Ett fall för Frost. Robert Frost.
Jag misstänker, precis som Å, att Arbetsförmedlingen vill utföra experiment på min hjärna. För att citera den roligaste Claes Eriksson jag vet: "Det skulle man vilja se in i DEN hjärnan".
För min hjärna är på semester. Hjärtat tar aldrig semester, säger Stefan Sundström. Det är sant. Mitt hjärta har fullt upp och det är jag evigt tacksam för. Hjärnan, däremot, har flextid och jobbar enbart natt.
Idag skulle jag gå och anmäla mig som vikarie på en skola i närheten. När jag ringde vikarieansvarig talade jag om för henne att jag har noll lokalsinne, så hon måste vara tydlig med vart jag skulle gå. "Hittar du till skolan?", frågade hon. "Jaja, jag bor alldeles bredvid", svarade jag sådär käckt som bara jag kan eftersom jag Rosenrot is running through my veins. Hon beskrev då väldigt tydligt vart jag skulle ta vägen när jag kommit in på skolan. Detta skrev jag på en lapp. Den lappen förstod jag precis ingenting av idag när jag skulle gå, men jag tänkte att det reder sig.
Det kan inte ta mer än en kvart att gå dit, tänkte jag idag. Det ligger ju bara några hus bort. Precis innan jag skulle gå ringde ett av mina sjuåriga syskonbarn från Milano och sa "HEEIIIJ! Va knepp do e!" och sedan tog batteriet i min telefon slut. Jag hörde bara mig själv säga till ingen alls "Va? Varför är jag knäpp?" och det är sannerligen dagens fråga.
Några minuter sen traskade jag ut i regnet och gick till skolan. Den visade sig inte alls ligga där jag trodde, ty där låg vårdcentralen och pizzerian och jag började liksom ana att det var en bit längre bort den låg. Men åt vilket håll?
I en Kalle Anka-serie från min barndom får Kalle (vi är du med varandra) tag på en bok som har svaret på allt. När Kalle kommer till ett vägskäl rådfrågar han boken vart han ska. "Höger eller vänster, ånej, sällan! Den rätta vägen går mittemellan!", säger boken.
Det låter som en slogan för Centerextremisterna. Men jag blev inte särskilt påverkad av den propagandan som barn. Men där stod jag i alla fall, i ett vägskäl. Och tänkte på Edvard Persson, som har bott vid en landsväg i hela sitt liv och sett människor komma och gå. Då kanske han såg mig, som först gick till vänster, sedan höger, sedan blev desperat och ringde Mannen.
Alltså jag ringde inte Edvard Persson, utan Mannen med stort M som är bäst i hela världen. Inte bara för att han har lokalsinne. "Var är skolan???" ropade jag i telefonen medan klockan tickade och jag tänkte att det ger då ett redigt ohyfsat intryck att gå vilse och komma försent när man försöker få jobb.
"Vilken skola???" frågade Mannen, högst befogat. Jag förklarade vilken och han förklarade vart jag skulle gå. Det visade sig att skolan låg en bra bit längre bort och åt ett helt annat håll än jag trodde.
Tur jag kollade med Mannen och inte lydde en Kalle Anka-serie. Det borde jag göra oftare. Det borde även Kalle Anka gjort, för han hamnade nämligen helt snett när han valde mellanvägen.
Så inte undra på att Arbetsförmedlingen är ute efter min diamant till hjärna. Troligen tänker de skänka den till A-kassan. Ringde dit nyss för att kolla varför jag efter tre veckor ännu ej fått besked om jag får några pengar. De slutar dock jobba klockan 12 på fredagar. Där vill jag också jobba.
För min hjärna är på semester. Hjärtat tar aldrig semester, säger Stefan Sundström. Det är sant. Mitt hjärta har fullt upp och det är jag evigt tacksam för. Hjärnan, däremot, har flextid och jobbar enbart natt.
Idag skulle jag gå och anmäla mig som vikarie på en skola i närheten. När jag ringde vikarieansvarig talade jag om för henne att jag har noll lokalsinne, så hon måste vara tydlig med vart jag skulle gå. "Hittar du till skolan?", frågade hon. "Jaja, jag bor alldeles bredvid", svarade jag sådär käckt som bara jag kan eftersom jag Rosenrot is running through my veins. Hon beskrev då väldigt tydligt vart jag skulle ta vägen när jag kommit in på skolan. Detta skrev jag på en lapp. Den lappen förstod jag precis ingenting av idag när jag skulle gå, men jag tänkte att det reder sig.
Det kan inte ta mer än en kvart att gå dit, tänkte jag idag. Det ligger ju bara några hus bort. Precis innan jag skulle gå ringde ett av mina sjuåriga syskonbarn från Milano och sa "HEEIIIJ! Va knepp do e!" och sedan tog batteriet i min telefon slut. Jag hörde bara mig själv säga till ingen alls "Va? Varför är jag knäpp?" och det är sannerligen dagens fråga.
Några minuter sen traskade jag ut i regnet och gick till skolan. Den visade sig inte alls ligga där jag trodde, ty där låg vårdcentralen och pizzerian och jag började liksom ana att det var en bit längre bort den låg. Men åt vilket håll?
I en Kalle Anka-serie från min barndom får Kalle (vi är du med varandra) tag på en bok som har svaret på allt. När Kalle kommer till ett vägskäl rådfrågar han boken vart han ska. "Höger eller vänster, ånej, sällan! Den rätta vägen går mittemellan!", säger boken.
Det låter som en slogan för Centerextremisterna. Men jag blev inte särskilt påverkad av den propagandan som barn. Men där stod jag i alla fall, i ett vägskäl. Och tänkte på Edvard Persson, som har bott vid en landsväg i hela sitt liv och sett människor komma och gå. Då kanske han såg mig, som först gick till vänster, sedan höger, sedan blev desperat och ringde Mannen.
Alltså jag ringde inte Edvard Persson, utan Mannen med stort M som är bäst i hela världen. Inte bara för att han har lokalsinne. "Var är skolan???" ropade jag i telefonen medan klockan tickade och jag tänkte att det ger då ett redigt ohyfsat intryck att gå vilse och komma försent när man försöker få jobb.
"Vilken skola???" frågade Mannen, högst befogat. Jag förklarade vilken och han förklarade vart jag skulle gå. Det visade sig att skolan låg en bra bit längre bort och åt ett helt annat håll än jag trodde.
Tur jag kollade med Mannen och inte lydde en Kalle Anka-serie. Det borde jag göra oftare. Det borde även Kalle Anka gjort, för han hamnade nämligen helt snett när han valde mellanvägen.
Så inte undra på att Arbetsförmedlingen är ute efter min diamant till hjärna. Troligen tänker de skänka den till A-kassan. Ringde dit nyss för att kolla varför jag efter tre veckor ännu ej fått besked om jag får några pengar. De slutar dock jobba klockan 12 på fredagar. Där vill jag också jobba.
Kommentarer
Postat av: Ia
skrattar så tårarna nästan rinner
Nämen inte bra att bo i en sådan storstad med bristande lokalsinne! Här är det inte så mycket att gå vilse på menar jag.....Centralgatan, en enda lång gata där skolan ligger i ena ändan och din lägenhet låg i andra (nästan). Du är hjärtligt välkommen tillbaka anytime! ;0)
Kram // ia
Trackback
