Tapetorkestern

Min Kollega tyckte jag var alldeles för otydlig här på bloggen, så hon frågade rakt ut. Det kan man också göra.
Jag tyckte dock att jag blivit alldeles för personlig och privat och tydlig och bara för mycket här. Så nu får det vara färdigsnackat om Mannen. I alla fall här.


En underbar skribent, vän och Beatlesexpert skrev i somras att han slutat skriva för han var så lycklig, och att det är ju för konstigt att det inte kommer något roligt ur en när man är glad på riktigt. Jag håller nog med honom litegrann. Inte en enda Arne Hegerfors-vits kan jag få fram.

Men jag kan berätta om något riktigt spännande.

Någon på H&M läser min blogg.

Igår fick jag nämligen ännu ett beklagande brev om hur tråkigt det än är att meddela att min gula topp är försenad.

Och idag ett till! "Hur tråkigt det än är..." Jag börjar tycka att det är riktigt riktigt tråkigt, faktiskt. TIdigare tyckte jag det bara var lite småtrist att jag beställt något onödigt. Nu känns det nästan kriminellt dumt. Det absolut tråkigaste är att H&M skriver brev till mig.

Om jag någonsin har en gul topp på mig så vet ni att jag inte längre får någon post. Då kan ni väl skriva en rad, så jag vet att fler än H&M bryr sig om mig.