En ärlig köttätare

Jag försöker ibland lägga huvudet på sne för att kunna förstå hur folk fortfarande och helt oberört kan glufsa i sig en massa djur. Min klamrafastsigvid-tanke brukar vara att allmänheten på något mystiskt och konspiratoriskt vis ännu lever i villfarelsen att det är ett himla härligt liv att vara ko/gris/kyckling i en fabrik. Att man inte vet bättre, liksom. Att man tror att djuren lullar runt på en idyllisk bondgård och på sin ålders höst får ett lyckopiller som mysigt och snabbt tar livet av dem.


Men det är inte så det är. De flesta vet mycket väl att djuren lider och plågas från födsel till väldigt tidig död. Men de bryr sig inte.


Jag ska ta en bloggare som exempel. Hon kommenterade mitt förra inlägg. Jag hittade henne när jag gick vilse på Internet. Hon skrev ett inlägg om hur mycket hon gillar kött, eftersom hon bara gillar sig själv och skiter väl i djuren.

Jag antog att det var på skoj. Det säger hon att det inte är. Eftersom inget av de andra inläggen är särskilt roliga (om man nu inte tycker att det är hilarious att läsa om olika sätt att tvätta håret) måste jag väl inse att hon har rätt. Det är inte på skoj.


Hon säger bara som det är. Köttätare bryr sig inte om djur ett dugg. Jag önskar jordbruksministern och alla kött- och mjölkbönder skulle erkänna samma sak. Man kan inte både bry sig om djur och vilja utsätta dem för lidande. Djurskyddslagen är bara något slags alibi, något att visa upp om djurrättsaktivister klagar. "Jojo, det står faktiskt i lagen att man inte får vara dum med djur. Tyvärr efterlevs inte lagen, men det kan vi inte hjälpa. Vill du ha en bit korv till?"


Dessutom är det en omöjlighet att bry sig om sig själv om man äter kött. Kött förstör kroppen och själen. Och ni som tycker att det låter banalt kan gå tillbaka till Flashback forum, där ni hör hemma.


Hur som helst. Där ute sitter en bloggare och tror att det största sättet att visa kärlek på är att äta falukorv. Hon är inte ensam. Hon tillhör majoriteten. Hon tillhör Undergången.







Pressbyrån goes bananas, II

Pressbyrån har svarat med någon slags ursäkt men fortsätter att göra reklam för sina vegetariska korvar (som äro bananer), så hur trevligt vore det inte om alla gick in på Pressbyrån och bad att få en vegetarisk korv som det står att Pressbyrån har? Om då Pressbyrån svarar att men hallå det var ju bara på skoj ju, den vegetariska korven är en banan, då får du svara att ojsan ojsan vilket roligt företag Pressbyrån är, men jag vill ha korven grillad. Eller kanske kokt. Och när du går därifrån med din grillade eller kanske kokta banan och Pressbyråns vansinnesutbrott i ryggen, då vet du...



...att det är dags att vända blad.



Hatutbrott på väg

Äcklig mössa, äckliga människor.



OK. Folk vill ju signalera saker med en sådan här mössa. Följande saker:

1. Den som har en sådan här mössa är en obildad och hjärtlös människa som tycker om att klippa av djur svansen. Googla på "psykopat".

2. Den som har en sådan här mössa vill att du ska bajsa i honses/hanses mössa.

3. Den som har en sådan här mössa behöver någon att prata med. Förslag på inledningsfraser: "Det droppar blod från din mössa", "Snart blir nog barnporr avdramatiserat också" eller "Kolla in mina äkta schäferskinnhandskar" .

4. Ett enkelt "hur tänkte du nu?" är förstås att föredra, men folk i rävpälsmössor kommer inte att förstå den, eftersom deras huvuden gör aj aj-ont när de tänker.


Birro, banan och bloggnedläggning

Folk bråkar på Birro igen och jag undrar hur de orkar. Jag undrar också hur Birro orkar lägga ner sin blogg gång på gång. Det är som när jag la ner Tapetorkestern för ett par år sedan under ett akut anfall av tyckasyndommigsjälvhet (vilket infaller klart oftare än vart tredje år, men det behöver ingen veta) men ångrade mig några dagar senare och skrev ett högstämt och desperat inlägg om att jag skulle fortsätta blogga trots alla svårigheter. Jag märkte strax därpå att jag glömt göra något inlägg om att jag lagt ner bloggen, så den lilla fågel Fenixkungörelsen tappade liksom lite i kraft.


