Tapetorkestern

Läste en intervju med Bill Drummond idag, där han säger "I hate nostalgia. That way lies death". Jag kan dock inte hålla med en man som slaktade ett får och brände upp 2 miljoner pund för att få publicitet när hans urkassa grupp KLF la av någon gång för hundra år sedan.

Jag längtar ju som bekant väldigt lätt tillbaka till gamla tider. Jag ska dock undvika nostalgin nu och prata om saker jag INTE saknar. Jag saknar inte min rosa täckdress som jag var tvungen att ha i mellanstadiet. Jag saknar inte att alltid ha ont i magen i högstadiet. Jag saknar inte att jag la hälften av studiebidraget på godis i gymnasiet. Och jag saknar inte att folk blev arga på mig ifjol.

Och jag saknar inte en särskild Hultsfredsresa för sisådär en 16 år sedan, då vi skulle se Ramones. Det var förmodligen Dojjan som introducerade gruppen för mig, men jag fick isåfall påbyggnadsutbildningen av en man som jobbade på närradion där jag pryade. All heder åt honom för det. Han hörde till min hemstads största Ramonesfantaster. Jag var alltså grundligt förberedd för när jag och Dojjan något år senare skulle åka långt ner i svartSmåland och ropa one-two-three-four! och så vidare.

Vad jag däremot inte var förberedd på var att närradiomannens polare skulle vara med på resan. Han visade sig vara överstepräst i Ramoneskyrkan. Det visade han främst med att spela Ramoneskassetter på sin bergsprängare oavbrutet, samt att bli redlöst full så att han knappt kunde räkna till fyra.

Vet ni hur långt det är till Småland från min hemstad? Det är ungefär jättelångt. När ens favoritband spelas högt samtidigt som en fylledryg karl ropar namnet på ens favoritband ännu högre i otakt, i över ett halvt dygn, på en obekväm buss fylld med 47 andra redigt berusade människor (det var bara jag, Dojjan och förhoppningsvis chauffören som var nyktra), så blir det extra långt till Småland.

När vi äntligen kom fram till Hultsfred och skulle bo i vårt käcka militärtält med våra käcka medresenärer, så kan man ju tro att farbror Ramones var lite trött. På Ramones. Men så var det inte. Day in, day out, Gabba Gabba Hey.

När Ramones väl stod på scenen gick jag och Dojjan i strejk och tittade på något annat. Stackars Ramones.

Något jag inte heller saknar är att vara 16 år och låtsas gilla en grupp för att någon man är kär i gör det. Sådant händer förstås inte idag, men på den gamla skruvade tiden gjorde det det. Jag och Dojjan tvingade oss igenom både Pink Floyd och Motörhead på grund av två olika killar. Det visade sig dock så småningom att vi faktiskt tyckte om Motörhead på riktigt, och att jag ungefär 10 år senare skulle gilla lite Pink Floyd alldeles av mig själv.

Men tillbaka till Motörhead. Här sjunger de en hyllningssång till Ramones. Det tog ungefär tre år innan jag kunde lyssna på dem igen efter Hultsfredsresan, tack och lov går det hur bra som helst idag. Men här är alltså Lemmy som sjunger  OM dem. Jag läste Lemmys självbiografi - White Line Fever - för något år sedan och tyckte den var jättebra. Jag kommer inte ihåg ett enda ord ifrån den. Där finns det i alla fall ingen risk för nostalgi.