Bokstavsbarn
Vi satt i ring. Mediet satt rakt framför mig. Säg det som först dyker upp i huvudet, sa hon. Lätt, tänkte jag.
Ingenting dök upp i huvudet.
Alla andra fick bilder, bilder, bilder.
Man kan inte säga fel, sa mediet.
Bra, tänkte jag. Lägger ner prestationsångestmästerskapet. Puh.
Inga bilder.
Vi mediterade. Fokusera på nästippen, sa mediet. Andas. Jag fokuserade på nästippen. Vart nu den tog vägen och andas, glöm inte andas! Slappna av! Slappna för bövelen av! När ska själva avslappningen komma, tänkte jag. Men nej, där glömde jag ju nästippen! Fokusera. Andas. Och så nästippen, men jag kan inte göra mer än en sak samtidigt, så där föll nästippen bort (nämen tänk vad snopna alla skulle ha blivit då! De vaknar ur sin meditation och ser mig som sphinxen i Kairo eller bara en kokainprinsessa. I vilket fall skulle jag säkert kunna se bilder. Men nu glömmer jag att fokusera på nästippen igen!) och så var det det där med att andas. Hur gör man?
Så plötsligt känner jag inte händerna längre och är hur avslappnad som helst. Känns...bra. Och så fort jag känner det börjar det snurra och hjärtat slår så högt att jag vill be de andra om ursäkt för att jag stör deras meditation och jag försöker öppna ögonen men hur lätt är det när man håller på att dö?
Får till slut upp ögonlocken och sitter chockad och stirrar i golvet. Det var en jävligt misslyckad meditation, om man säger så. Och inte såg jag några bilder heller.
Hela kvällen fortsätter med att alla ser bilder och får förnimmelser och det enda jag förnimmer är att min mage kurrar lika högt som mitt hjärta slog när jag höll på att trilla av pinn.
I mitt huvud finns inga bilder, bara ord ord ord. När folk pratar otydligt är det svårt att förstå vad de säger för jag kan inte läsa i huvudet vad det står. Det är ingen bilderbok där inne i hjärnan, bara en massa bokstäver. Och ingen av dessa bokstäver gav mig någon som helst intuition, så jag får väl lita på meteorologer och andras portvinstår resten av livet.
Den enda magkänsla jag ska lita på är när jag inser att jag är hungrig. Jämt.
Medium blir jag inte.
Men kanske en dag XL.
Ingenting dök upp i huvudet.
Alla andra fick bilder, bilder, bilder.
Man kan inte säga fel, sa mediet.
Bra, tänkte jag. Lägger ner prestationsångestmästerskapet. Puh.
Inga bilder.
Vi mediterade. Fokusera på nästippen, sa mediet. Andas. Jag fokuserade på nästippen. Vart nu den tog vägen och andas, glöm inte andas! Slappna av! Slappna för bövelen av! När ska själva avslappningen komma, tänkte jag. Men nej, där glömde jag ju nästippen! Fokusera. Andas. Och så nästippen, men jag kan inte göra mer än en sak samtidigt, så där föll nästippen bort (nämen tänk vad snopna alla skulle ha blivit då! De vaknar ur sin meditation och ser mig som sphinxen i Kairo eller bara en kokainprinsessa. I vilket fall skulle jag säkert kunna se bilder. Men nu glömmer jag att fokusera på nästippen igen!) och så var det det där med att andas. Hur gör man?
Så plötsligt känner jag inte händerna längre och är hur avslappnad som helst. Känns...bra. Och så fort jag känner det börjar det snurra och hjärtat slår så högt att jag vill be de andra om ursäkt för att jag stör deras meditation och jag försöker öppna ögonen men hur lätt är det när man håller på att dö?
Får till slut upp ögonlocken och sitter chockad och stirrar i golvet. Det var en jävligt misslyckad meditation, om man säger så. Och inte såg jag några bilder heller.
Hela kvällen fortsätter med att alla ser bilder och får förnimmelser och det enda jag förnimmer är att min mage kurrar lika högt som mitt hjärta slog när jag höll på att trilla av pinn.