Birro är bra på många sätt och halvt omöjlig på andra, vilket är sant om de flesta, men man får inte vara dum med någon som gillar Joe Strummer. Eller jo, det får man kanske, eftersom det förmodligen finns ett gigantiskt gäng pappskallar därute vars enda förmildrande egenskap är att de är Clashfans, men man får hursomhelst inte vara så dum med någon som folk är med Birro. Tycker jag. Och tycker jag, så tycker jag banan*. Som Stefan Sundström INTE sjunger, men det blir bäst så.



*= den korrekta raden är "Så tycker jag/Så tycker Jan Banan", men man har sällan användning för det som är korrekt.



På allmän begäran, bakgrunden till purjohatet

En av mina läsare är förundrad över min avoga inställning till purjo. Istället för att göra någon halvmesyr till efterkonstruerad förklaring har jag istället letat rätt på det första inlägget på Tapetorkestern som handlade om purjo. Lite prequelvarning, alltså. Jag vill gärna se detta inlägg i samma sällskap som Tolkiens Silmarillion, Don Rosas Kalle Anka-serier eller CS Lewis Min Morbror Trollkarlen. Eller Terminator 2, om man är på det humöret. Vilket man såklart aldrig är, lika lite som man är på purjohumör (som konstigt nog ej finns med i DSM-IV) .


Här följer alltså ingen valuta alls för era pengar, eftersom nedanstående bara är en repris och en kopia och rakt av exakt samma inlägg som 20 november 2008:


Förra helgen skulle min Bob Dylanguide höra på Porrfilm, en låt med den mytomspunna gruppen Blå Häst. Häromdagen skrev jag en hyllningslåt till Dojjans burdust döpta bok Porno. Och idag läser jag ett ord som jag aldrig någonsin tidigare har sett: porrfilmsbonus. Det är tydligen något sportare får när de varit extra sportiga. 


Porr, jo. Får mig att tänka på något riktigt obehagligt: purjo.


Jag vet inte varför jag har så svårt för purjo. Förmodligen fick jag den fult tillagad på högstadiet (innan jag fick världens bästa mattant, som gav mig lyxiga pajer var och varannan dag) och blev därmed ilsket inställd till denna fula grönsak.


Tack och lov behöver jag inte äta otäcka saker nu när jag är stor. Dock skulle jag vilja äta en hel del andra saker, men mitt kylskåp inbjuder inte till stordåd. Två citroner, två sorters grädde samt skumpa och Martini. Allt annat åt jag upp till middag. Och jag är fortfarande hungrig, men känner inte för att dricka mig mätt på en bisarr cocktail.



För jag har inte några små pappersparaplyer hemma heller.



Please, Mr Postman

Warren Zevon är all strung out on heroin/on the outskirts of town och Posten är på fyllan igen. Sedan i december har jag och min familj skickat paket och brev som antingen kommit bort eller blivit försenade. Postens affärsidé är att sälja tjänster som det inte är säkert att man utför. Fast en gång när Posten supit bort tre försändelser i rad för mig fick jag ett häfte frimärken som tröst. Så att jag skulle kunna skicka mer post rakt ut i tomma intet.

Det roligaste med Posten är att om man vill att deras tjänst - att dela ut den post man betalt porto för att få utdelad - verkligen SKA utföras, då måste man betala en extra avgift för det. Inte ens då är det säkert att posten kommer fram, men då har man i alla fall ett kvitto på att man betalt minst 50 spänn extra. Och då kan man få ersättning om brevet inte kommit fram. Fast om brevets innehåll inte går att mäta i pengar, då blir det kortslutning i Posthjärnan och ingen vet vad man ska ta sig till. Då får man lite frimärken som tröst.


I en värld där företag sällan ställer existensiella frågor är Posten är den sista filosofiska utposten (hahahahaha). Posten hävdar att om man bara lägger ett brev på lådan så VET ju ingen att man verkligen lagt det där, och då behöver inte Posten dela ut det.


