följande obegripliga rad ikapp med honom: "no dogs are cassum in the classroom". 

 

Jag googlar på "cassum" och blir lite besviken över att det inte betyder något häpnadsväckande viktigt som kanske skulle vara som ett tecken från kosmos om att jag är universums kärna på spåren. Eller så förstår jag bara inte.

 

Nu sitter någon upprörd person klädd i urtvättad Pink Floydtröja å Pink Floydstrumper å Pink Floydkalsonger och hytter med pekfingret och säger att det är bedrövligt att jag inte läst texten till mur-låtn förrns nu och då ska jag hytta tillbaka och säga att det är för att mitt privata Pink Floyd-förbud inte upphävdes förrns för några år sedan. 

 

Innan dess var jag svårt bränd av att jag i fjortisåldern hörde Pink Floyd för första gången för att Dojjan var kär i en kille som gillade dem och då var vi tvungna att lyssna in oss. Det var bortslösade fem minuter, för längre än så stod jag inte ut. Gamla gubbar som mumlade dravel och aldrig hade någon refräng. 

 

Men "Another brick in the wall" har förföljt mig genom livet, särskilt under tiden som lärare, av förklarliga skäl. Men inte heller när jag undervisade i engelska i nästan ett helt decennium kunde det gå upp för mig att det inte ens i Roger Waters värld är vettigt att sjunga om att "no dogs are cassum in the classroom" och det var säkerligen därför som jag gick in i väggen till slut. 

 

Höhö.