I mitt huvud finns inga bilder, bara ord ord ord. När folk pratar otydligt är det svårt att förstå vad de säger för jag kan inte läsa i huvudet vad det står. Det är ingen bilderbok där inne i hjärnan, bara en massa bokstäver. Och ingen av dessa bokstäver gav mig någon som helst intuition, så jag får väl lita på meteorologer och andras portvinstår resten av livet.
Den enda magkänsla jag ska lita på är när jag inser att jag är hungrig. Jämt.
Medium blir jag inte.
Men kanske en dag XL.
Kapitel 29 - Psykosomatisk sjukdom eller bara Fredriks gruvliga hämnd?
Det är inte bara Fredriks hot om att bryta uran hemma hos mig som gör att jag inte törs skriva mer om regeringen. Det är hälsofarligt redan nu.
Efter att ha haft bra jobb i sex år har jag mått bra hela tiden. Någon gång hamnade jag i stressmangeln och blev ett hjärtslaget och tillplattat litet lakan, men då hade jag en vettig chef som fick mig på fötterna igen. Stackars stackars er som inte har det så.
Jag mådde inte bra för att jag "fick arbeta". Luther är inte min typ. Jag mådde bra för att jag fick träffa en massa underbart folk och fick försöka hjälpa folk att lära sig något. För att jag fick göra saker jag tycker om. Det fanns liksom en poäng med det jag höll på med.
I helgen blev jag sjuk för första gången sedan Britney Spears slog igenom, ungefär. All samlad ilska och nervositet hade samlat ihop sig i magen. Blev en liten exorcism i dagarna två. Max von Sydows sittning med Linda Blair kändes nog som en liten fikapaus i jämförelse.
Eftersom jag nu drivit ut de onda makterna ur kroppen tänker jag inte locka på dem igen via skrift eller tankar, så det här är förhoppningsvis sista inlägget om Sveriges regering 2009.
Vi får hjälpas åt att driva ut dem nästa år.
Efter att ha haft bra jobb i sex år har jag mått bra hela tiden. Någon gång hamnade jag i stressmangeln och blev ett hjärtslaget och tillplattat litet lakan, men då hade jag en vettig chef som fick mig på fötterna igen. Stackars stackars er som inte har det så.
Jag mådde inte bra för att jag "fick arbeta". Luther är inte min typ. Jag mådde bra för att jag fick träffa en massa underbart folk och fick försöka hjälpa folk att lära sig något. För att jag fick göra saker jag tycker om. Det fanns liksom en poäng med det jag höll på med.
I helgen blev jag sjuk för första gången sedan Britney Spears slog igenom, ungefär. All samlad ilska och nervositet hade samlat ihop sig i magen. Blev en liten exorcism i dagarna två. Max von Sydows sittning med Linda Blair kändes nog som en liten fikapaus i jämförelse.
Eftersom jag nu drivit ut de onda makterna ur kroppen tänker jag inte locka på dem igen via skrift eller tankar, så det här är förhoppningsvis sista inlägget om Sveriges regering 2009.
Vi får hjälpas åt att driva ut dem nästa år.
Kapitel 28 - Uranus Megalomanicus
Jag tål inte kritik. Om någon säger att jag gjort fel tar jag för givet att den personen hatar mig och att alla andra i världen också måste göra det, så fram med pillerburk, Explorer och cocktailglas.
Men Fredrik Reinfeldt är värre. Mina smått besvikna kommentarer till hans och Anders Borgs (och Maud Olofssons, för den delen. Har inte nämnt henne här, eftersom vi ser likadana ut och jag inte vill uppröra massorna som kanske därmed förväxlar henne och mig och ger sig på mig och sliter av mig både mina tokiga glasögon och Gudrun Sjödén-frisyren) bindgalna infall har gjort statsministern RASANDE.
När vanliga människor blir rasande sparkar de omkull en lyktstolpe. När Fredrik Reinfeldt blir rasande är det hämnd som gäller. Och då menar jag HÄMND.
Jag blev sjuk i helgen och skulle tro att det är för att Reinfeldt skickade ut dåliga vibbar. Idag läser jag att han tycker det ska brytas uran i Sverige.
Lämpligen i Norrlands inland.
Men Fredrik Reinfeldt är värre. Mina smått besvikna kommentarer till hans och Anders Borgs (och Maud Olofssons, för den delen. Har inte nämnt henne här, eftersom vi ser likadana ut och jag inte vill uppröra massorna som kanske därmed förväxlar henne och mig och ger sig på mig och sliter av mig både mina tokiga glasögon och Gudrun Sjödén-frisyren) bindgalna infall har gjort statsministern RASANDE.
