Tapetorkestern

I juli slutade jag med sprit och p-piller. Det dröjde inte länge förrän jag märkte att jag mår bra mycket bättre utan bådadera. Själva spriten hade jag levt utan för det mesta ändå, men p-pillren har jag varit beroende av i 15 år, med enstaka avbrott. Under det förra avbrottet mådde jag väldigt bra och var lite orolig för att bli helt humörsvängd när jag började igen för tre år sedan. Fördelarna med p-piller övervägde dock nackdelarna (som egentligen inte fanns, enligt tillverkarna och barnmorskan och allmänna uppfattningen), så jag började med kartorna igen.

 

Efter några månader med p-piller började jag bli obändigt sugen på att antingen kasta mig i sjön eller gräva ner mig i en snödriva (beroende på årstid) och däremellan låg jag mest och tittade på väggmönstret (omönstrad vägg gör den sysselsättningen rätt trälig) när jag var ledig. Till slut frågade jag min receptutskrivare om det möjligtvis kunde vara p-pillren som gjorde att jag blev minst sagt asocial med mig själv men det var isåfall bara att byta sort och så var det inte mer med det. Sedan hamnade jag hos psykolog som jag frågade om jag borde äta antidepressiva medel. Psykologen sa att det nog inte var någon bra idé. Vid andra samtalet ändrade psykologen sig och sa att det nog var en bra idé och så fick jag träffa en doktor. Doktorn tyckte att det var ett hejdundrande påhitt med domnabortpiller, eftersom biverkningarna inte var något att tala om och jag verkligen inte hade något att förlora på att prova, eftersom jag skulle bli bra efter bara ett par veckor.

 

Jag lät bli medicinen, eftersom jag tyckte att den långa listan med biverkningar som jag krävde att doktorn läste ur FASS var ganska avskräckande. På den tiden jobbade jag som lärare och var rädd att jag inte skulle klara jobbet om jag gick och blev helt biverkad. Till slut visade det sig att jag inte klarade jobbet ändå, eftersom jag fick panik, bröstsmärtor och hjärtrusningar och därmed blev sjukskriven, men det är ju en annan historia.

 

Efter en massa turer hit och dit inom vården träffade jag till slut en alternativbehandlare som påpekade att jag nog skulle må bättre utan p-piller. Jag sa att det inte gick, för man kan väl ändå inte leva utan p-piller? Efter ett tag insåg jag att jag kanske inte kunde leva med dem heller. Så i juli blev det cold turkey.

 

Det tog inte lång tid innan jag började känna igen mig själv igen. Glad på riktigt, inga apatiska anfall, inget ältande av det perfekta sättet att dö på. Jag fick tillbaka en viss bit av min förlorade intelligens (allt går nog inte att återuppliva, eftersom Skolverket bränt bort en tredjedel av min hjärna) och kände mig inte lika trögtänkt längre. Det blev helt enkelt enklare, allting. Och roligare.

 

Förutom en sak. 

 

Bara ett par dagar efter att jag slutat med pillren hamnade jag i puberteten. Akne. Jag tyckte inte det var roligt när jag var 14 och det är ännu mindre roligt nu, när finnarna blandas med rynkor. Jag trodde att det skulle gå över efter några månader, men istället blev det värre. Nu vill jag helst inte gå ut när det är som värst.

 

Du tycker det är jätteytligt av mig att gnälla över detta, och det tycker jag med. Men ändå. Det är ohållbart att se ut som en karikatyr av en tonåring i Svenska Mad, och när allt kommer omkring ska jag väl inte vara så negativt inställd mot p-piller ändå. De har ju revolutionerat kvinnors liv. Vem bryr sig om biverkningar när det gäller kvinnor? Att vara lite ständigt nedstämd, det hör väl livet till? Jag kommer att bli ständigt nedstämd av att vara före-bild i Clearasilreklam också. 

 

Om en månad börjar jag med p-piller igen. Spriten, då? Tja, att döma av min hy kan man tro att jag äter heroin till frukostflingorna, så det känns som om jag har något att leva upp till.