Tapetorkestern

Borde läsa tidningen. Har varit trivsamt isolerad på en underbar söderhavsö den senaste månaden och inte tagit del av några nyheter. 

 

Förutom att det där med söderhavsön är ljug är ovanstående sant. 

 

I perioder ids jag inte följa vad som händer i världen mest för att jag helt enkelt inte ids men också för att jag inte vill. Att vara världsfrånvänd är både omoget och oansvarigt och det ids jag inte heller fundera på.

 

Så jag borde hänga med. Analysera och kommentera samhällsutvecklingen. Inte tro att det räcker att veta att Kramfors kommer att få ännu en mataffär. 

 

Men det vill sig inte. Och nu är det inte bara för att det händer så obegripligt hemska saker i världen att det blir bingolingo för öronen så fort jag knäpper igång radion. Det är nåt annat. Nåt som jag inte ids sätta fingret på. 

 

Kanske blir jag bara less på svammel. Det är mycket svammel förklätt till nyheter överallt. För en som mig, som är byggd av svammel, blir det för mycket svammel att ta in. 

 

Men jag borde ju. Så jag läser över axeln på Mannen, som tittar i en kvällstidning. 444 miljoner står det. Någon ska få 444 miljoner. Kanske för att den här någon behöver bygga ett sjukhus eller avgiftsfria friskvårdsanläggningar eller djurräddningsgårdar eller billiga bostäder eller annat som världen har väldigt mycket för litet av. 

 

Men den som ska få 444 miljoner ska få det för något helt annat.

 

För att spela hockey.

 

 Tydligen måste människan mutas för att orka släpa sig ut på plan och tackla ut tänderna på motståndarna några dagar i veckan trots att hockey är det värsta den här spelaren vet i helaste livet. Om det inte vore för 444 miljoner skulle hjälmbäraren aldrig spela hockey, för 444 miljoner var precis vad som behövs för att betala mat och hyra och det förstår väl alla att det måste man göra. 

 

Först tänkte chefen erbjuda 443 miljoner, men då tog det hus i helsike och skridskoåkaren slet av sig hjälmen och slängde sig ner och bankade med hockeynävarna i isen och skrek att det var det fräckaste, ska det vara på det här snåla viset kan de minsann skaffa sig nån annan som spelar hockey, för det är faktiskt ett VIKTIGT arbete att spela hockey, som bara den här spelarn kan göra och då sa chefen förlåt förlåt jag är ett PUCKo. Då skrattade de tillsammans sådär som bara människor med ofattbart mycket pengar kan skratta och sedan dunkade de varandra i ryggen och så kunde världens viktigaste verksamhet* fortsätta som om ingenting hade hänt.

 

* = alltså hockey. Det är ett spel som går ut på att skjuta en puck i mål.  Hockeyspelare måste få ungefär 444 miljoner kronor i lön av samma anledning som kommunalanställda inte kan få mer än 500 kronor i löneförhöjning: annars blir det obalans i världsekonomin.

Det stora upptäckterna kommer när man minst anar det. De pyttesmå också, för igår gick det upp för mig att jag alltid sjungit fel till Pink Floyds "Another brick in the wall". För första gången i livet läste jag igår texten och insåg att Roger Waters mumlar om "no dark sarcasm in the classroom" och det har han mumlat så luddigt att jag ända sedan jag gick i högstadiet har mumlat följande obegripliga rad ikapp med honom: "no dogs are cassum in the classroom". 

 

Jag googlar på "cassum" och blir lite besviken över att det inte betyder något häpnadsväckande viktigt som kanske skulle vara som ett tecken från kosmos om att jag är universums kärna på spåren. Eller så förstår jag bara inte.

 

Nu sitter någon upprörd person klädd i urtvättad Pink Floydtröja å Pink Floydstrumper å Pink Floydkalsonger och hytter med pekfingret och säger att det är bedrövligt att jag inte läst texten till mur-låtn förrns nu och då ska jag hytta tillbaka och säga att det är för att mitt privata Pink Floyd-förbud inte upphävdes förrns för några år sedan. 

 

Innan dess var jag svårt bränd av att jag i fjortisåldern hörde Pink Floyd för första gången för att Dojjan var kär i en kille som gillade dem och då var vi tvungna att lyssna in oss. Det var bortslösade fem minuter, för längre än så stod jag inte ut. Gamla gubbar som mumlade dravel och aldrig hade någon refräng. 

 

Men "Another brick in the wall" har förföljt mig genom livet, särskilt under tiden som lärare, av förklarliga skäl. Men inte heller när jag undervisade i engelska i nästan ett helt decennium kunde det gå upp för mig att det inte ens i Roger Waters värld är vettigt att sjunga om att "no dogs are cassum in the classroom" och det var säkerligen därför som jag gick in i väggen till slut. 

 

Höhö.

 

 

Måste bara förtydliga att det där med aktivitetsrapportstvånget inte är nåt som Tapetorkestern har hittat på. Som vanligt är det betydligt mer sysslolösa människor som har partajat fram den idén.