När vanliga människor blir rasande sparkar de omkull en lyktstolpe. När Fredrik Reinfeldt blir rasande är det hämnd som gäller. Och då menar jag HÄMND.
Jag blev sjuk i helgen och skulle tro att det är för att Reinfeldt skickade ut dåliga vibbar. Idag läser jag att han tycker det ska brytas uran i Sverige.
Lämpligen i Norrlands inland.
Kapitel 27 - Jobbcoach från Aspergersförmedlingen
Det finns många rika människor som är snälla, precis som det finns många fattiga människor som är dumma. Man kan alltså inte dela in människor efter inkomst helt och hållet.
Men nu ska jag fokusera på rika människor som är dumma, eftersom de hörs mest och stör mest.
Det finns rikt folk som upprört häver ur sig att det anses fult att vara rik och att man inte får vara stolt över att man tjänar mycket pengar. Dessa människor kommer alltid med argumentet "Jag har jobbat hårt för min förmögenhet".
Man må komma ihåg att dessa människor oftast ljuger, eftersom de sällan fått pengarna via eget arbete utan via förfäders arbete eller annan verksamhet.
Viktigast är dock uttalandet "Jag har jobbat hårt".
Som om det vore en bedrift i sig att ha jobbat hårt.
Brandmän, veterinärer, undersköterskor, glada konsumkassörskor, intressanta musiker och snälla sophämtare som jobbar hårt är värda all beundran. Deras hårda arbete gör världen bättre.
Folk som jobbar hårt för att bli modebloggare, Timbro-tomtar, slaktare, bankdirektörer eller chefredaktör för Aftonbladet gör det enbart för egen vinnings skull och kan inte komma och kräva beundran.
Alla kan jobba hårt för något, alla kan snöa in totalt på enformiga aktiviteter. Men det är inget att beundra, det är helt enkelt autism. Bodybuilding kräver hårt arbete, liksom att bli världsmästare i längdspottning. Men det är rena Rain Man-aktiviteter och inte stordåd.
Alla Anna Ankor i världen som anser att de hela tiden jobbar hårt genom att flänga på invigningar och galatillställningar och modevisningar och anställningsintervjuer för sina blivande underbetalda medarbetare, de ska verkligen få fortsätta inbilla sig att de jobbar hårt.
Annars kanske de blir ledsna och startar krig. Som man också kan tjäna pengar på. Om man jobbar hårt?
.
Ett litet P.S. till Anders Borg, pennpolare som vi är.
Såhär sjunger Warren Zevon i The French Inhaler: "How're you gonna make your way in the world/when you weren't cut out for working?"
Warren Zevon får ursäkta att jag nu använder honom till något han inte alls tänkt sig.
Ungefär som Anders Borg vill göra med mig och tusentals andra.
Det finns de som inte är lämpade att jobba. Tänka sig!
Eller, det där var fel. Alla är lämpade att jobba. Men, det finns de som inte är lämpade att jobba med de jobb som samhället räknar som "riktiga" jobb.
Här följer en liten uppräkning av "riktiga" jobb, det vill säga saker man kan lagligen tjäna pengar på i dagens Sverige och hålla Arbetslinjen rak och morsk och hö-gafflig i ändan:
- Utskick av spam. Att förstöra folks brevlådor och humör med hot om att jorden går under om man inte skaffar sig en modern klocka eller att your woman will leave you if you don't increase the size of your love rod eller att acai berries är lösningen på allt från mjäll till manodepression, det är något som ger fina pengar i fickan, det.
- Att sälja sex, t ex via webcam. Att vilja vara hemma är bara OK om man jobbar hemifrån, så för småblyga är det här en bra början. Sedan kan man börja ta emot kunder hemma, när man fått råd med städhjälp och inte behöver skämmas över att silverbesticken inte är putsade.
- Att äga webservrar där diverse löst folk kan göra reklam för t ex främlingsfientlig verksamhet. Sverige måste ju gå runt!
