Tapetorkestern

Ifjol fick jag hybris och sökte en jättekruka med pengar för ett konstprojekt jag hittade på två timmar innan ansökningstiden gick ut. Det hette "Livskrisen" och gick ut på att jag skulle dokumentera min egen livskris och sedan göra en hemsida om den och bjuda in andra att bidra med sina livskriser och sedan skulle det bli en jättestor utställning över svenska folkets livskriser och den stora frågan "Vad är egentligen ett misslyckande?" skulle äntligen få sig ett heltäckande svar. Ansökningsblanketten var på åtta sidor och jag hade därmed skrivit mer sammanhängande text än på flera månader.

 

Jag blev inte särskilt paff över att nån helt annan än jag fick kulturpengarna och tur var väl det, för när man har en livskris blir man inte så pepp på att dokumentera skiten i alla fall. Jag tog en massa kort och sparade myndighetsbrev och kassa serieteckningar och värdelösa texter, men det skiljde sig inte så mycket från vad jag pysslat med annars i livet, så jag blev less. 

 

Nu har jag dock hamnat i ett konstprojekt helt utan att jag riktigt fattat hur. Tyvärr innebär det noll kronor i ersättning och det är inte ens jag som är konstnären och syftet är höljt i dunkel, så det är inte något att säga tjoflöjt åt. Anordnare är Arbetsförmedlingen.

 

Förra veckan skulle min handläggare ringa och ge besked om jag får praktisera på ett bra ställe eller inte. Tyvärr blev min handläggare sjuk och då ringde hennes vikarie och sa att om vikarien fick bestämma skulle jag då rakt inte få någon praktik. Detta har jag redan skrivit till er om, så det här blev som en resumé, precis som i Twin Peaks och fortsättningen är som om The Log Lady hade hittat på den om hon slagit sig själv rejält i huvet med sitt kära vedträ.

 

Eftersom min handläggare fortsatte vara sjuk den här veckan också ringde vikarien och sa att hen hade kollat med sin chef som inte heller tyckte jag skulle få praktisera. Trots att jag förklarade att praktiken varit bra för mig och gjort att jag sett att det finns ett liv efter läraryrket och att jag kommer att ha stor nytta av att fortsätta praktiken ett tag tills jag lärt mig det jag behöver lära mig, tyckte handläggaren och handläggarens chef att det var dumheter. Jag ifrågasatte det hela och då bad handläggaren om att få återkomma. 

 

Igår återkom handläggaren, efter att ha "pratat med några kollegor". De några kollegorna tyckte inte heller att praktik verkar bra. Handläggaren gick så långt som att säga att den här praktiken nog inte är det bästa för mig. Jag sa att det kanske jag skulle kunna avgöra själv, vad som är bäst för mig och inte. Då frågade handläggaren återigen om det inte är så att jag har någon arbetsgivare som kan ge mig jobb istället.

 

Här gör vi en paus för att tänka igenom detta uttalande och stillsamt fundera om vi råkat äta sagosvampar idag.

 

Därefter upprepade handläggaren att den här praktiken inte är det bästa för mig och sa att istället kanske jag bör få rehabhjälp via Arbetsförmedlingen.

 

Där gjorde jag en paus i hela tankeverksamheten eftersom jag inte var beredd på den där knorren. Som i Sjätte sinnet, när man bara "jamen åååå, nu måste jag se om hela filmjäveln igen för hur kunde jag INTE se det dära???". 

 

Idag ringde min vikarierande handläggare och sa att nästa vecka ska jag träffa en person som ska "klargöra" om jag klarar av att jobba eller inte. Tyvärr måste jag då klargöra för den personen att jag inte klarar av att ha med Arbetsförmedlingen att göra, eftersom sådan här konceptkonst övergår mitt lilla, lilla förstånd, som jag tydligen har fördärvat med olagliga substanser utan att jag ens fattat när det skulle ha hänt.

 

Upplösningen redovisas någon gång i vår på Jamtli.

 

 

.