Kapitel 19 - Dr Phil slår till
Såhär säger Stefan Sundström: I mörkret gömmer sig ett ljus/När TVn slocknat/Och allting tagit slut/Om jag ska höra tala tyst/Viska om ditt svarta frusna hjärtas varma ljus".
Såhär säger jag: Om det vore sol varje dag skulle jag varken knarka Rosenrot eller karva mig i benen med en rostig fyrtumsspik. Det sistnämnda gör jag inte, men det är nog mest för att jag inte vet hur sådan spik ser ut. Och för att det säkert gör ondare än att vaxa benen, och min smärtgräns är lägre än hos en förkyld karl.
Hittade en livsfarlig väg idag. Alldeles rak och hur lång som helst (sa pigan till drängen) och man vill bara fortsätta vandra i evighet. Men så länge pallar inte mina askungefötter, eftersom de äro gjorda utav sockervadd. Hann dock få en dryg timmes D-vitaminer och blev gladare än en unge som hittar en lönngång i garderoben. Och blir jättesnopen när hon dras in i värsta käbblet med bävrar, flöjtspelande påhittedjur och en jävligt kylig kärring som bjuder på skumt karra. Men ändå.
Om man bortser från gångstil, kroppsbyggnad och hastighet är det lite Flo-Jo i mig. För er som är alldeles för unga eller inte lika sportintresserade som jag så är jag er Wikipedia nu: Flo-Jo var en snabbspringerska på 90-talet som gått i sminkkurs hos After Dark och hade väldigt långa naglar. Precis som Wikipedia är jag inte riktigt att lita på, så jag minns inte om det var på 90-talet hon sprang. Jag minns inte vad hon hette på riktigt, heller. Tro om jag ska söka jobb hos Nationalencyklopedin.
På 90-talet hade jag också väldigt långa naglar. Jag förde statistik över dem varje vecka för att se hur snabbt de växte. (jo, jag hade faktiskt vänner. Även om inte alla kunde se dem.) Min längsta nagel var på tummen och blev drygt 5 centimeter lång (hade väl varit roligt om den var 5 cm bred! Sa pigan till drängen.) och gjorde att jag hade väldigt lätt att få lift om jag någonsin tordats fara någonstans.
Det sista var komplett ljug. Jag önskar det där med nagelstatistiken varit det också, men det är tyvärr helt sant. Som 11-14åring förde jag statistik över det mesta. Kalori-intag, till exempel. Det förde med sig att jag fick Kramfors fulaste hår och argaste mage och löjligaste hobby.
Nu när jag är stor och fullkomligt struntar i hur mycket jag äter (bara det är mycket, ofta och jättegott är jag nöjd) så växer både hår och naglar så fort att det är ständigt klippning på gång. Jag vill absolut inte ha långa naglar längre, men det är ju kul att kroppen är glad.
Poängen med det här är väl att så fort man slutar vara vrång med sig själv så slår ens önskningar in.
För mig tog det runt 30 år att inse det. Ni som inte vill vänta så länge må ta och let the sunshine in.
Såhär säger jag: Om det vore sol varje dag skulle jag varken knarka Rosenrot eller karva mig i benen med en rostig fyrtumsspik. Det sistnämnda gör jag inte, men det är nog mest för att jag inte vet hur sådan spik ser ut. Och för att det säkert gör ondare än att vaxa benen, och min smärtgräns är lägre än hos en förkyld karl.
Hittade en livsfarlig väg idag. Alldeles rak och hur lång som helst (sa pigan till drängen) och man vill bara fortsätta vandra i evighet. Men så länge pallar inte mina askungefötter, eftersom de äro gjorda utav sockervadd. Hann dock få en dryg timmes D-vitaminer och blev gladare än en unge som hittar en lönngång i garderoben. Och blir jättesnopen när hon dras in i värsta käbblet med bävrar, flöjtspelande påhittedjur och en jävligt kylig kärring som bjuder på skumt karra. Men ändå.
Om man bortser från gångstil, kroppsbyggnad och hastighet är det lite Flo-Jo i mig. För er som är alldeles för unga eller inte lika sportintresserade som jag så är jag er Wikipedia nu: Flo-Jo var en snabbspringerska på 90-talet som gått i sminkkurs hos After Dark och hade väldigt långa naglar. Precis som Wikipedia är jag inte riktigt att lita på, så jag minns inte om det var på 90-talet hon sprang. Jag minns inte vad hon hette på riktigt, heller. Tro om jag ska söka jobb hos Nationalencyklopedin.
På 90-talet hade jag också väldigt långa naglar. Jag förde statistik över dem varje vecka för att se hur snabbt de växte. (jo, jag hade faktiskt vänner. Även om inte alla kunde se dem.) Min längsta nagel var på tummen och blev drygt 5 centimeter lång (hade väl varit roligt om den var 5 cm bred! Sa pigan till drängen.) och gjorde att jag hade väldigt lätt att få lift om jag någonsin tordats fara någonstans.
Det sista var komplett ljug. Jag önskar det där med nagelstatistiken varit det också, men det är tyvärr helt sant. Som 11-14åring förde jag statistik över det mesta. Kalori-intag, till exempel. Det förde med sig att jag fick Kramfors fulaste hår och argaste mage och löjligaste hobby.
Nu när jag är stor och fullkomligt struntar i hur mycket jag äter (bara det är mycket, ofta och jättegott är jag nöjd) så växer både hår och naglar så fort att det är ständigt klippning på gång. Jag vill absolut inte ha långa naglar längre, men det är ju kul att kroppen är glad.
Poängen med det här är väl att så fort man slutar vara vrång med sig själv så slår ens önskningar in.
För mig tog det runt 30 år att inse det. Ni som inte vill vänta så länge må ta och let the sunshine in.
Kommentarer
Postat av: lillasys
jaha, och hur slutar man vara vrång med sig själv då?
Trackback