- Att skriva i kvällstidningar vilka skor du måste köpa om du inte ska bli utskrattad av alla och mobbad och kanske olycklig för resten av livet för att du är ful och värdelös. Då kan du även gå på kändisfester och bli fotad av folk som har till yrke att fota folk som går på kändisfester. Då hjälper du till att skapa arbetstillfällen!
Om man nu inte anser att ovanstående är något som gör detta land lyckligare, då är man i stort sett landsförrädare och kommer att skickas till Polen på arbetsläger för att man inte ska gnälla om hur jävla bra man har det som får bo i ett land där regeringen föraktar en stor del av landets befolkning.
Här följer några jobb som inte alls är riktiga, eftersom man inte alltid kan tjäna halva Anders Borgs månadslön på dem, om man inte blir upptäckt av rätt person eller kanske kan tänka sig att ligga med rätt person eller kanske kan tänka sig att sälja sin själ till Djävulen och Piratförlaget:
- Att rita sådant som folk inte ser vad det föreställer. Om man inte har föräldrar som är släkt med Kungen eller någon på Dramaten, förstås, för då kan man gå på Konstfack och bli känd för att vara obegriplig.
- Att skriva sånger som inte kan spelas i P3. Eller P4. Eller någon annan radiokanal än Radio Krokom.
- Att skriva saker som inte är deckare, Nobelprispoesi eller Carolina Gynnings självbiografi.
- Att planera film som inte kommer att ha Mikael Persbrandt eller Helena Bergström i huvudrollen.
Överhuvudtaget kan man säga att saker som inte riktigt går att kategorisera aldrig någonsin kan räknas som arbete. Och om man inte kan visa att man kommer att tjäna Ingvar Oldsberg-miljoner på sitt arbete inom två veckor, så kan det absolut inte räknas som arbete.
Att överhuvudtaget komma med den befängda idén att det kanske är lönande för Sverige att låta folk leva på minimilön medan de får sin shit together är ett brott mot Jantelagen och i princip hela Svea Rikes Lag.
See you in court.
Warren Zevon får ursäkta att jag nu använder honom till något han inte alls tänkt sig.
Ungefär som Anders Borg vill göra med mig och tusentals andra.
Det finns de som inte är lämpade att jobba. Tänka sig!
Eller, det där var fel. Alla är lämpade att jobba. Men, det finns de som inte är lämpade att jobba med de jobb som samhället räknar som "riktiga" jobb.
Här följer en liten uppräkning av "riktiga" jobb, det vill säga saker man kan lagligen tjäna pengar på i dagens Sverige och hålla Arbetslinjen rak och morsk och hö-gafflig i ändan:
- Utskick av spam. Att förstöra folks brevlådor och humör med hot om att jorden går under om man inte skaffar sig en modern klocka eller att your woman will leave you if you don't increase the size of your love rod eller att acai berries är lösningen på allt från mjäll till manodepression, det är något som ger fina pengar i fickan, det.
- Att sälja sex, t ex via webcam. Att vilja vara hemma är bara OK om man jobbar hemifrån, så för småblyga är det här en bra början. Sedan kan man börja ta emot kunder hemma, när man fått råd med städhjälp och inte behöver skämmas över att silverbesticken inte är putsade.
- Att äga webservrar där diverse löst folk kan göra reklam för t ex främlingsfientlig verksamhet. Sverige måste ju gå runt!
- Att skriva i kvällstidningar vilka skor du måste köpa om du inte ska bli utskrattad av alla och mobbad och kanske olycklig för resten av livet för att du är ful och värdelös. Då kan du även gå på kändisfester och bli fotad av folk som har till yrke att fota folk som går på kändisfester. Då hjälper du till att skapa arbetstillfällen!
Om man nu inte anser att ovanstående är något som gör detta land lyckligare, då är man i stort sett landsförrädare och kommer att skickas till Polen på arbetsläger för att man inte ska gnälla om hur jävla bra man har det som får bo i ett land där regeringen föraktar en stor del av landets befolkning.
Här följer några jobb som inte alls är riktiga, eftersom man inte alltid kan tjäna halva Anders Borgs månadslön på dem, om man inte blir upptäckt av rätt person eller kanske kan tänka sig att ligga med rätt person eller kanske kan tänka sig att sälja sin själ till Djävulen och Piratförlaget:
- Att rita sådant som folk inte ser vad det föreställer. Om man inte har föräldrar som är släkt med Kungen eller någon på Dramaten, förstås, för då kan man gå på Konstfack och bli känd för att vara obegriplig.
