Tapetorkestern

Fick idag frågan om vilken person jag skulle vilja känna. Spontant svarade jag såklart Noel Fielding. Det finns en hel drös med människor som jag beundrar och som jag kanske inte vill känna, för jag vill liksom bara vara kär i dem på avstånd. Tori Amos, t ex. Jag har ingen aning om vad jag skulle säga till henne, jag skulle bara sitta och gapa och på sin höjd be henne spela på pianot. Likadant är det med en drös andra idoler. Men med Noel är det såklart annorlunda. Vi skulle ha det stenkul ihop. Fast nu börjar jag låta som en galen stalker och det vill jag inte.

Jättekul, säger Noel.

Men när jag tänkte efter lite så kom jag på att jag kanske vill känna lite annat folk också. Ludvig Lindström är min nye hjälte. Han har startat en organisation för att maximera lyckan här i världen, Charity Intenational. Även om jag känner mig lite tveksam till organiserad lycka så är det på något vis kul. Och Ludvig (ja titta, jag har redan slutat kalla honom vid efternamn också) har blivit vald till Sveriges sexigaste vegetarian och har jobbat för PETA. Och han har hittat på en massa roliga grejor. Leta på nätet får ni se. Ids ni inte göra det så kan jag ändå tala om att han är singel. Och att han har lätt för att bli less på folk han är ihop med. Låter helt perfekt.

Men så tänkte jag ännu längre. Varför ska man bara bli kompis med dem man tycker om? Är det inte bättre att försöka bli vän med någon som inte är så himla snäll? För att försöka omvända dem, liksom. Men så slår det mig att det är lite som de där kvinnorna som skriver till grova brottslingar för att gifta sig med dem. Jag tror inte man kan omvända folk. Så jag håller mig till att vara kompis med folk jag tycker om.