Refused, jag och bildörren
Refused har fått pris av regeringen. Medan du grunnar över det märkliga och möjligtvis fantastiska eller bara rentav bisarra i den händelsen ska jag berätta för dig om mitt Refused-trauma.
Jag har inte lyssnat på Refused på 20 år. Det är inte Refuseds fel.
Jag har trott att det kanske är för att vi helt enkelt växte ifrån varandra eller att jag insåg att det är skillnad på att vara kär i Dennis Lyxzén och att vara ett Refused-fan eller att jag inte kan en endaste låt med dem och att jag inte ids lära mig nån på medelålderns höst heller.
Men det är inte därför. Det är på grund av vad som hände den där gången.
Jag var kanske 16 år. En kompis ville att vi skulle åka till Övik och se på Refused. Min kompis kände Dennis Lyxzén och jag gjorde det verkligen inte. Men rockkonserter var på den tiden förenat med närvaroplikt, eftersom det var enda räddningen från allmän misär, fotboll och Beverly Hills 90210.
Så vi for. Eftersom min kompis och jag var för små för att köra bil åkte vi med några stora pojkar, som råkade vara mina idoler. Konserten var 4 mil bort från min lilla stad och det var 40 kilometer av total görabortmigskräck för min del. Jag försökte fokusera på att inte säga något dumt och valde total tystnad.
Ända tills den ene idolen frågade om en låt på radion. Visst är det här Violent Femmes, sa han till mig. Öhhh, vet inte, sa jag och svor över att mitt tysthetslöfte tvångsavbrutits på detta pinsamma vis. Jaha, jag som trodde du var musikexpert, sa han.
Jag skämdes och skämdes och hamnade i en livskris där i baksätet. Hur kunde jag INTE veta svaret på frågan? Men sedan hände något värre.
Vi var äntligen framme och klev ur bilen. Jag stängde dörren.
Smäll inte i dörren, sa min andre idol.
Om ens idol säger åt en att inte smälla i dörren kan man ta det på två sätt. Antingen säga förlåt och gå vidare, eftersom man trots allt ska på konsert och att det nog inte är hela världen att man varit lite vårdslös med en halvrisig Volvo. Eller så kan man bli förstenad av skam och ta tillrättavisningen som ett slutgiltigt tecken på att man är världens mest misslyckade person och hädanefter knappt våga stänga en bildörr utan att ha Cipramil i bakfickan.
Jag valde det senare.
Konserten med Refused minns jag ingenting av. Inte hemresan heller.
Refused är för evigt förknippade med obehag. Uppenbarligen har inte någon i regeringen blivit tillsagda för att ha smällt i en bildörr eller fått sitt musikkunnande ifrågasatt, och det var väl tur för Refused.
Jag kan höra på alla Dennis Lyxzéns övriga musikprojekt utan att bli paralyserad, tack och lov. Det är till och med så att jag nästan kommit över mitt trauma också. Visserligen kan jag bara en enda låt med Violent Femmes och jag är fortfarande lite orolig över att förstöra någons fordon av misstag, men jag kan föra ett nästintill normalt liv ändå. Ibland blir jag ändå en rädd 16-åring så fort jag tänker på Refused, men det är ju inte deras fel.
Däremot rår regeringen för att jag blir en rädd snart 40-åring så fort jag tänker på regeringen. DET är ett trauma som aldrig går över.
Jag har inte lyssnat på Refused på 20 år. Det är inte Refuseds fel.
Jag har trott att det kanske är för att vi helt enkelt växte ifrån varandra eller att jag insåg att det är skillnad på att vara kär i Dennis Lyxzén och att vara ett Refused-fan eller att jag inte kan en endaste låt med dem och att jag inte ids lära mig nån på medelålderns höst heller.
Men det är inte därför. Det är på grund av vad som hände den där gången.
Jag var kanske 16 år. En kompis ville att vi skulle åka till Övik och se på Refused. Min kompis kände Dennis Lyxzén och jag gjorde det verkligen inte. Men rockkonserter var på den tiden förenat med närvaroplikt, eftersom det var enda räddningen från allmän misär, fotboll och Beverly Hills 90210.
Så vi for. Eftersom min kompis och jag var för små för att köra bil åkte vi med några stora pojkar, som råkade vara mina idoler. Konserten var 4 mil bort från min lilla stad och det var 40 kilometer av total görabortmigskräck för min del. Jag försökte fokusera på att inte säga något dumt och valde total tystnad.
Ända tills den ene idolen frågade om en låt på radion. Visst är det här Violent Femmes, sa han till mig. Öhhh, vet inte, sa jag och svor över att mitt tysthetslöfte tvångsavbrutits på detta pinsamma vis. Jaha, jag som trodde du var musikexpert, sa han.
Jag skämdes och skämdes och hamnade i en livskris där i baksätet. Hur kunde jag INTE veta svaret på frågan? Men sedan hände något värre.
Vi var äntligen framme och klev ur bilen. Jag stängde dörren.
Smäll inte i dörren, sa min andre idol.
Om ens idol säger åt en att inte smälla i dörren kan man ta det på två sätt. Antingen säga förlåt och gå vidare, eftersom man trots allt ska på konsert och att det nog inte är hela världen att man varit lite vårdslös med en halvrisig Volvo. Eller så kan man bli förstenad av skam och ta tillrättavisningen som ett slutgiltigt tecken på att man är världens mest misslyckade person och hädanefter knappt våga stänga en bildörr utan att ha Cipramil i bakfickan.
Jag valde det senare.
Konserten med Refused minns jag ingenting av. Inte hemresan heller.
Refused är för evigt förknippade med obehag. Uppenbarligen har inte någon i regeringen blivit tillsagda för att ha smällt i en bildörr eller fått sitt musikkunnande ifrågasatt, och det var väl tur för Refused.
Jag kan höra på alla Dennis Lyxzéns övriga musikprojekt utan att bli paralyserad, tack och lov. Det är till och med så att jag nästan kommit över mitt trauma också. Visserligen kan jag bara en enda låt med Violent Femmes och jag är fortfarande lite orolig över att förstöra någons fordon av misstag, men jag kan föra ett nästintill normalt liv ändå. Ibland blir jag ändå en rädd 16-åring så fort jag tänker på Refused, men det är ju inte deras fel.
Däremot rår regeringen för att jag blir en rädd snart 40-åring så fort jag tänker på regeringen. DET är ett trauma som aldrig går över.
Kommentarer
Trackback