- Att skriva sånger som inte kan spelas i P3. Eller P4. Eller någon annan radiokanal än Radio Krokom.
- Att skriva saker som inte är deckare, Nobelprispoesi eller Carolina Gynnings självbiografi.
- Att planera film som inte kommer att ha Mikael Persbrandt eller Helena Bergström i huvudrollen.
Överhuvudtaget kan man säga att saker som inte riktigt går att kategorisera aldrig någonsin kan räknas som arbete. Och om man inte kan visa att man kommer att tjäna Ingvar Oldsberg-miljoner på sitt arbete inom två veckor, så kan det absolut inte räknas som arbete.
Att överhuvudtaget komma med den befängda idén att det kanske är lönande för Sverige att låta folk leva på minimilön medan de får sin shit together är ett brott mot Jantelagen och i princip hela Svea Rikes Lag.
See you in court.
Kapitel 26 - Öppet brev till Anders Borg
I min lilla lilla värld av enfald trodde jag ju inte att Fredrik Reinfeldt satt i sin diamantfåtölj med sina sju tjänare och tre tvätterskor och läste min blogg. ATT han gör! Men istället för att lämna en liten kommentar satte han sin främste lakej, Anders Status Quo Borg, på att göra ett genmäle.
Redan på kvällen efter mitt inlägg om att man kan vara glad fastän man inte arbetar, drog Anders Borg på sig vigilantetrikåerna och sprang till närmsta TV-kamera och ropade att det nu var krig mot vår tids värsta brottslingar: DE ARBETSLÖSA.
Eftersom de arbetslösa är en homogen grupp vettvilliga, illvilliga och tungt beväpnade träskvampyrer så måste man ta till våld, menar Anders Borg.
Anders Borg vill sänka skatten (för folk som arbetar och därmed tar jobben från de arbetslösa...) och sänka a-kasseersättningen (för folk som inte arbetar, så att...eh...varför???).
Jag plockar ut den där frågan från parentesen. Varför, Anders Borg? Varför ska a-kassan sänkas? Och nu kan du inte dregla något snedtänt låtsasargument som "öhmen jofall arbetslösingarna inte få nå pängarså måsterom ju jobbajuh".
Anders Borg. Eftersom jag inte har råd att köpa kokain på min magra a-kassa, så kan jag inte sätta mig in i din tankevärld. Jag kan inte begripa hur det blir fler jobb för mig att söka i och med att jag hamnar under existensminimum i inkomst.
Det enda jag begriper, och som jag inte begär att du ska begripa eftersom det skulle betyda att du försökte sätta dig in i någon annan än dina Paris Hilton-kompisars situation, är:
Ju mindre pengar man har att leva på, desto mindre hopp får man. Om man inte kan göra normala saker, som till exempel att veckohandla annan mat än potatis, så blir man inte direkt tillgänglig för arbetsmarknaden.
Det enda som händer, Anders Borg, är att man inte längre vill kliva upp på morgonen. När det inte ens går att tänka sig att pengarna ska räcka till räkningar, mat OCH en vinterjacka, då blir det mörkare och mörkare för varje dag.
Deprimerade människor är inte värsta fränaste lockbetet på arbetsmarknaden, Anders Borg. För att nu prata ett språk du kanske förstår.
Deprimerade människor som letar och letar jobb men inte råkar vara läkare, poliser eller mästerkockar på Pontus by the Sea (dit du går varje kväll ifall inte barnflickan hunnit svänga ihop någon sjurättersmiddag, Anders Borg), dessa människor lyckas inte hitta jobb snabbare bara för att de hamnar hos Kronofogden.
Deprimerade människor med betalningsanmärkningar som måste flytta ifrån sin familj för att ta ett olämpligt jobb som asbestprovsmakare i Kalmar och därigenom måste betala dubbelt boende, dubbel telefonräkning, dubbel elräkning, dyra hemresor (fast det går inte att åka hem eftersom det enda man orkar göra på kvällarna är gråta och sova), dessa människor tillför inte Sverige ett dugg, Anders Borg!
