Tapetorkestern

Det man önskar slår in. Förr eller senare. Ibland väldigt mycket senare. Jag slutade som lärare av många orsaker, men en av dem var att det var för mycket genomfjantigt dokumentationstjafs att hålla på med. Ett av dessa djävulens påfund var IUP. För dig som är förskonad från skolans värld kommer här en pedagogisk genomgång av vad IUP är:

 

Individuell Utvecklings Plan (svenska skolan sätter en ära i att lära ut särskrivningar) är ett papper som varje lärare ska fylla i tillsammans med eleven på varteviga utvecklingssamtal. På det papperet ska eleven skriva några hittepåmål (alltid komma ihåg att ta med sudd på lektionen, hoppa tre meter i höjdhopp, se ut att trivas på de dubbla kemipassen, osv) och så ska läraren slå knut på sig själv för att hjälpa eleven att krysta fram några lämpliga åtgärder för att nå dessa irrelevanta mål och så ska alla skriva under på det. Vårdnadshavaren ska också få med sig ett kvitto på att hen tagit del av denna IUP och på det kvittot finns information om att vårdnadshavaren kan överklaga IUP:n. 

 

Allt detta löjl för att få eleverna att tappa koncentrationen helt på vad skolan går ut på och för att få lärarna att se undervisning som något enbart inhyrda konsulter får pyssla med ibland.

 

Ondsinta IUP:n har en lika elak tvilling: omdömena. Omdömena är det varje lärare ska sitta och skriva in i ett svårhanterligt och lynnigt datasystem varje termin. Det är lite som Hunger Games, fast det hela går inte ut på att slå ihjäl varandra. Istället ska varje lärare försöka bräcka sitt personbästa i klyschformulering. En lärare som har 200 elever ska alltså skriva 200 omdömen om elevernas utveckling. Det betyder att läraren inte direkt hinner hålla koll på elevernas utveckling, eftersom all tid går åt till att skriva något urvattnat men ändå superkonkret om hur lilla Berta och lille Torkel klarar sig på jympan.

 

När omdömena är klara ska de skickas ut till vårdnadshavarna, som ska läsa igenom alla omdömen och begrunda dem och kanske fråga lilla Berta och lille Torkel varför de inte möter målen i idrott, fastän varken lilla Berta eller lille Torkel hade en aning om att det fanns några andra mål med idrottslektionen än att man skulle överleva den. De flesta vårdnadshavare har dock inte läst igenom omdömena före utvecklingssamtalen (oftast eftersom de inte kan tro att det är dags för utvecklingssamtal IGEN och där har de något gemensamt med lärarna), så då kan hela utvecklingssamtalstimmen (kvartar fanns bara på 80-talet) gå åt till att läraren sitter och läser upp klyschor från hela lärarkollegiet och vårdnadshavarna sitter och gapar över att det finns så mycket att skriva om deras barn, men så oerhört lite att säga egentligen.

 

När någon lärare försiktigt frågat vad poängen med alla dessa dokument är, har svaret alltid varit lite svävande. Ingen har riktigt kunnat förklara hur elevens resultat ska kunna bli bättre av att lärarna sitter upptagna med en massa papper istället för att förbereda lektioner, men ändå har skolministern fått för sig att det verkar skitfräsigt med dokumentation, eftersom sådant håller ju läkare på med och det skiljer ju allvarligt talat bara en enda bokstav mellan läkare och lärare och rättstavning är det ändå ingen som engagerar sig i nuförtin hallå.

 

Men så plötsligt kom skolministern på att det är val snart och att även lärare röstar. Alltså har nu regeringen lovat att IUP ska försvinna. Plötsligt verkar inte IUP viktigt alls. Det är liksom bara att ta bort (lite som tvånget att lära barn läsa, skriva och räkna istället för att tvinga dem att googla sig till en utbildning). IUP är liksom SÅ 2012 och vem lever kvar i det förgångna, liksom?

 

Förstår ni vad detta innebär? Om man bara plötsligt kan plocka bort IUP:n, som var så livsviktig och fantastiskt revolutionerande och TOPPENBRA (oklart varför, men sluta vara så himla kritisk och jobbig nu när det är fin stämning och allt), då måste man ju lätt och utan omsvep kunna ta bort en annat massa görm som regeringen har hittat på!

 

Alltså kan vi snart vänta oss att både Fas 1, Fas 2 och till och med regeringens paradnummer Fas 3 försvinner. Därpå ryker RUT-avdraget, eftersom man kom på att den som har råd att ha en hushållerska kanske inte behöver någe bidrag och om man är för upptagen för att städa hemma jobbar man för mycket och folk som jobbar så jädra mycket behöver tagga ner. Sedan får man skamset erkänna att det där med utförsäkringar kanske inte var en så himla bra idé, bort med sådana fånigheter. Betyg i skolan, det har visserligen inte borgarna helt och hållet hittat på själv, men de rodnar ändå när det nämns och säger att det är klart att vi ska sluta med sådan dum sållning. Och vinster i vården, vem törs erkänna att någon propsade för sånt? Subventioner till köttindustrin, oj förlåt, vi var visst inte riktigt nyktra när vi hittade på det. 

 

Sådär kommer det att fortsätta, ända tills det blir frid och fröjd och både Berta och Torkel blir helt okej människor, oavsett om de klarar skolan eller inte.