Skämmes.
Jag har vare sig utbildning eller erfarenhet inom yrket, så jag blev lite nervös när jag skulle ut på mitt andra jobb som tolk. Uppdragsgivaren försäkrade mig om att jag inte behövde ha några förkunskaper alls, så jag slog hejvilt upp ord och fackuttryck som kunde vara bra att ha koll på. Nog för att jag kan engelska, men när det gäller glosor om arbetsmarknadsanpassning är mitt ordförråd skralt.
Det jag fick veta i förväg var att jag enligt god tolksed skulle tolka allt som sägs i rummet och inte lägga in några egna åsikter i det jag sa.
Det hela kändes inte särskilt seriöst. Men jag tackade ja till jobbet ändå. Eftersom jag var beroende av småpengar från a-kassan var det inte läge att tacka nej ens till småskumma uppdrag som jag blev utringd på med kort varsel.
Inte när uppdragsgivaren är Arbetsförmedlingen.
I rummet på Arbetsförmedlingen satt nyanlända. Människor som av olika anledningar hamnat i Sverige nyligen och var anmälda på Arbetsförmedlingen. Det de hade gemensamt var att de inte kunde svenska. Precis som jag inte kunde ett endaste av deras modersmål, med undantag för en ensam kanadensares.
In i rummet klev en arbetsförmedlare. Och en representant från ett direktreklamsföretag. Och jag.
Mitt uppdrag gick ut på att översätta allt arbetsförmedlaren och direktreklamsrepresentanten sa, från svenska till engelska.
Och jag skulle översätta allt.
Så då kommer det sig att jag står och berättar för folk hur de ska göra för att bli direktreklamsutdelare. Jag säger till folk som jag inte känner att de ska ta vilka jobb som helst och att man inte kan vara kräsen. För det säger arbetsförmedlaren. Direktreklamsrepresentanten berättar vilka krav de har på personalen och jag säger det på nervös engelska och vill bara försvinna.
Och det kunde jag ha gjort. Jag kunde ha bara stuckit.
Jag kunde ha sagt att ni behöver inte lyssna på vare sig arbetsförmedlaren eller direktreklamsrepresentanten. Jag kunde ha sagt att det inte är okej att företag kan ha vilka skitlöner som helst och kräva att folk ska springa runt med en massa utskick som ingen ändå vill ha. Jag kunde ha sagt att det är fruktansvärt att någon tjänar pengar på att människor är desperata och att all den där reklamen bara gör samhället ännu sämre.
Jag kunde ha visat lite civilkurage.
Det gjorde jag inte.
Jag översatte det arbetsförmedlaren och direktreklamsrepresentanten sa. För jag ville inte göra ett dåligt jobb. För jag ville inte bli utan de tvåhundra kronor som jobbet gav. Framför allt ville jag inte att Arbetsförmedlingen skulle rapportera till A-kassan att jag gjort någon sorts motstånd och därmed borde bli utan ersättning. Fast mest av allt var jag i någon slags chock. Är det såhär det ska vara nu?
Några dagar efteråt mötte jag en nyanländ på en skogsstig. Med direktreklamkärran släpande efter sig och en karta i handen frågade personen efter en viss gata.
Jag kan varken läsa kartor eller visa vägen, så jag ursäktade mig och gick vidare.