Arbetslinjen är det viktigaste för Sverige, tycker alla politiker. Särskilt alla politiker som tycker det är ett riktigt jobb att vara heltidspolitiker. Full sysselsättning, det är det enda raka, tror de.
Nä. Alla ska inte jobba heltid. Om man nu inte vill. En del vill faktiskt leva också. Och göra rätt för sig. Och göra rätt för sig betyder inte att sitta i TV och säga hatiska saker, Anders Borg.
Nu säger ni allihopa att det är väldigt fegt att sitta och skriva låtsasbrev till finansministern, eftersom han inte engagerar sig i enskilda fall.
Det här är inte ett enskilt fall. Av alla arbetslösa i Sverige är det knappast många procent som är det på PIN KIV för att reta upp sina medmänniskor. Folk som överlever på 8000 kronor i månaden eller mindre gör det liksom inte av illvilja.
Om ett år kan man fetrösta bort Anders Borg ända ner i Underjorden så han måste ta A-kassa och leva på kålrötter resten av livet. Om man inte gör det är man kanske inte ond rakt igenom, men åtminstone helt bitter, känslokall och förmodligen inte ens snygg.
Redan på kvällen efter mitt inlägg om att man kan vara glad fastän man inte arbetar, drog Anders Borg på sig vigilantetrikåerna och sprang till närmsta TV-kamera och ropade att det nu var krig mot vår tids värsta brottslingar: DE ARBETSLÖSA.
Eftersom de arbetslösa är en homogen grupp vettvilliga, illvilliga och tungt beväpnade träskvampyrer så måste man ta till våld, menar Anders Borg.
Anders Borg vill sänka skatten (för folk som arbetar och därmed tar jobben från de arbetslösa...) och sänka a-kasseersättningen (för folk som inte arbetar, så att...eh...varför???).
Jag plockar ut den där frågan från parentesen. Varför, Anders Borg? Varför ska a-kassan sänkas? Och nu kan du inte dregla något snedtänt låtsasargument som "öhmen jofall arbetslösingarna inte få nå pängarså måsterom ju jobbajuh".
Anders Borg. Eftersom jag inte har råd att köpa kokain på min magra a-kassa, så kan jag inte sätta mig in i din tankevärld. Jag kan inte begripa hur det blir fler jobb för mig att söka i och med att jag hamnar under existensminimum i inkomst.
Det enda jag begriper, och som jag inte begär att du ska begripa eftersom det skulle betyda att du försökte sätta dig in i någon annan än dina Paris Hilton-kompisars situation, är:
Ju mindre pengar man har att leva på, desto mindre hopp får man. Om man inte kan göra normala saker, som till exempel att veckohandla annan mat än potatis, så blir man inte direkt tillgänglig för arbetsmarknaden.
Det enda som händer, Anders Borg, är att man inte längre vill kliva upp på morgonen. När det inte ens går att tänka sig att pengarna ska räcka till räkningar, mat OCH en vinterjacka, då blir det mörkare och mörkare för varje dag.
Deprimerade människor är inte värsta fränaste lockbetet på arbetsmarknaden, Anders Borg. För att nu prata ett språk du kanske förstår.
Deprimerade människor som letar och letar jobb men inte råkar vara läkare, poliser eller mästerkockar på Pontus by the Sea (dit du går varje kväll ifall inte barnflickan hunnit svänga ihop någon sjurättersmiddag, Anders Borg), dessa människor lyckas inte hitta jobb snabbare bara för att de hamnar hos Kronofogden.
Deprimerade människor med betalningsanmärkningar som måste flytta ifrån sin familj för att ta ett olämpligt jobb som asbestprovsmakare i Kalmar och därigenom måste betala dubbelt boende, dubbel telefonräkning, dubbel elräkning, dyra hemresor (fast det går inte att åka hem eftersom det enda man orkar göra på kvällarna är gråta och sova), dessa människor tillför inte Sverige ett dugg, Anders Borg!
Arbetslinjen är det viktigaste för Sverige, tycker alla politiker. Särskilt alla politiker som tycker det är ett riktigt jobb att vara heltidspolitiker. Full sysselsättning, det är det enda raka, tror de.
Nä. Alla ska inte jobba heltid. Om man nu inte vill. En del vill faktiskt leva också. Och göra rätt för sig. Och göra rätt för sig betyder inte att sitta i TV och säga hatiska saker, Anders Borg.
