Tapetorkestern

 

 

Telefonen ringde tidigt. Han svarade, lite yr i huvudet efter chefens extrainkallade nattsammanträde.

 

- Hej, det är jag. Vi måste prata. Jag står utanför din dörr nu.

- Vad är klockan?

- Kvart över sju. Skynda dig, det är kallt här ute.

 

Han klev upp ur sängen och rättade till sidenpyjamasen. Ännu en dag, tänkte han. Ännu en dag.

 

Han låste upp ytterdörren och släppte in henne. Hon huttrade.

 

- Vad vill du?

 

Hon gick med bestämda steg in i sovrummet och lade sig under det fortfarande varma täcket.

 

- Vad gör du? frågade han, både trött och förvånat.

- Värmer mig. Kom hit, vi måste prata nu.

 

Han lade sig längst ute på kanten av sängen.

 

- OK, vad är det? sa han och drog extrafilten om sig.

- Jo, jag har tänkt på det här med jobben.

- Vaddå?

- Jo, jag vet inte om det är en sån bra idé längre.

- Vaddå?

- Alltså, jag var ledig igår.

- VA??? Vaddå ledig? Menar du ledig som i att du inte arbetade?

 

Han kände hur det knöt sig i magen.

 

- Ja, jag tog helt enkelt ledigt.

- Men varför då?

- Jag ville prova hur det kändes. Jag lät barnen vara lediga också.

- Men varför i all sin dar ville du vara ledig samtidigt som barnen?

- Vi gick ut i skogen en stund och sedan gick vi hem och så läste jag en bok med dem. Sedan lyssnade jag på lite musik. Och så gick jag med i en ideell förening.

- Snälla du, mår du riktigt bra?

- Vet du,  jag mår jättebra. Det var som att jag behövde lite tid för att hinna tänka. Och jag hann med så mycket. Jag hann till och med städa hela huset själv.

- Men du har väl folk till det?

- Ja, men jag tyckte hon kunde få ledigt igår, också.

- Det här börjar kännas väldigt obehagligt, tycker jag.

 

Han lade ner huvudet på kudden. Han kände sig yr.

 

- Men du, det är inte så farligt. Jag fick liksom en uppenbarelse.

 

Hon strök honom över hästsvansen.

 

- Uppenbarelse? Jag tycker du börjar gå helt överstyr.

- Nej, jag mår bättre än någonsin. Jag insåg igår att om jag jobbar mindre är jag till större nytta för samhället. För mina närmaste, mig själv och folk som behöver hjälp. Vet du, jag lät till och med bli att porrsurfa igår kväll. Jag kände mig inte ett dugg frustrerad. Och huvudvärken som jag haft i flera veckor, den bara försvann.

- Jag tror det är bäst du går hem nu.

 

Han snurrade nervöst på ringen i örat. Det här var nog bland det värsta han varit med om.

 

- Ja, jag ska gå. Men jag vill bara säga att jag tror vi måste tänka om. Det där med Arbetslinjen är nog inte så smart ändå. Om vi ser till att folk slipper jobba sönder sig, då kanske folk blir gladare och mer harmoniska och så blir Sverige ett bra ställe att bo på igen. Och vi slipper spåna på en massa hitttepåjobb och fjantiga kurser åt vuxna människor. Jag tror folk mår bäst av att göra det de är lämpade för, inte det vi bestämmer åt dem. För vi är väl inga övermänniskor? Jag vill ju inte att någon bestämmer vad jag ska göra. Och vet du vad jag mer kom på?

- Nej, suckade han.

- Jo, det är ju faktiskt folket som betalar vår lön. Så vi bör visa dem lite tacksamhet, tycker jag. Inte låtsas som om vi är deras övervakare och bestraffare.

- Stick härifrån nu, Hillevi! Du är ju helt galen.

 

Hon tittade medlidsamt på honom. Det var lika bra att säga som det var.

 

- Jag bad Fredrik berätta för dig, men jag säger det själv istället. Jag har sagt upp mig.

- Va?! Vad ska du göra då?

- Vara ledig, tänkte jag. Prova det, du med. Du skulle verkligen må bra av att slappna av, Anders. Hejdå!

 

Hon gick ut ur sovrummet och så var hon borta.

 

Han kröp ner under täcket och skakade. Han hoppades att han skulle vakna ur mardrömmen snart.

 

Innan han ens han lägga sig tillrätta ringde telefonen.

 

- Tjenare Borg, det är chefen.

- Hej, Fredrik! Vad är det?

- Vi måste prata.  Hillevi har gett mig en sådan bra idé. Jag kommer över.

 

Han sträckte sig efter sömntabletterna.