Jag kan hjälpa Posten i detta trångmål. Om jag filmar mig själv och brevet och när jag stoppar brevet i den för ändamålet avsedda gula Postlådan, då har jag bevis för att jag faktiskt skickat det hela.


Men vänta! Varför kan man inte lämna in brevet personligen till ett postombud och så kan man få ett kvitto på att man gjort det och då har man det som bevis? Jo... det kan man. Men vem litar på postombuden, tänker Posten.


Postens främsta uppgift är inte att dela ut brev, det är att göra unga damer i min ålder till vrånga tjurtanter i förtid. DEN tjänsten blir garanterat utförd. Se prislista på valfritt frimärkshäfte.



Pressbyrån goes bananas

Kjell påpekar att det var bättre förr när jobb sågs som ett straff. Idag ses jobb som belöning till folk som klarar av att kamma sig åt rätt håll och gillar att gå i raka led. Men straffarbeten är kvar. Arbetsförmedlingen har en lång lista på sådana. Det kallas "anvisade jobb". En av mina favoritlistor är "Jobb som tillfogar samhället skada men ändå ger pengar och anses som godkänd sysselsättning". Jag har tjatat om den förut, men det tillkommer hela tiden nya yrken, så det är egentligen inte jag som är tjatig. Det är världen.


I toppen av listan är såklart titlar som pälsuppfödare, blondinbellabloggare, Linda Skugge, köttarbetare, pälsförsäljare, arbetsmarknadsminister, strumpbyxetillverkare, Timbromedarbetare, cigarettproducenter, djurcirkusägare samt forskare som utför djurförsök. Alla är överens om att dessa människor borde klippa sig och skaffa sig ett ordentligt, allmännyttigt jobb. Eller så kunde de åtminstone hålla sig undan offentligheten och odla blommor i tysthet.


Nykomlingar på listan är journalister som är köpta av pälsindustrin (ingen nämnd och ingen glömd men kolla tidigare inlägg för info) samt de som ligger bakom Pressbyråns nya reklamkampanj. Pressbyrån är känt för två saker: rätt många tidningar och rätt lite mat när man är hungrig. Pressbyrån spinner vidare på det senare i sin nya annons. Där fnissar de åt att de har tre sorters korv. Kokt, grillad och vegetarisk. Den sistnämnda är en banan i bröd. (nu kan du vika dig dubbel, slå handflatorna på knäna och yla hooohohohoooooo) Pressbyrån vill alltså berätta det alla redan vet, att om man inte äter kött finns det inget alternativ på Pressbyrån ivarjefallsådesåjälabananfascister.


Pressbyrån tänkte inte så långt som att "det kanske vore trevligt om vi hade ett vegetariskt alternativ, typ en vegokorv. För det har man ju hört att det finns." Nej, Pressbyrån hävdar att de bara ville visa på sitt "breda utbud". Det vill säga, mald gris i bröd eller banan i bröd.


Folket bakom Pressbyråannonsen skrattar dock hela vägen till banken.


Ursäktmedlem

För något år sedan var jag tvungen att be Åre om ursäkt för att jag skrivit smädelser om dem här. Nu är det dags att ringa Renée Nyberg igen och ta på sig förlåtmigmössan och kanske köpa dåligtsamvetespraliner.


I förra inlägget uppmanade jag er att skicka brev till Peter på tidningen Commersen och förklara för honom att minkar inte har det så bra att man måste skriva en reklamartikel för Förenade Pälsfarmare och Andra Som Gillar Att Tjäna Pengar På Att Låsa In Varelser För Att Sedan Kunna Rycka Skinnet Av Dem (hittade namnet i Gröngölingsboken).


Dock råkade jag hinta att Peter kanske bjuder på avklädd verksamhet och det kan jag verkligen inte gå i god för. Så förlåt mig, alla ni som trodde att fredagsmyset var i hamn bara ni skickar ett mail till honom. Förlåt förlåt och ta gärna en pralin till.



