You're telling me you're not nostalgic
Har precis plöjt igenom Ticnet för att hitta någon konsert att se fram emot i allt detta grå. Detta är konsert-Sverige i höst, kära ni:
Christer Sjögren, Christer Sjögren, Christer Sjögren, olika hyllningsband samt Christer Sjögren. Om man då rensar bort Christer Sjögren blir det inte mycket kvar.
Vad är det för fel???? Hur kan det vara så stor efterfrågan på hyllningsband? De är säkert fina människor, men hur kul är det att kolla på ett låtsas-Beatles?
När jag var liten hände det att man på Konsum i god tro köpte ett blandband som på omslaget lovade innehålla ens favoritlåtar. När man kom hem läste man den pyttelilla texten som upplyste om att det inte var originalartister på bandet. En stark känsla av besvikelse, falskhet och ondska lade sig som en filt över ens lilla barnasinne. Och total meningslöshet. Varför luras de? Varför försöker de låta som någon annan?
Samma sak gäller hyllningsband. De luras visserligen inte, men de klär ut sig till och försöker kopiera andra. Det slutar man med när man är 12. Så varför verkar folk ha en obändig lust att se på dessa icke-artister? Det kan ju inte vara så att hela publiken tror att det verkligen är Beatles/Thin Lizzy/Elvis som står på scenen. Enda förklaringen måste vara nostalgi.
Nostalgi är när man längtar tillbaka till något som har varit, såklart. Och liksom ser allt som ligger i dåtid i ett rosa skimmer. Om ni sysslar med sådant är ni lika illa ute som jag och min kompis, som alltför ofta fastnar i imperfektsromantik. Enligt dagens DN är nostalgi bra, men det är jag inte så säker på. Tio miljoner tribute bands världen över är bevis på motsatsen.
Folk vill leva i det förflutna. På grund av detta finns det ingen konsert för mig till hösten. Förutom Monster Magnet. Men dem vill jag egentligen bara se för att jag gillar en gammal låt med dem, som får mig att tänka på något som hände för tio år sedan...
Och tapetorkestern.blogg.se är kanske inte den mest icke-nostalgiska bloggen i världen heller. What to do? Hädanefter ska jag bara skriva om framtiden!
Innan framtiden kommer ska jag bara lägga in en skamlöst nostalgisk video. Stephen Patrick Morrissey härjar runt med anden i glaset och saknar svunna tider. Jag blir nostalgisk över den svunna tid då jag köpte Morrissey-singlar. Och naturligtvis över en hel del annat också. Vem räddar gästboken nu när spökprästgården säljs?
ledsen? nja, jo. man blir väl som det ibland när man är nostalgiskt.
samtidigt som man kan bli väldigt glad. en del minnen hoppas man att man aldrig glömmer och en del att de inte fanns. men men, what to do? USA låter bra. där får man nog uppleva många fler minnen tror jag. och alla bra får jag hoppas.
ojoj. är dålig på skriva recensioner. så det överlåter jag till mästaren på sånt - dig.
fast iofs är du två dagar fattigare.
förresten, förlåt för att bilden jag skickade var så suddig. kom på i all härlighet att jag var ju tvungen att göra lotta lite avis, och tog en kort lite snabbt och skickade. skulle kanske ha filmat i några sekunder så du fick höra, men inte för mycket. bara som en liten aptitretare ungefär. men det är lätt att vara efterklok.
Men du, Calexico ska spela på Berns i höst. Fin,fint band. Stockholm nästa?
Förlåt, De ska spela på Nalen.
hm, jadu. jag får se hur jag gör med den saken. jag brukar börja med en bra 'blogg-idé' men dessvärre slutar alla mina idéer i soptunnan. precis som när jag gör dåliga försök att skriva sånger. en rad kan vara skit bra! andra raden, njaa.. och tredje, den ska vi inte ens tala om.
man vill ju som att det ska vara betydelsefullt, inget tjat och inga dåliga ordval eller dålig grammatik. varken med låtskrivandet eller med recensionerna.
jag antar att jag är född till lyssnare.
tyvärr så var det en jobbig karl bakom mig på kris som inte tillät mig njuta riktigt av den underbara musiken.
han trodde nämnligen att han var den ende i hela publiken som gillade kris. jag och elin (som stod näst längst fram) var ju bara nå 'jävla sjuttonåringar som inte ens lyssnade på honom'
han själv, pratade i telefon med varenda kotte han kände tror jag och sa, nej skrek, att han blev så rörd. och att han grät.
hur kunde han bli rörd när han inte ens lyssnade undrade jag.. hm.
och även fast han var tre personer från staketet var han tvungen att komma längst fram. eller ja, han kunde ju försöka.
en gång vart jag så less när han pratade med någon, och hade sagt 'de lyssnar ju inte ens på honom' en gång för mycket, vände jag mig åt honom och sa
'-hörrudu, jag har lyssnat på honom i hela mitt liv. så var tyst nu'
ganska arg och less var jag då. på honom.
han fortsatte telefonsamtalet med
'-och nu svarade hon...(och det jag sa)'
Elin vart i allafall glad att någon trodde hon var sjutton. haha
oj, vad långt detta blev. nästa gång tror jag skriver en bok när jag ska avreagera mig från något.
fast vad bitter man ska bli när man läser de. inte så bra idé.
nej jag får ta och hitta på något annat.
Men om man inte är nostalgisk, vad är man då?
Folk som gillar hyllningsband är inte bara nostalgiska utan ofta urbota fantasilösa och konservativa. Och det är ju inte samma sak som att vara nostalgisk. Jag tror banne migjag ska starta ett band som hyllar nostalgin!
äntligen har du börjat skriva igen ! ;) så nu får jag ta och börja läsa igen allt jag har missat då ! :o :D
