Tapetorkestern

Jag glömde en viktig faktor i min lågbudgetsjälvhjälpsguide i gårdagens inlägg om hur man slutar vara vrång mot sig själv.

Man måste uttrycka sin ilska gentemot den/det som får en att må dåligt. Det vill säga, man ska skrika järnet åt puckona.

Igår var jag på Arbetsförmedlingen. Jag var tvångsinkallad till ett basinformationsmöte.

Med mjölksyra i benen, blodsmak i munnen och andan i halsen rusade jag in på Arbetsförmedlingen igår, tacksam över att efter min första cykeltur på 97 år befann sig ändå allt på rätt ställe i kroppen . Snart skulle dock både själ och hjärna försöka lämna mig.

Passande nog hölls mötet i källaren. I Underjorden.

Föreställningen kunde börja. Arbetsförmedlingen hade dagen till ära bestämt sig för att lätta upp Kafka-stämningen genom att blanda in både Beckett och Norén samt ha lite publikmedverkan.

Handläggaren, iförd mörk kåpa och rasslande kedjor, böjde sig fram emot mig och frågade vem jag var. Mitt namn gjorde henne förskräckt. Jag stod inte på listan. En inkräktare! Som hade kunnat få något vettigt gjort istället för att fara på ett obligatoriskt möte som min Arbetsförmedlare inte lyckats få med mig på anmälningslistan till.

Spelet kunde börja. Handläggaren visade en PowerPointpresentation av Arbetsförmedlingens hemsida. Hon visade alltså exakt vad som stod på Arbetsförmedlingens hemsida. Vilket alla som satt i publiken redan sett, eftersom vi äro arbetslösa vi och besöker därför Arbetsförmedlingens hemsida VARJE DAG i hopp om att slippa ur Mörkrets klor.

Nåja, tänkte jag. Snart kommer väl lite information som man kanske kan ha nytta av.

- Kolla i er rosa mapp, sa Handläggaren. Där står information om A-kassan. För er som inte kan läsa broschyrer visar jag nu samma information som alla redan kan här på min PowerPointpresentation. Och så säger jag vad som står där, eftersom det säkert är nyheter.

Och så berättade Handläggaren om att man inte får någon A-kassa om man inte viger sitt liv åt och blandar blod med Arbetsförmedlingen.

Sedan framförde hon en lustig liten charad om hur vissa aningslösa arbetslösa säger att de inte kan ta vilket jobb som helst, men se DÅ blir man utan a-kassa!

Applåderna uteblev.

Handläggaren var dock inte orolig, hon hade sitt paradnummer kvar. Den om brevet.


- Ifall ni får ett brev om anvisat jobb av oss ska ni bli jätteglada, för det är ett JÄTTEROLIGT brev att få. (Jag önskar jag bara överdrev nu, men detta uttalades på riktigt av en riktig Handläggare på ett riktigt informationsmöte. I Sverige. Idag. Fast igår.)

- Så ni ska alltså bli jätteglada för att vi tipsar er om jobb. Fastän det står att ni är TVUNGNA att söka jobbet. Och det är ni ju, annars får ni ingen A-kassa.

Hon sade allt detta som om hon förebrådde små barn för något fult de gjort.

Där satt vi, 25 stycken vuxna människor. Helt tysta. Jag tordes inte säga ett dugg, eftersom jag inte ville bli fängslad och torterad. Arbetsförmedlingen hade dock planterat ut sina EGNA bland publiken, för att det skulle verka som att några var intresserade deltagare och inte självständiga människor som tvingats från sina hem och kanske blivit tvungna att ordna barnvakt för att komma till denna ondsinta teaterhåla.

De betalda åskådarna räckte upp handen för att ställa frågor. Frågorna var inövade. En sa att han inte hade råd att åka på intervjuer. Då sa Handläggaren att man kan få betalda jobbresor. JAHAAAA, sa den utplanterade personen.

Handläggaren berättade att man kan få gå en kurs i Arbetsförmedlingens regi för att bli busschaufför. Kan man göra det hos ER? frågade en fejkat överraskad deltagare. JADÅ, svarade Handläggaren.

Som om det vore en krystad släktmiddag satt vi allihopa där och låtsades som om vi tyckte allt var OK. Några satt artigt med papper och penna och låtsades anteckna. Jag satt och försökte låta bli att svimma.

Ett lysrör blinkade hektiskt. Jag var imponerad av Arbetsförmedlingens känsla för detaljer.

Efter att ha berättat att Arbetsförmedlingen inte kan hjälpa en med något alls förutom att skvallra för A-kassan ifall man inte vill bli sotare i Strängnäs, så erkände Handläggaren att hon inte hade mer att säga.

40 minuter. Så lång var föreställningen. Jag var lättad att den inte var längre, men helt förbluffad över att mina skattepengar dråsat iväg till detta spektakel.

Upp ur Underjorden, ut i luften, ut i solen. Världen fanns kvar utanför. Jag började andas igen. Men hela dagen fanns en oro krafsandes inuti mig. Och jag somnade utmattad inatt, med en känsla av att Mörkret kanske tar över.