Longa brevis


Ibland är jag rädd att någon tar mina ritegubbar på så stort allvar att de tror att de måste bli en av dem. Jag hade ingen aning om att en av mina läsare är "journalisten" Peter på "tidningen" Commersen. Han har skrivit en hel artikel om hur avis han är på alla lyxminkar som lever i princip teppanyakihällsliv. Han har säkert fått många fina pengar för detta från Farbror Flåskinn himself - Svenska Pälsdjursuppfödares VD Jörgen Martinsson - eller möjligtvis en flått minkhuvud i sängen om han inte skriver finfint om hur kalasbra det är att vara betjänt åt alla dessa minkar som lever rullan i sina etagevåningar.

Ni som vill delge Peter på Commersen era tankar om hans journalistiska gärning kan göra som jag och maila honom på peter@commersen.se. Om det vill sig riktigt väl kanske ni kan bestämma en mysig dejt på valfri minkfarm mitt i natten och ta lite stämningsfulla bilder.  Kanske blir ni vänner för livet och så kan Peter försörja dig på sin feta pälsmutor-lön och då blir det champagne och confetti och säkert lite naket också.

Det är aldrig för sent att skaffa sig en ny brevvän.




.


-


-


.


.


Torsdag sitter jag i tankar

Arbetsförmedlingen föreslår att jag ska bli jaktvårdskonsulent men jag är kluven. CSN är besvikna på mig för att jag betalat för lite pengar till dem. Det skär sig mellan mig och många.

 

Men så skickar Yoko Ono ett meddelande till mig, bara till mig (och inte till någon annan på MySpace) och säger att vi alla är vatten och att det är därför det är så lätt att mötas. Jag är då inte lätt att möta, men det kanske beror på att mitt vatten måste kokas först.

 

 


Likbehandling

Ibland tror folk att jag inte bryr mig om mänskliga rättigheter. Det gör jag visst. Jag har till och med läst på i ämnet:

 

Mänsklig rättighet nr 1: Du får föda upp, stänga in, tortera och döda vem du vill, bara du lovar att äta upp liket sedan.

 

(källa: Jordbruksverket, Scan och Mat-Tina)

 

Puss och kram alla goa mänskobarn.


Barnsoldaternas intresseklubb antecknar

Min favoritreplik ur en gammal svartvit och svensk film som jag inte har en aning om vad den heter uttalas av en milt upprörd man som hittas i en garderob: - Nu har jag suttit här och blivit riktigt arg!

 

Favoritrepliker ska man spara på, men ilska ska man inte göra likadant med, därför skrapar jag av mig lite arg smuts rakt över era huvuden.

 

Egentligen är jag arg över ännu en artikel som jag just har läst som handlar om att musiker inte ska ha betalt, eftersom musik  är något slags allmängods som ska delas lika bland Folket, men det är inte mycket att orda om. Folket har jag aldrig förstått mig på.

 

Istället är jag arg på att jag ännu en gång i verkliga livet fått serietidningskommentaren "men det är väl bättre att hjälpa barnsoldater i Somalia än att rädda kycklingar?". Det vore kanske OK att uttala sig så om man vore en heltidsengagerad barnsoldatsräddare i Somalia som inte har tid med annat, men jag är 99% säker på att den som sa det befängda inte är det. Isåfall vore det synnerligen märkligt av honom att sitta på Facebook istället för att vara ute på Mogadishus gator och torg och rädda ungar till höger och vänster.

 

99% av Sveriges befolkning är BÅDE fullt upptagna med att äta kycklingar och att strunta i somaliska barnsoldater. 99% av dessa svenskar skulle enbart börja rädda somaliska barnsoldater om man hotade med att förbjuda kycklingätande i Sverige.

 

100 % av dessa svenskar är inte engagerade i någonting alls förutom att äta kyckling, vilket märkligt nog inte en enda somalisk barnsoldat räddas utav.

 


Varje måndag är ett kalas.

I dagarna tre har jag funderat över var jag har lagt mitt nya paket linser (till ögonen. Ätbara linser brukar jag inte drälla runt med.). Jag har funderat på bra mycket annat också, men linsletandet har tagit otrevligt mycket tid. Trots hjälpsamma och högst realistiska gissningar från Mor ("bakom toapapperet eller bland underkläderna!") och Mannen ("i frysen?") fick jag lov att ge upp leteriet idag. Jag började skicka efter ett nytt paket på nätet istället. I någon slags vredesmod, eftersom nya linser kostar lika mycket pengar som de gamla linserna som jag redan köpt men gömt för mig själv och mycket pengar är mycket pengar.