Nu säger ni allihopa att det är väldigt fegt att sitta och skriva låtsasbrev till finansministern, eftersom han inte engagerar sig i enskilda fall.
Det här är inte ett enskilt fall. Av alla arbetslösa i Sverige är det knappast många procent som är det på PIN KIV för att reta upp sina medmänniskor. Folk som överlever på 8000 kronor i månaden eller mindre gör det liksom inte av illvilja.
Om ett år kan man fetrösta bort Anders Borg ända ner i Underjorden så han måste ta A-kassa och leva på kålrötter resten av livet. Om man inte gör det är man kanske inte ond rakt igenom, men åtminstone helt bitter, känslokall och förmodligen inte ens snygg.
Kapitel 25 - Brevet från Lillan till Fredrik den Store. Och slutet handlar om maskerad, eller så gör kanske hela livet det.
Idag har jag tack och lov inte arbetat heller.
Jag har inte gjort något dumdrygt jäkulskap som att sälja armband, lyssna på kundgnäll från bittra gamla och unga kärringar som försökt köpa sig ännu en blonderingskur för att bli lite mindre olyckliga, passa ett gäng snoriga barn trots mitt totala ointresse för snoriga barn om de inte är mina egna och de kan ju knappast vara mina egna för isåfall måste jag ha varit rejält full eller oerhört disträ för jag kan inte alls komma ihåg att jag fått fram dem. Ring socialen! Eller asocialen, för de vill ju ändå inte träffa mig.
Övriga saker jag inte gjort idag: städat hemma hos någon Anna Anka-wannabe som har för mycket pengar för sitt eget bästa, sålt droger, vapen eller köttfärs.
Jag har med andra ord inte förstört världen särskilt mycket idag, vad jag vet.
Däremot har jag upptäckt stadens bibliotek och blev så lycklig att jag inte ens fick ont i magen av förväntan, som jag annars alltid får på bibliotek och skivaffärer. Gratis, gratis, ALLT är gratis! Utom plastpåsarna som kostar två spänn, men det är det banne mig värt, med tanke på att tevatten kostar TVÅ GÅNGER TIO SPÄNN på fiken här.
Biblioteken är det bästa med hela Sverige, rent kulturmässigt. Då får ni tänka på att vi både har Bob Hansson, Staffan Westerberg och Björn Skifs röst också. De som vill lägga ner bibliotek är rabiata fullblodsidioter som man faktiskt får kasta bajs på. Eller nej, inte bajs. Då kanske någon snäll råkar stå bredvid och få på sig. Men ruttna bananer får man kasta. Eller i alla fall lägga i deras jackfickor när de tittar bort.
Ifall bananers jackfickor någonsin tittar bort.
När jag cyklade uppför Statoilbacken fick jag nästan hjärtfel och rumpmuskler av stål. Fick lägga mig i soffan och äta tio dadlar när jag kom hem. Sedan kom jag på att det hör till mitt glada 90-tal att räkna mat, så det var som en liten tidsmaskin och alldeles gratis men när jag kom tillbaka hade jag råkat få med mig Kurt Russins klädsmak och nu vet jag inte hur jag ska bete mig.
Jag vet att Fredrik Reinfeldt inte läser den här bloggen, eftersom jag inte är blond och inte skriver om min senaste kavaj, men jag riktar mig ändå till honom nu.
Jag är helt absolut nöjd med min dag fastän jag inte stått i korvfabriken och gjort dynggöra som inte behövs göras överhuvudtaget. Sedan den 17 augusti har min inkomst varit 907 kronor, så jag tänker ta alla pengarna som tyvärr är helt slut och dra till Baltikum på semester, där jag ska dansa pole dance och känna att jag gör ett hederligt arbete som får landet att gå runt.
Innan dess ska jag dock städa här hemma och låtsas att jag är Anna Ankas hushållerska och svära över att Anna Anka är ett stökigt litet stycke som lämnar en plastdolk på köksbordet, sönderklippt örngott på TV'n*, räkningar i TV-soffan, fem burkar målarfärg i garderoben, blockflöjten i tidsskriftssamlaren samt hårtorken på högtalaren.
