Frysfacket
Mitt nya fackförbund vill att jag ska värva en medlem till dem. Om jag gör det får jag en glass.
Av mitt gamla fackförbund, som mest var fullt av lågavlönade arbetare, fick jag åtminstone ett kreditkort så jag kunde skaffa mig extra skulder om jag ville.
Mitt nya fackförbund vänder sig inte till hjonen inom offentlig sektor, så de frestar inte med några snabba lån.
De erbjuder istället en inkomstförsäkring så jag kan få jättemycket kvar av min inkomst om jag blir arbetslös.
Tyvärr har jag för låg lön för att få teckna den försäkringen, så jag får allt nöja mig med att det blir knappt nåt kvar av inkomsten om jag blir arbetslös.
Fast jag har ju en glass.
Nu har jag det bästa av två världar, eftersom jag både jobbar och är arbetslös på halvtid och skulle kunna äta glass minst fyra timmar per dag.
Fast det går ju inte, säger Arbetsförmedlingen.
På de arbetslösa timmarna ska jag söka hittepåjobb. Inte hålla på och äta glass.
Nu lär ju inte glassen vara vegansk, så den är oätlig i vilket fall.
Så jag slänger fram kreditkortet från gamla facket och fulhandlar på landsorganisationens lånepengar. Och så vips har jag köpt och lagt ner hela Arla och GB och fan och hans koglassmormor och känner mig närapå nöjd med mig själv.
Men då säger nya facket att nån måtta får det vara, nu vill ju ingen värva medlemmar längre när mutstrutarna är slut.
Och jag står i fönstret och ser hur en lång kö av brölande laktoslobbyister marscherar mot mig med nävarna fulla av brinnande facklor och jag tänker att det var då själva den.