Med arga fingrar knappade jag ändå fram en ny beställning. Med storslagna tankar kom jag då på att jag nog gjort detta alldeles alldeles nyss. Jag gjorde många och långa och svåra efterforskningar och ringde Julian Assange som bekräftade mina misstankar: jag har just beställt nya linser men inte hunnit få dem ännu, så jag har inte heller hunnit lägga bort dem någonstans.

Skål och välkomna.


The unthinking majority

En del oupplysta personer tror att veganmat är tråkig. Det är förståeligt, eftersom det är massmedias bild, eftersom det förekom ett trist recept på linsgryta i Allt Om Mat i november 1973. Att tro att veganmat är tråkig är lika begåvat som att tro att amerikansk film = Steven Seagal, att svensk musik = Jay Smith, att arbetsmoral = Linda Skugge, att svensk politik = Jimmie Åkesson eller något så urbota dumt som att vegetarisk mat måste innehålla purjo.


Vegansk mat gör att smaklökarna vaknar, att kroppen blir gladare och att tiden vid spisen förkortas. Här hemma brukar våra middagar sällan ta längre än 20 minuter att fixa. Det är ju bra om man känner för att göra något annat i livet än att laga mat.


Du som är nyfiken på hur djurfri mat smakar, gå gärna in här. Det är en himla användbar sida med recept och nybörjartips och allmän inspiration. Det finns även länkar till fler receptsidor och mer info.


Själv sitter jag proppmätt på stekta sojafiléer och kikärtssallad och funderar på om det är chokladdags eller inte. Det kan behövas eftersom det är jobbdags imorgon. Har dock inte de rent olagliga mängder choklad hemma som skulle krävas för att bota jobbångesten, så det får bli lite mer Serj Tankian istället. Nästan som choklad, som Stefan Sundström sjunger. Gör han ju inte, men borde han.


Gå och laga lite snäll mat nu.






Under skinnet

Mat-Tinas fina hamburgsrecept fick en kommentar igår. "Hilmas" kommentar kräver svar. Mat-Tina sitter just nu och styckar sig en liten tröja, så jag får svara istället för henne.

Antibiotika ges till djur för att de är sjuka, såklart. Djur inom köttindustrin blir ofta sjuka, eftersom de är packade många på liten yta. Ni vet, sådär som vi själva lätt blir sjuka så fort skolan/jobbet/releasepartyn börjar. Vi har dock möjlighet att gå därifrån, vilket djur inte har. Därför får djur väldigt mycket mer antibiotika än vad människor får. Det leder till att bakterier blir resistenta. Även djur som inte är sjuka får medicin i förebyggande syfte. Mums för magen.

Bultpistoler missar ibland sitt mål. Om "Hilma" jobbar på ett ställe där bultpistolerna aldrig missar, så är det bra. Eller bra är det ju inte att hon jobbar på ett ställe där yrket går ut på att skicka bultar in i huvudet på levande varelser, men ni förstår vad jag menar. Helvetets olika nivåer, osv.

Arbetare på djurfabriker berättar om gravida kor som förs till slakt. Än en gång, om "Hilma" jobbar på ett ställe där man inte slaktar havande kor, så är det ju bättre än att "Hilma" jobbar på ett ställe där man gör det. För sådana ställen finns. Och vem vet varifrån köttet till din hamburgare kommer?

Sist men inte minst. "Hilmas" kommentar "kon är ju redan död, så...". Det är själva kärnan. En kärna som är delad i två. För det första: det är inte alltid kon är död när den utsätts för att bli flådd och tömd på blod. Slaktare är precis som vanliga människor (förutom att de utför sysslor som vanliga människor skulle bli fängslade för om de gjorde hemma) och kan precis som vanliga människor göra fel. Vet du om hamburgaren du äter kommer från en lyckligt slaktad ko (åh, lyckan i att bli slaktad...) eller en misslyckat slaktad ko?

