Tapetorkestern

I två hela dagar har jag uttryckt mig helt obegripligt. Det blir alltid så när jag blir arbetslös. Då vet jag inte vad jag ska säga, eftersom folk förväntar sig att jag ska säga att jag har något på gång och det har jag ju aldrig. Eftersom jag inte har något att säga kan man tro att jag blir tyst, men det blir åt andra hållet. Jag försöker säga så många ord som möjligt, fast helt utan innehåll. Så om någon jag inte känner undrar om min framtid blir jag en granne som står och säger tomheter över gräsklipparen till grannen med vattenslangen.

- Jomen det ordnar sig. Jomen.
- Jag söker de jobb som finns.
- Man får se.
- Det löser sig.


Så långt allt rätt så väl. Folk förstår sådana uttryck. Det är när jag försöker brodera ut mina torftiga svar som det hakar upp sig. Då pratar jag såhär:


- Jomen det ordnar sig. Jomen. För att eh... man som vet aldrig och så plötsligt dyker det upp kanske något precis alltså visst.

- Jag söker de jobb som finns. Fast man vet ju inte om man får svar och så kanske det är någon typ interntillsättning klart man försöker men visst så är det ju.

- Man får se. Jag är inte orolig. Inte orolig alls är jag. Och jag oroar mig inte för det är ju bara dumt, haha, ja och så är det ju sommar och finväder och då gör det inget att man är ledig. Fast pengar. Pengar är bra att ha. Ja.

- Det löser sig. Det gör det alltid. Man kan ju alltid göra något annat. Jag vet inte vad jag ska bli jag vet inte det och de sa att det skulle regna hela dagen imorrn. Hela dagen.


Om jag blir riktigt nervös och det är någon jag inte alls känner särskilt väl som undrar över min framtid kan jag till och med svara såhär:

- Man får ju skylla sig själv som inte skaffat sig ett riktigt jobb. Jora, så äre.

Sedan går jag hem och söker en massa jobb som jag inte vill ha.

Och så är jag redo för nästa vända vid gräsklipparen.