Befogad fråga: Hur slutar man vara vrång med sig själv?
Innan jag går över till kulturkvarten ska jag bara svara på en läsarfråga angående gårdagens inlägg. Har på känn att det är fler som vill ta del av min outsägliga visdom inom detta område:
Man slutar vara vrång med sig själv genom att inse att man är ett enmanslag som man faktiskt måste peppa för att man inte ska förlora. Ibland tar Ralf Edström min hjärna i besittning, sorry.
Man kan även bestämma sig för att lyssna på andra som säger att man är bra. För alla runt omkring en kan inte ha fel, eller hur?
Och till sist får man helt enkelt krama sig själv lite och se alla fel man gör men strunta i dem eftersom man är bättre på det som är viktigt i livet. Och vad det är, det får man komma på själv. Men en ledtråd är att det handlar om att man sprider ljus till alla som man tycker om (och ibland även till totala främlingar på gatan, som inte alls anat detta när de trillade utanför dörren imorse) , vare sig man är ett tjurskaft utan dess like eller inte.
Om man slutade lysa skulle det bli så himla mörkt att Ondskan tar över. Och då är det ens eget fel att man släppt fram all makt åt Idol, katthatarna, Arbetsförmedlingen och Aftonbladet.
Det är bara att kämpa vidare mot dessa orcher, det är det vi fått våra ludna fossingar till.
Men om man ibland tappar farten och bara vill lägga sig ner i Katlas eller Mordors eller Linda Rosings gap, då får man ta till med hårdhandskarna mot sig själv. Först må man ringa nån och tvinga nån att lyssna på allt som känns som dravel men som aldrig är det när man hör någon annan säga det. Sedan gäller det att behandla sig själv. Antingen genom att freebejsa Rosenrot eller så göra roliga saker. Som till exempel maratonse Vänner, äta choklad eller skriva en låt till Barbados-Magnus.
Om inget av detta hjälper, då måste man kanske överväga att starta en blogg.
Man slutar vara vrång med sig själv genom att inse att man är ett enmanslag som man faktiskt måste peppa för att man inte ska förlora. Ibland tar Ralf Edström min hjärna i besittning, sorry.
Man kan även bestämma sig för att lyssna på andra som säger att man är bra. För alla runt omkring en kan inte ha fel, eller hur?
Och till sist får man helt enkelt krama sig själv lite och se alla fel man gör men strunta i dem eftersom man är bättre på det som är viktigt i livet. Och vad det är, det får man komma på själv. Men en ledtråd är att det handlar om att man sprider ljus till alla som man tycker om (och ibland även till totala främlingar på gatan, som inte alls anat detta när de trillade utanför dörren imorse) , vare sig man är ett tjurskaft utan dess like eller inte.
Om man slutade lysa skulle det bli så himla mörkt att Ondskan tar över. Och då är det ens eget fel att man släppt fram all makt åt Idol, katthatarna, Arbetsförmedlingen och Aftonbladet.
Det är bara att kämpa vidare mot dessa orcher, det är det vi fått våra ludna fossingar till.
Men om man ibland tappar farten och bara vill lägga sig ner i Katlas eller Mordors eller Linda Rosings gap, då får man ta till med hårdhandskarna mot sig själv. Först må man ringa nån och tvinga nån att lyssna på allt som känns som dravel men som aldrig är det när man hör någon annan säga det. Sedan gäller det att behandla sig själv. Antingen genom att freebejsa Rosenrot eller så göra roliga saker. Som till exempel maratonse Vänner, äta choklad eller skriva en låt till Barbados-Magnus.
Om inget av detta hjälper, då måste man kanske överväga att starta en blogg.
Kommentarer
Trackback
