Tapetorkestern

Det finns hur många jobb som helst att välja mellan.

 

Tyvärr är de flesta redan upptagna. Och hur oartigt vore det inte att bara klampa in och TA jobbet från någon som redan har ett? Då blir ju den arbetslös istället. 

 

Fast så där kan man ju inte tänka. Vissa jobb bör man ju klampa in och ta ifrån folk, och sedan säga upp sig, så det otäcka jobbet inte finns mer. 

 

Fast så där kan man ju inte tänka. Alla jobb behövs ju. Hur skulle det till exempel se ut om vi la ner det viktiga yrket "Bilspekulant"? (Ur dagens Platsbanken, Jämtlands län) Eller om det plötsligt inte fanns några a-kassehandläggare som kunde hålla inne ens pengar på pin kiv? Eller om Kungen bara sa att nu jädrar ids jag inte vara beroende av bidrag längre, jag tar och uppfostrar mina barn att skaffa riktiga jobb istället för att vi alla ska ligga samhället till last och till råga på allt konsumera skiten ur halva jordklotet.

 

Fast så där kan man ju inte tänka. Då skulle ju hela kungafamiljen och hovet och skvallertidningarna och fan och hans moster ta en massa jobb som andra behöver bättre och det är väl ändå bättre att de sitter på slottet och håvar in pengar än släpps lösa i samhället och ställer till med ännu mer förskräckelse.

 

Fast sådär kan man ju inte tänka. Då kan man ju lika gärna börja knarka.

 

Fast sådär kan man ju inte tänka. Då blir man ju knarkare.

 

Fast då ger man ju å andra sidan jobb till en massa knarkfabrikanter.

Och knarkdistributörer.

Och knarkdesigners.

Och knarkunderleverantörer och knarkpostchefen och knarkimperiumägare

och knarkpåsetillverkare och knarktestpaneler och knarklivsstilsmagasin och knarkbutiker

 

och ungtföretagsknarkande och knarksmåföretagare och knarkstorföretagare och ekologiska knarkbönder

och knarktillbehörsuppfinnare och knarkpremiärgalaeventfixare och knarkhotell och knarkallinclusiveresebyråer och knarkoutfitskräddare och knarkmejerier och knarkordermottagare

och knarkrevisorer och knarkadvokater och knarkbullebagare

och knarkcallcenter och knarksponsorer och knarktränare

och hela knarket ska leva

och knarkbyäldsten och argaknarkaren på teve och knarkknattefotbollen och ingemarstenknark

och lilla knarken och stora knarken mild sydostlig vind

och knarklov och fredagsknark och barknarksträning och knarkiknarkatet

och knark

och Svenskt Näringsliv.

 

Och det är viktigt för att samhället ska fungera.

 

 

 

 

 

Ibland blir det som det blir. Ena stunden tänker man på ingenting, andra stunden kommer tanken från ingenstans:

 

- Vad gör han egentligen nuförtiden, den där Karl Kanga?

 

Det är inte lätt att välja ett artistnamn. Ska det spegla musiken, personligheten eller bara brist på fantasi? Ska man heta Sting eller Jerry Williams?

 

Är det coolare att ta någon annans namn (Elvis Costello, Orup) eller behålla ett gammalt orkesternamn fastän man inte längre är med i en orkester (Alice Cooper)?

 

Ska man helt enkelt bara ta bort efternamnet eftersom det går snabbare att skriva autografer (Carola, Madonna, Beck)?

 

Är det enklare att bara behålla efternamnet och få känslan av man är tillbaka i högstadiet och alla skriker åt en att ta lyra i brännboll och så missar man för tredje gången och så var den dagen förstörd (Thåström, Mozart)?

 

Är det lika bra att köra ett hittepånamn man absolut inte är döpt till och därmed verka koolast i hela stan (Captain Beefheart, Tom Waits, Kungen, Snoddas)?

 

Ska man byta ut ett hejdlöst fräsigt dopnamn mot två andra alias som inte är tillnärmelsevis lika häftiga bara för att du är i trotsåldern (om du hette Charles Michael Kittridge Thompson IV skulle du då ens sälja det för dyra pengar för att skriva Frank Black eller Black Francis på STIM-blanketterna?)? 

 

Fiffigast är att ta sitt riktiga namn och stava det fel, så blir det som nytt utan att man ansträngt sig (Jon Bon Jovi). 

 

Många kör på linjen att ta ett namn som visar att man läst en bok eller åtminstone titeln eller åtminstone författarnamnet (Joey Tempest, Moby, Bob Dylan). Man kan även nöja sig med en nedlagd 80-talstidning (Frida).

