Tapetorkestern

Idag har jag tack och lov inte arbetat heller.

Jag har inte gjort något dumdrygt jäkulskap som att sälja armband, lyssna på kundgnäll från bittra gamla och unga kärringar som försökt köpa sig ännu en blonderingskur för att bli lite mindre olyckliga, passa ett gäng snoriga barn trots mitt totala ointresse för snoriga barn om de inte är mina egna och de kan ju knappast vara mina egna för isåfall måste jag ha varit rejält full eller oerhört disträ för jag kan inte alls komma ihåg att jag fått fram dem. Ring socialen! Eller asocialen, för de vill ju ändå inte träffa mig.

Övriga saker jag inte gjort idag: städat hemma hos någon Anna Anka-wannabe som har för mycket pengar för sitt eget bästa, sålt droger, vapen eller köttfärs.

Jag har med andra ord inte förstört världen särskilt mycket idag, vad jag vet.

Däremot har jag upptäckt stadens bibliotek och blev så lycklig att jag inte ens fick ont i magen av förväntan, som jag annars alltid får på bibliotek och skivaffärer. Gratis, gratis, ALLT är gratis! Utom plastpåsarna som kostar två spänn, men det är det banne mig värt, med tanke på att tevatten kostar TVÅ GÅNGER TIO SPÄNN på fiken här.

Biblioteken är det bästa med hela Sverige, rent kulturmässigt. Då får ni tänka på att vi både har Bob Hansson, Staffan Westerberg och Björn Skifs röst också. De som vill lägga ner bibliotek är rabiata fullblodsidioter som man faktiskt får kasta bajs på. Eller nej, inte bajs. Då kanske någon snäll råkar stå bredvid och få på sig. Men ruttna bananer får man kasta. Eller i alla fall lägga i deras jackfickor när de tittar bort.

Ifall bananers jackfickor någonsin tittar bort.

När jag cyklade uppför Statoilbacken fick jag nästan hjärtfel och rumpmuskler av stål. Fick lägga mig i soffan och äta tio dadlar när jag kom hem. Sedan kom jag på att det hör till mitt glada 90-tal att räkna mat, så det var som en liten tidsmaskin och alldeles gratis men när jag kom tillbaka hade jag råkat få med mig Kurt Russins klädsmak och nu vet jag inte hur jag ska bete mig.

Jag vet att Fredrik Reinfeldt inte läser den här bloggen, eftersom jag inte är blond och inte skriver om min senaste kavaj, men jag riktar mig ändå till honom nu.

Jag är helt absolut nöjd med min dag fastän jag inte stått i korvfabriken och gjort dynggöra som inte behövs göras överhuvudtaget. Sedan den 17 augusti har min inkomst varit 907 kronor, så jag tänker ta alla pengarna som tyvärr är helt slut och dra till Baltikum på semester, där jag ska dansa pole dance och känna att jag gör ett hederligt arbete som får landet att gå runt.

Innan dess ska jag dock städa här hemma och låtsas att jag är Anna Ankas hushållerska och svära över att Anna Anka är ett stökigt litet stycke som lämnar en plastdolk på köksbordet, sönderklippt örngott på TV'n*, räkningar i TV-soffan, fem burkar målarfärg i garderoben, blockflöjten i tidsskriftssamlaren samt hårtorken på högtalaren.

Dags att beställa lite manikyr, pedikyr, ögonfransförlängning, pordammsugning (roligare ord om man lägger till ett r på rätt ställe, men jag vet inte riktigt vad det skulle betyda), en trädgårdsmästare till alla traumatiserade krukväxter, en kock som kan ställa mitt te i bokstavsordning samt en eftermiddagstid för brasiliansk vaxning av själen.

Sedan är det tisdag.

* = jag vill bara förtydliga att jag inte är Lotta på Bråkmakargatan (ifall Reinfeldt ändå läser och rapporterar till A-kassan att jag jobbar som sagoboksfigur och inte ska ha en enda riksdaler men visst kan jag cykla) och alltså inte klippt sönder sängkläder för att de killas och sticks, men för att det behövdes göras en skylt till Björnligekostymen i lördags. Och plastdolken är fortfarande framme efter att jag lekte Rosemary's Baby samma kväll. Vilket inte heller är ett jobb, för själva filmen var jag inte med i och fick alltså inget gage men lite slitigt var det allt att gå på partaj i nattlinne men det var händigt när man skulle kissa. Tips, Reinfeldt!