Tapetorkestern

Mats Jonsson, han som ritar de bästa serierna om Bollsta, har på sin blogg haft en liten följetong om sin tid som medlem i Kramfors Unga Kommunister (förkortningsfavoritföreningen). Det kastade mig tillbaka till min egen tid som politisk posör.


När jag gick i nian ville jag bli anarkist, eftersom jag trodde att jag automatiskt skulle bli mager och få en punkarpojke i födelsedagspresent då. Jag märkte dock efter ett tag att jag var rätt mager redan, och att alla punkarpojkarna ändå bara ville ha kurviga brunetter, så jag slutade rita A inuti cirklar och försökte bli kommunist istället. Jag hade blitt kär i ett gäng ungkommunister och tänkte att bästa sättet att impa på dem måste vara att skriva ett specialarbete om Stalin.


Det föll mig inte in att gymnasiepojkar sällan läser högstadieelevers SO-uppsatser. Det föll mig heller inte in att Stalin skulle vara en så fruktansvärd träbock. Tråkigare karl fick man ju leta efter. Varför man nu skulle göra det. Jag gav upp även detta projekt (min tålmodiga lärare tappade aldrig tron på mig, trots att jag dessförinnan även lagt ner mitt storstilade verk om treenigheten. Heder åt honom!) och fick finna mig i att beundra kommunistkillarna på avstånd. Det ryktades dock att en av dem var moderat och en annan satanist och det var nog där som jag för evigt satte de två åskådningarna i samband med varandra.


 I gymnasiet skulle vi göra ett arbete om andra världskriget. Då valde min grupp att skriva om Sickan Carlsson. Det impade inte på någon överhuvudtaget, allra minst på vår lärare. Sedan blev jag tillsammans med en centerpartist och blev tjock.


Men så slutar inte historien.