Tjurtisdag
Jag hör på Afghan Whigs, tjurar och tröstäter i vrångvintermörkret. Jag tänker på mig själv (som man ju ofta gör när man tjurar) för 15 år sedan, på väg hem från jobbet i kramforsmörkret. Afghan Whigs i freestylen (googla). Jag hade två kassetter (googla) med dem och hörde på dem på väg till jobbet och på väg hem från jobbet och när jag kommit hem och innan jag skulle iväg på jobbet.
Jobbet innebar att kränga guld och ädelstenar och fotoalbum i tenn till kramforsborna (googla). Det var inget drömjobb, men sådana fanns inte på den tiden. Efter några år flyttade jag till Alby och pendlade till Huddinge för att kränga guld och ädelstenar och fotoalbum i tenn till stockholmarna och paniken började smyga sig på och kulminera i att spy blod och så var det tack och hej till smyckeförsäljningen och alla andra jobb överhuvudtaget eftersom alla dagar gick ut på att ligga darrande på badrumsgolvet i total skräck och förvirring. Arbetsförmedlingen försökte lätta upp stämningen genom att skicka hotbrev där de tyckte att jag skulle söka jobb som VVS-försäljare eftersom det tydligen var stor efterfrågan på totalt inkompetenta och oerfarna VVS-försäljare med paniksyndrom.
Men på hemväg i kramforsmörkret hade jag ingen aning om att jag skulle få en livskris i Botkyrka om några år. Jag var fast besluten att åka till Seattle och spela in skivor med Afghan Whigs eller åtminstone bli Greg Dullis lilla närsynta, fräkniga och mycket omusikaliska groupie (googla inte, barn. Groupie är typ tjejkompis).
Så var planen. Jag jobbade inte på den. Istället blev jag kär i omöjliga killar, föråt mig på allt som fanns i huset, lät bli att skaffa mig en utbildning, åt ännu mer och skämdes för att jag ätit för mycket och så hatade jag Kramfors.
Men Afghan Whigs, det var i alla fall något att hålla fast vid. När jag äntligen skulle få se dem live var jag så beatles-skrikande nervös att jag höll på att svimma. Konserten var rätt bra, trots att Greg Dulli var sur över att man inte fick knarka i Sverige. Jag hade av någon bisarr anledning fått för mig att ha på mig en turban med halvsläp, som jag hade fullt sjå att hålla på plats där jag skumpade omkring som en annan
moshpit-Ivanhoejungfru och sedan såg jag ett halvuselt Aerosmithwannabeband som gav mig blåmärken och rejäl tinnitus (eftersom jag fick för mig att jag måste stå längst fram och då fick slå undan en massa killar som stog i vägen. Men man får inte slåss, barn! Kom ihåg det.)
Det märkliga med Afghan Whigs är att jag efter 15 år ändå lyssnar på dem när jag känner mig tjurig och bara vill slåss och har ätit upp allt som finns i huset. Dessutom har jag låtit bli att skaffa mig en utbildning, ätit ännu mer och hatar fortfarande Kramfors.
Men jag är i alla fall inte kär i en omöjlig kille. 
