Tapetorkestern

Det är inte bara Fredriks hot om att bryta uran hemma hos mig som gör att jag inte törs skriva mer om regeringen. Det är hälsofarligt redan nu.

Efter att ha haft bra jobb i sex år har jag mått bra hela tiden. Någon gång hamnade jag i stressmangeln och blev ett hjärtslaget och tillplattat litet lakan, men då hade jag en vettig chef som fick mig på fötterna igen. Stackars stackars er som inte har det så.

Jag mådde inte bra för att jag "fick arbeta". Luther är inte min typ. Jag mådde bra för att jag fick träffa en massa underbart folk och fick försöka hjälpa folk att lära sig något. För att jag fick göra saker jag tycker om. Det fanns liksom en poäng med det jag höll på med.

I helgen blev jag sjuk för första gången sedan Britney Spears slog igenom, ungefär. All samlad ilska och nervositet hade samlat ihop sig i magen. Blev en liten exorcism i dagarna två. Max von Sydows sittning med Linda Blair kändes nog som en liten fikapaus i jämförelse.

Eftersom jag nu drivit ut de onda makterna ur kroppen tänker jag inte locka på dem igen via skrift eller tankar, så det här är förhoppningsvis sista inlägget om Sveriges regering 2009.

Vi får hjälpas åt att driva ut dem nästa år.