Tapetorkestern

Richard Thompson spelade på Urkult i somras. Jag har nästan inte kommit över att jag missade honom. Tänk om han spelade I Agree With Pat Metheny där. Den handlar om Kenny G. För er som inte vet vem Kenny G är så avråder jag er verkligen från att ta reda på det.

Att vara musikfascist är ett heltidsjobb, men någon måste ju se till att det blir gjort. Jag och Richard Thompson är en liten tvåpersonsarmé mot Kenny G. Annars är jag nog en enmansarmé för det mesta. Vilket inte är fel, för då blir det i alla fall ordning i leden.

Tur att det görs mer bra musik än dålig. Pat Metheny har till exempel gjort så bra musik att jag ser fram emot att lyssna på honom på den nya spelaren, utan ständiga ADHD-ryck och pauser. När jag skulle pröva spelaren igår fick jag den där svindlande känslan, att jag faktiskt kunde spela vilken skiva som helst! Vilken väljer man då? Självklart blev det Thin Lizzy.

Naturligtvis får folk lyssna på vad de vill. Kenny G, till exempel. Men är inte livet lite för kort för det?

I agree with Richard Thompson.

Det här var inte alls vad inlägget skulle handla om, för jag beställde faktiskt ett helt annat ämne av min kära Led Seppelin. Ni kommer ihåg henne? Det var hon som föreslog ämnet hundar, som på något besynnerligt vis blev det populäraste i Tapetorkesterns historia. Eftersom jag hamnat i ett Aftonbladet-rus nu och jagar läsarsiffror, så anlitade jag Led Seppelin igen. Hon satt och åkte tråkbuss och föreslog headbanging.

Jag är rätt glad att jag headbangade mig igenom min ungdom. Men jag undrar om jag inte råkade skaka bort någon slags tankeverksamhet då. Hur som helst gjorde skallebangandet så att jag som 33-åring knappt kan tänka på att skaka huvudet upp och ner, än mindre verkligen göra det. Jag får ont i hjärnan direkt.

Ungefär som när jag tänker på Kenny G.