Tapetorkestern

I min lilla lilla värld av enfald trodde jag ju inte att Fredrik Reinfeldt satt i sin diamantfåtölj med sina sju tjänare och tre tvätterskor och läste min blogg. ATT han gör! Men istället för att lämna en liten kommentar satte han sin främste lakej, Anders Status Quo Borg, på att göra ett genmäle.

Redan på kvällen efter mitt inlägg om att man kan vara glad fastän man inte arbetar, drog Anders Borg på sig vigilantetrikåerna och sprang till närmsta TV-kamera och ropade att det nu var krig mot vår tids värsta brottslingar: DE ARBETSLÖSA.

Eftersom de arbetslösa är en homogen grupp vettvilliga, illvilliga och tungt beväpnade träskvampyrer så måste man ta till våld, menar Anders Borg.

Anders Borg vill sänka skatten (för folk som arbetar och därmed tar jobben från de arbetslösa...) och sänka a-kasseersättningen (för folk som inte arbetar, så att...eh...varför???).

Jag plockar ut den där frågan från parentesen. Varför, Anders Borg? Varför ska a-kassan sänkas? Och nu kan du inte dregla något snedtänt låtsasargument som "öhmen jofall arbetslösingarna inte få nå pängarså måsterom ju jobbajuh".

Anders Borg. Eftersom jag inte har råd att köpa kokain på min magra a-kassa, så kan jag inte sätta mig in i din tankevärld. Jag kan inte begripa hur det blir fler jobb för mig att söka i och med att jag hamnar under existensminimum i inkomst.

Det enda jag begriper, och som jag inte begär att du ska begripa eftersom det skulle betyda att du försökte sätta dig in i någon annan än dina Paris Hilton-kompisars situation, är:

Ju mindre pengar man har att leva på, desto mindre hopp får man. Om man inte kan göra normala saker, som till exempel att veckohandla annan mat än potatis, så blir man inte direkt tillgänglig för arbetsmarknaden.

Det enda som händer, Anders Borg, är att man inte längre vill kliva upp på morgonen. När det inte ens går att tänka sig att pengarna ska räcka till räkningar, mat OCH en vinterjacka, då blir det mörkare och mörkare för varje dag.

Deprimerade människor är inte värsta fränaste lockbetet på arbetsmarknaden, Anders Borg. För att nu prata ett språk du kanske förstår.

Deprimerade människor som letar och letar jobb men inte råkar vara läkare, poliser eller mästerkockar på Pontus by the Sea (dit du går varje kväll ifall inte barnflickan hunnit svänga ihop någon sjurättersmiddag, Anders Borg), dessa människor lyckas inte hitta jobb snabbare bara för att de hamnar hos Kronofogden.

Deprimerade människor med betalningsanmärkningar som måste flytta ifrån sin familj för att ta ett olämpligt jobb som asbestprovsmakare i Kalmar och därigenom måste betala dubbelt boende, dubbel telefonräkning, dubbel elräkning, dyra hemresor (fast det går inte att åka hem eftersom det enda man orkar göra på kvällarna är gråta och sova), dessa människor tillför inte Sverige ett dugg, Anders Borg!

Arbetslinjen är det viktigaste för Sverige, tycker alla politiker. Särskilt alla politiker som tycker det är ett riktigt jobb att vara heltidspolitiker. Full sysselsättning, det är det enda raka, tror de.

Nä. Alla ska inte jobba heltid. Om man nu inte vill. En del vill faktiskt leva också. Och göra rätt för sig. Och göra rätt för sig betyder inte att sitta i TV och säga hatiska saker, Anders Borg.

Nu säger ni allihopa att det är väldigt fegt att sitta och skriva låtsasbrev till finansministern, eftersom han inte engagerar sig i enskilda fall.

Det här är inte ett enskilt fall. Av alla arbetslösa i Sverige är det knappast många procent som är det på PIN KIV för att reta upp sina medmänniskor. Folk som överlever på 8000 kronor i månaden eller mindre gör det liksom inte av illvilja.

Om ett år kan man fetrösta bort Anders Borg ända ner i Underjorden så han måste ta A-kassa och leva på kålrötter resten av livet. Om man inte gör det är man kanske inte ond rakt igenom, men åtminstone helt bitter, känslokall och förmodligen inte ens snygg.