Del två av kärnuttalandet "kon är ju redan död, så...": Det är detta respektlösa tänkande som gör att jag ibland tappar respekten för köttätare. Fundera själva på vad jag menar, för hela detta inlägg har blivit lite väl övertydligt ändå.

Mat-Tina börjar närma sig tangentbordet igen, så jag ställer samma fråga till henne som jag ställer till "Hilma" och er andra: Skulle du själv vilja sluta dina dagar på det sätt kor gör?



Kött är dött

Mat-Tina har kapat min blogg.


Frågan

Den vanligaste frågan man får som vegan är "men är det inte svårt?". Jag har hittills svarat mycket vänligt att det är superlätt. Men mer logiskt vore att ställa varenda köttätare mot väggen och fråga "är det inte svårt att äta kött?". Är det inte svårt att leva med att varenda gång du äter har du gjort så att ännu en kyckling, gris, ko eller fisk plågats så inihelvete för att sedan gå en brutal död till mötes? Och för vilket viktigt syfte? Det finns såklart inte något syfte som är så ädelt att det är värt att låta en annan varelse leva i total misär och torteras livet ut. Korv är inte ett ädelt syfte.

Det är plakat-viftande och besserwissrigt, men det är sant. Det finns inget sätt att komma runt det faktum att köttätare äter kött från djur. Djur som faktiskt har lika stor rätt att leva som du.

Och om du envist hävdar att djur inom köttindustrin har det bra, ställ dig då frågan:

- Skulle du vilja att din hund eller katt hamnade i en djurfabrik? 

Det är skriva-på-näsan och det är von oben-attityd. Men det är sant. Jag kommer inte på något roligt eller lättsamt sätt att se på det. 

Och det gör inte du heller, innerst inne. 




Slutet gott, allting gott?

Svenska skägg-boken är fortfarande oläst, eftersom jag har fastnat i en annan av Liten Systers julklappar till mig. Ovetande om varandra skaffade jag Jonathan Safran Foers bok Eating Animals till Dojjan samtidigt som Liten Syster gjorde detsamma till mig. Jag vet inte om Dojjan börjat läsa i sin bok, men jag vet att en känd serietecknare som barn testade hur många gånger han kunde springa runt bordet till Boktipsets signaturmelodi. Ni kan testa själva, medan ni sjunger Ninaninaninana, ninannananina, osv. Ni som är födda senare än 1980 kan hoppa över den leken.


Idag började jag läsa boken till frukost (hampa/banan/agavesirap/blåbär/sojamjölk/kanel/mandelsmör-smoothie + Lövångerstunnbröd-med-jordnötssmörsmacka + havre/hasselnöt/kokos/russin/linfrö/nässelpulver/lakritsrot/vetegroddsmüsli. Och två dadlar. Jag skriver detta för att lugna oroliga läsare som tror att vegankostcirkeln bara är en Djungelvrålspåse.) och fortsatte läsa boken genom lunch (mackor på surdegsbröd med aprikoser, valnötter och russin och hade jag inte varit så inne i boken hade jag fixat något imponerande pålägg) och snart är det middag som kommer att bli mycket fördröjd på grund av boken.


Eating Animals är en bok om varför människan envisas med att äta djur och varför en del människor envisas med att inte göra det. Det är en rolig, intressant, upprörande, spännande och ibland överjävligt hemsk bok. Precis som Joey i Vänner som stoppar The Shining i frysen för att boken var så otäck vill jag ibland bara gömma Eating Animals. Och glömma den. Och framför allt glömma att majoriteten av befolkningen är beredd att låta andra varelser lida obegränsat mycket bara för att det ska bli billig mat. Mat som dessutom förgiftar majoriteten av befolkningen och planeten.


En genomsnittlig amerikan äter 21000 djur under sin livstid. Och sover ändå gott om natten.


Jag har inte ätit ett enda djur på 21 år. Och jag ligger vaken om nätterna. Jag tänker på alla djur som just nu plågas och dödas för att "det är gott". 


Och jag tänker på att de flesta människor tycker att "det är gott" är det enda argument som gills.


Och jag tänker på att jag nog inte klarar av att vara vaken längre. 




RSS 2.0