Hair

När jag var tonåring kunde jag stå i flera timmar framför spegeln och gråta över att jag var så ful. Tack och lov har inte tid med den hobbyn längre. Men om jag tänker på hur ofta jag har tänkt ytliga tankar så blir jag lite rädd. Eller fascinerad. Tänk vad mycket jag hade kunnat förändra världen om jag inte tänkt hatiska tankar om mitt utseende. Men nu är det som det är. De senaste dagarna har jag bara tänkt på frisyrer. Vidare smart blir man inte av det, och det lär inte gå över när jag väl klippt mig heller. 

Om det inte vore för att jag är totalt olämplig att klippa folks hår (eftersom jag hellre fokuserar på konstnärlig frihet än estetiskt värde) så skulle jag ha blivit frisör. Jag är besatt av hår, fast tyvärr inte av att konversera främlingar. Salong Håll Klaffen Medan Jag Klipper skulle inte ge många pengar. Ännu en krossad dröm...

Fast kanske är det lite meditativt, att fokusera på en sådan helt oviktig sak som vilken frisyr man skulle vilja ha. Det kanske rensar hjärnan så att man är redo att ta itu med intelligantare prylar så småningom. Eller så inte.

En av mina favoritsånger hyllar den frisyr jag fick i 4:an, när jag tragiskt nog gick till en frisör för första gången och klippte bort mitt långa fina guldhår. Sedan dess har det enbart gått utför. Sången är dock fortfarande bra.



Kommentarer
Postat av: Anonym

Jo, jag skulle gärna klippa mig hos dig! Frisörkonversationer är något av det mest onödiga som finns. Min frisör är tack och lov smart och har fattat det. Hon säger nästan ingenting så jag får läsa skvallertidningarna ifred :)

2008-09-01 @ 09:44:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0