Tapetorkestern

I boken som jag skriver glada saker i har jag även listat en massa bra låtar. Men eftersom det finns så många måste jag skynda mig att skriva, och jag har ju inte världens tydligaste handstil då. Häromkvällen fick jag fundera rejält över vilken låt "Kloka gummor" kunde vara. Inte helt givet att det faktiskt stod "Alone again or".

1967 var vi inte födda än, men det var tur att de i gruppen Love var det. Då gjorde de sin allra bästa (här bryter jag regeln om att rangordna supermusik) skiva, Forever Changes. När jag hörde den första gången bodde jag vid en järnväg i ett halvspökigt hus. "Alone again or" inleder skivan och jag höll på att ramla rakt ner i parketten när jag hörde den. Det kanske inte ni gör, ifall ni har samma veka ljudkort som jag har i denna dator, men på full blast så är det magi på hög nivå.

Arthur Lee var ett geni (dagens dikt) som gjorde en hel massa konstiga saker. En del var så konstiga att han hamnade i fängelse. Men han gjorde strålande musik. Han dog för två år sedan, och världen blev en otrolig konstnär fattigare.

Den här låten ska egentligen ligga på http://tapetorkestern.blogg.se/tapetorkesterdj, men jag låter den vara här eftersom den är solig. Fast sorglig.

Hela låten är trolleri, men stråkarna  som drar igång 1:59 är... hur beskriver man något sådant?