Tapetorkestern

Läste en intervju med en kvinnlig komiker idag. Ifall jag läst om Noel Fielding hade jag inte skrivit att jag läst om en manlig komiker. Fundera på detta ett tag.

I alla fall sa då denna komiker att hon får kämpa hårdare för att vara rolig än vad karlar får göra, eftersom folk av naturen har lättare för manliga komiker. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Jag vet en jäkla massa manliga komiker som inte är ett dugg roliga. Jag vet också en massa kvinnliga komiker som inte är roliga (till exempel hon i intervjun).

Istället för att ta någon genusdiskussion här så ska jag fundera lite på humor. Det blir skittråkigt när man skriver om det, men jag är tjej så jag har rätt att vara tråkig precis när jag vill.
 
Alla har nog fått frågan "vad faller du först för hos en person?". Då säger en del personer ögonen eller lilltån eller vilken isolerad kroppsdel som helst. Hur gör de? Hur går det till när de zoomar in sådär??? Hur kan man bli kär i en näsa? Jag, och förmodligen de flesta andra, blir förälskad i hela utseendet på en gång. Men utan humor är det där utseendet bortkastat. Vilket ju är helt självklara saker, så jag vet inte riktigt varför jag skriver om det där. Jag försöker bara få en lite snygg övergång till min lilla komikerhyllning.

Och den kommer här. Jag har de senaste nätterna drömt om Bret McKenzie, Noel Fielding och Russell Brand. Mina tre absoluta favoritkomiker. Det måste ju betyda något. Jag har även drömt att jag varit jättekompis med Amy Winehouse två gånger, vilket jag inte vet vad det ska betyda. För att ingen ska tro att jag är helt störd, så ska jag påpeka att jag drömmer mest om folk som inte är kändisar överhuvudtaget. Men det betyder nog ingenting alls.


Bret, you've got it going on!

Dream on...Russell till vänster, Noel till höger. Boys on my left side, boys on my right side, boys in the middle, and you're not here...- Tori Amos.


Ifall någon missat hur ytlig jag är så säger jag också att jag inte alls vill drömma om Bill Bailey, trots att han är den femte roligaste tv-mannen jag vet.

Bill Bailey. Och hans tröja. Ingen av dem hamnar i mina drömmar.

Idag fick jag frågan om vilket träd jag skulle vilja vara, och då drog jag till med ett snyggt träd. För någon gång i livet skulle jag vilja vara ett perfekt yttre, utan hjärna. Läste i en bok om att snygga tjejer inte är roliga, för det är bara fula tjejer som behöver vara det. Men alla roliga tjejer jag känner är snygga. Vet inte hur det går ihop.

Men en sak är då säker, och det är att Serge Gainsbourg hade rätt: Fulhet är bättre än skönhet, eftersom fulheten består.

Nåja. I en artikel om en av världens bästa julsånger (A Fairytale of New York med Pogues) så såg jag en bild på en både vacker och rolig man som jag helt glömt bort. Och det är INTE Shane McGowan i Pogues jag talar om. Det är Matt Dillon. Ojojoj. Måste se Drugstore Cowboy igen. Och Crash. Och Singles (fast där har han ju skitlöjlig peruk. Men bra musik.). Och Something About Mary (för sjuttonde gången). Men innan dess kanske jag ska göra något som är lite vettigare. Något förslag på vad?

Nicholas Cage till vänster. Snygging till höger.