Tapetorkestern

Innan jag börjar, så ska jag säga att det av  någon outgrundlig anledning inte går att kommentera Love Hurts-inlägget. Ni får skriva dikter till detta inlägg istället.

Detta slog mig igår, efter att ha tänkt en massa på Brokeback Mountain:

Enkla lösningar känns bäst. Det är inte alls för att jag dräller bort mitt liv eller för att jag inte har hittat Mr Right eller för att det inte är sol som jag blir halvdeppad varannan dag. Det är alldeles för långsökta teorier. Istället ÄR det faktiskt för att jag inte gått på bio på så länge som jag är less. Eftersom utbudet i denna by är något sparsamt, så har jag kommit fram till två drastiska lösningar:

1. Liten syster, jag kanske far ner till storstan i höst bara för att gå på bio lite och åker tåg hem med dig sedan. Historiens dyraste biobiljett, men vi båda får ju historiens trevligaste resesällskap istället.

2. Lilla jag, jag  kanske köper en TV ändå. Med hemmabiosystem.

Just nu känns dessa alternativ väldigt trevliga båda två. Om ett tag kommer jag att snåla ur. Och på sommaren ska man ju vara UTE i alla fall. Om det inte vore för att vädret har samma instabila humör som jag.

De senaste dagarna har  jag kört Brett Anderson-maraton när jag varit neråt. Det hjälper. Han är ju bäst bäst bäst. Fast han är inte vidare glad i denna sången. Man blir inte vidare glad av den heller. Men jag fortsätter på Love Hurts-temat. När jag skrev rubriken kom jag på att ideallösningen på allt kanske vore att jag gick på bio med Brett.