Tapetorkestern

 

 

Och så fick vi en ny statsminister som är som den gamla, fast med mer hår och mindre ögon och möjligtvis en ännu mer vrång inställning till vänsterpolitik än föregångaren. 

 

Orkar inte skriva mer om det. Ids inte heller skriva nåt om det där rasistpartiet som 13 procent röstat på för att de råkar tillhöra de 13 procent som känner för att rösta rasistiskt, helt enkelt.

 

Men det reder sig säkert, det där.

 

Frågan är istället hur jag ska förhålla mig till den konstiga känslan av att se min barndomsidol Luke Goss från blondaste blondblondbandet Bros spela yrkesmördare i en maffiaserie. Han kisar (och då menar jag kisar, inte kissar, som jag läste i en bok när jag gick i lågstadiet och tyckte det var så roligt att jag nästan kissade på mig. För på den tiden stod det nästan aldrig i en bok att någon kissade. Och det gjorde det ju inte heller i den där boken.) mest hela tiden och är butter och säger inget och är svårmodigt men hemligt kär i en knarklangare. Och han har klippt av sig blondhåret. Hans tvillingbror, Smör Goss (höhö, nä. Han heter Matt.) har inte valt skådespelarvägen utan har skaffat skägg, lever rullan i Las Vegas har gjort en skiva som heter Gossy och har även skrivit en barnbok om en björn.

 

Se där, förre statsministern, där har du lite tips på vad du kan pyssla med när längtan efter världsherravälde blir för svår.