Receptfritt
Man får ju för sig saker. Oftast i existensiella krislägen.
Som det här med maten.
Förutom Blå Bands rosa pulversnuskkatastrof häromdagen råkade jag göra en galet omdömeslös middag i helgen. Bara för att jag fick för mig en sak. "Soltorkade tomater i olja och vitlök går säkert jättebra ihop med ostronskivling, grädde (vegansk, of course) och körsbärstomater".
Fick jag för mig.
Mest var det för att jag ville rensa kylskåpet, inte för att jag egentligen hade någon kulinarisk idé. Som med allt annat som går i rationell riktning barkade det rakt ut i psykfelsspenaten. Det smakade helt fel.
På grund av denna matlagningsmisär fick jag för mig en sak till. Jag ska minsann göra en matsedel! Med ingredienslista! Och handla saker man kan laga mat på!
Detta vansinne drabbade mig aldrig förut, när jag åt tjusiga bönsallader i min söta men ofullkomliga ensamhet. Det var liksom lätt att vara mästerkock när man bara skulle blanda råa ingredienser i en skål och lura ihop en dressing till. Jag berömde mig själv varje dag för att jag var en sådan snajsig kock.
Nu när jag har en finfin karl (varsågod Per Gessle att sno den textraden) som behöver övertygas om det veganska käkets förträfflighet så räcker det inte att kunna sju sorters sallader. Prestationsångesten infinner sig direkt. Hur fan lagar man mat?
Alla jag känner som bjudit mig på middag KAN laga vegansk supermat, så det sitter inte alls i att döda djur skulle vara godare. Det sitter i att jag då baske mig inte vet hur man totar ihop varma ingredienser så att de passar med varandra.
Nu kan man lätt tro att jag tänker LÄRA mig laga mat. Då tror man inte helt rätt. Däremot tänker jag låta en massa matbloggar styra min vardag. Här ska lagas efter recept! I KNOW! Helt förryckt. Men jag för en ojämn kamp mot McDonald's annars.
Alltså satte jag mig och läste runt på alla goa veganbloggar (se länkar längst ner på denna sida) och blev helt kär i matlagning. Rent teoretiskt., bara. Jag såg framför mig hur otroligt tjusiga middagar jag kommer att impa med, att jag liksom blir en djurvänlig version av Nigella Lawson eller Jamie Oliver. Fast med något mindre byst i det första fallet.
Sedan blev jag trött. Matlagning kräver ju flera moment efter varandra. Orka. När jag är hungrig är jag hungrig, det går inte att planera fram. Och när jag inte är hungrig sover jag förmodligen, så då går det inte att förbereda någe krubb.
Tills dess att jag faktiskt lyckas lära mig att stå vid spisen och få fram något slags resultat (nu pratar jag inte om att föda barn) så tänker jag använda mig av det absolut bästa tipset från en av matsidorna. Ett tips som kanske kommer att distrahera Mannen såpass att han inte märker att middagen är lite eljest: Cloetta har kommit med en vegansk choklad, Center Magic Mint.
Det är vad jag kommer att bjuda på till förrätt vid nästa sammankomst. Eventuellt även till varmrätt. Men till efterrätt blir det Djungelvrål!
Som det här med maten.
Förutom Blå Bands rosa pulversnuskkatastrof häromdagen råkade jag göra en galet omdömeslös middag i helgen. Bara för att jag fick för mig en sak. "Soltorkade tomater i olja och vitlök går säkert jättebra ihop med ostronskivling, grädde (vegansk, of course) och körsbärstomater".
Fick jag för mig.
Mest var det för att jag ville rensa kylskåpet, inte för att jag egentligen hade någon kulinarisk idé. Som med allt annat som går i rationell riktning barkade det rakt ut i psykfelsspenaten. Det smakade helt fel.
På grund av denna matlagningsmisär fick jag för mig en sak till. Jag ska minsann göra en matsedel! Med ingredienslista! Och handla saker man kan laga mat på!
Detta vansinne drabbade mig aldrig förut, när jag åt tjusiga bönsallader i min söta men ofullkomliga ensamhet. Det var liksom lätt att vara mästerkock när man bara skulle blanda råa ingredienser i en skål och lura ihop en dressing till. Jag berömde mig själv varje dag för att jag var en sådan snajsig kock.
Nu när jag har en finfin karl (varsågod Per Gessle att sno den textraden) som behöver övertygas om det veganska käkets förträfflighet så räcker det inte att kunna sju sorters sallader. Prestationsångesten infinner sig direkt. Hur fan lagar man mat?
Alla jag känner som bjudit mig på middag KAN laga vegansk supermat, så det sitter inte alls i att döda djur skulle vara godare. Det sitter i att jag då baske mig inte vet hur man totar ihop varma ingredienser så att de passar med varandra.
Nu kan man lätt tro att jag tänker LÄRA mig laga mat. Då tror man inte helt rätt. Däremot tänker jag låta en massa matbloggar styra min vardag. Här ska lagas efter recept! I KNOW! Helt förryckt. Men jag för en ojämn kamp mot McDonald's annars.
Alltså satte jag mig och läste runt på alla goa veganbloggar (se länkar längst ner på denna sida) och blev helt kär i matlagning. Rent teoretiskt., bara. Jag såg framför mig hur otroligt tjusiga middagar jag kommer att impa med, att jag liksom blir en djurvänlig version av Nigella Lawson eller Jamie Oliver. Fast med något mindre byst i det första fallet.
Sedan blev jag trött. Matlagning kräver ju flera moment efter varandra. Orka. När jag är hungrig är jag hungrig, det går inte att planera fram. Och när jag inte är hungrig sover jag förmodligen, så då går det inte att förbereda någe krubb.
Tills dess att jag faktiskt lyckas lära mig att stå vid spisen och få fram något slags resultat (nu pratar jag inte om att föda barn) så tänker jag använda mig av det absolut bästa tipset från en av matsidorna. Ett tips som kanske kommer att distrahera Mannen såpass att han inte märker att middagen är lite eljest: Cloetta har kommit med en vegansk choklad, Center Magic Mint.
Det är vad jag kommer att bjuda på till förrätt vid nästa sammankomst. Eventuellt även till varmrätt. Men till efterrätt blir det Djungelvrål!
Kommentarer
Postat av: Anonym
Tack! Men det ordnade sig ganska bra med alla kläder.. Det jag skulle behöva är ett par svarta klackskor (låga, så jag kan dansa.. Eller, åtmindstonde gå i dem) i storlek 39/40?
Trackback