 

En som haft sällsynt svårt att bestämma sig för vad han tycker folk ska ropa efter honom är som bekant Prince. Har man en gång hittat på ett namn som funkar är det lite klurigt att hitta ett lika slagkraftigt, särskilt när alla namn man vill heta redan är upptagna (Ozzy, Posh Spice, Thelonius Monk, Gurra G). Men är man rastlös så är man och utan att man vet ordet av har man gått och döpt sig till en kolijoxfigur som inte ska gå att uttala eftersom man inte vill att folk ska kunna köpa ens skivor. Princes största dilemma var troligtvis att han ville heta som den störste av de stora (nej, inte Tomas Ledin), men Sir William Michael Albert Broad hade redan haffat det fränaste namnet en idol kan ta sig: Billy Idol.

 

Billy Idol är alltså den störste - om inte artist så åtminstone IDOL - som världen skådat. Eller åtminstone som jag skådat. Eller åtminstone som jag hade skådat näst efter Smurfarna, Herreys, Carola och Madonna fram tills jag blev 11 år. När Billy Idol dök upp på min radar blev inget som förut. Om jag tidigare tänkt på olika saker tänkte jag numera bara på Billy Idol.

 

En sak som uppehöll mig särskilt länge var att räkna ut hur lång tid det skulle ta innan jag kunde gifta mig med Billy Idol. Eftersom jag vare sig var bra på matte eller vettiga tankar på den tiden tog det tid att lösa problemet. Billy Idol var redan på den tiden 21 år äldre än mig, så jag insåg att åldersskillnaden kunde ställa till det lite. På något vis måste jag antingen sakta ner hans åldrande eller snabba på mitt eget. Jag kan än idag inte förklara hur jag lyckades med bådadera.

 

Ni som har någorlunda koll vet att jag trots trolleriet inte gifte mig med Billy Idol, men att det verkligen inte gjort vare sig mig eller honom olyckligare.

 

En som mot alla odds var ännu mer besatt av Billy Idol än jag var, var Karl Axel Bengtsson. Han nöjde sig inte med att skriva brev till Billy Idol och räkna dagarna tills de skulle ha ett White Wedding. Han klädde helt enkelt ut sig till Billy Idol, sjöng sånger som Billy Idol och låtsades som att han inte gjorde det. Han hade kunnat kalla sig för Billy Idol också, men till och med Karl Axel Bengtsson insåg att det var att gå lite för långt. Därför tog han sig ett artistnamn. Och det enda namn som ingen redan hade tagit var: Karl Kanga. 

 

Karl Kanga hade en väldigt kort karriär. För mig och Dojjan - som utan att lämna ut Dojjan för mycket också var rätt intensivt intresserad av Billy Idol - var Karl Kanga en tillfällig lösning. Eftersom det var väldigt långt från vår hemby till Los Angeles, där Billy Idol solade vid poolen och åt Mariekex och läste RekordMagazinet och Svenska MAD (ifall han tillbringade sommarloven på samma sätt som jag och Dojjan), kändes Karl Kanga närmare. Kunde han bli vårt Billy-substitut? Kunde jag gifta mig med Karl Kanga istället? Han var ju dessutom yngre och kanske mindre benägen att knarka (fast Billy Idol knarkade INTE, var jag övertygad om. Det var bara ljug från en massa avundsjuka gubbar på skvallertidningsredaktioner) och skulle kanske lättare passera som svärson i mina föräldrars ögon ifall jag hoppade av mellanstadiet och gifte mig på direkten. 

 

Problemet var bara att Karl Kanga inte var Billy Idol. Om man kisade lite och hade bilderna på långt avstånd var de väldigt lika, och om man inte lyssnade så noga på låtarna var de... inte ett dugg lika. Det var samma besvikelse som när jag inte blev Madonna, trots att jag köpte neonfärgade plastörhängen på Domus och lärde mig texten till Like a Virgin som nioåring. Verkligheten var bara ett grått töcken som inte gick att ta sig ur. 

 

Men Karl Kanga hade en lösning. Istället för att göra elvaåringar besvikna i all oändlighet bestämde han sig för att byta namn. Han tog helt enkelt tillbaka det klatschiga Karl Axel Bengtsson, startade skivbolag och studio där bland annat Ulf Lundell (kollektivpseudonym för hälften av Sveriges manliga sångare) spelade in.

 

Inpå alltihopa slutade Karl Kanga se ut som Billy Idol. Och jag gick på något märkligt vis vidare i livet. Ända tills idag.