Dags att beställa lite manikyr, pedikyr, ögonfransförlängning, pordammsugning (roligare ord om man lägger till ett r på rätt ställe, men jag vet inte riktigt vad det skulle betyda), en trädgårdsmästare till alla traumatiserade krukväxter, en kock som kan ställa mitt te i bokstavsordning samt en eftermiddagstid för brasiliansk vaxning av själen.
Sedan är det tisdag.
* = jag vill bara förtydliga att jag inte är Lotta på Bråkmakargatan (ifall Reinfeldt ändå läser och rapporterar till A-kassan att jag jobbar som sagoboksfigur och inte ska ha en enda riksdaler men visst kan jag cykla) och alltså inte klippt sönder sängkläder för att de killas och sticks, men för att det behövdes göras en skylt till Björnligekostymen i lördags. Och plastdolken är fortfarande framme efter att jag lekte Rosemary's Baby samma kväll. Vilket inte heller är ett jobb, för själva filmen var jag inte med i och fick alltså inget gage men lite slitigt var det allt att gå på partaj i nattlinne men det var händigt när man skulle kissa. Tips, Reinfeldt!
Jag har inte gjort något dumdrygt jäkulskap som att sälja armband, lyssna på kundgnäll från bittra gamla och unga kärringar som försökt köpa sig ännu en blonderingskur för att bli lite mindre olyckliga, passa ett gäng snoriga barn trots mitt totala ointresse för snoriga barn om de inte är mina egna och de kan ju knappast vara mina egna för isåfall måste jag ha varit rejält full eller oerhört disträ för jag kan inte alls komma ihåg att jag fått fram dem. Ring socialen! Eller asocialen, för de vill ju ändå inte träffa mig.
Övriga saker jag inte gjort idag: städat hemma hos någon Anna Anka-wannabe som har för mycket pengar för sitt eget bästa, sålt droger, vapen eller köttfärs.
Jag har med andra ord inte förstört världen särskilt mycket idag, vad jag vet.
Däremot har jag upptäckt stadens bibliotek och blev så lycklig att jag inte ens fick ont i magen av förväntan, som jag annars alltid får på bibliotek och skivaffärer. Gratis, gratis, ALLT är gratis! Utom plastpåsarna som kostar två spänn, men det är det banne mig värt, med tanke på att tevatten kostar TVÅ GÅNGER TIO SPÄNN på fiken här.
Biblioteken är det bästa med hela Sverige, rent kulturmässigt. Då får ni tänka på att vi både har Bob Hansson, Staffan Westerberg och Björn Skifs röst också. De som vill lägga ner bibliotek är rabiata fullblodsidioter som man faktiskt får kasta bajs på. Eller nej, inte bajs. Då kanske någon snäll råkar stå bredvid och få på sig. Men ruttna bananer får man kasta. Eller i alla fall lägga i deras jackfickor när de tittar bort.
Ifall bananers jackfickor någonsin tittar bort.
När jag cyklade uppför Statoilbacken fick jag nästan hjärtfel och rumpmuskler av stål. Fick lägga mig i soffan och äta tio dadlar när jag kom hem. Sedan kom jag på att det hör till mitt glada 90-tal att räkna mat, så det var som en liten tidsmaskin och alldeles gratis men när jag kom tillbaka hade jag råkat få med mig Kurt Russins klädsmak och nu vet jag inte hur jag ska bete mig.
Jag vet att Fredrik Reinfeldt inte läser den här bloggen, eftersom jag inte är blond och inte skriver om min senaste kavaj, men jag riktar mig ändå till honom nu.
Jag är helt absolut nöjd med min dag fastän jag inte stått i korvfabriken och gjort dynggöra som inte behövs göras överhuvudtaget. Sedan den 17 augusti har min inkomst varit 907 kronor, så jag tänker ta alla pengarna som tyvärr är helt slut och dra till Baltikum på semester, där jag ska dansa pole dance och känna att jag gör ett hederligt arbete som får landet att gå runt.
Innan dess ska jag dock städa här hemma och låtsas att jag är Anna Ankas hushållerska och svära över att Anna Anka är ett stökigt litet stycke som lämnar en plastdolk på köksbordet, sönderklippt örngott på TV'n*, räkningar i TV-soffan, fem burkar målarfärg i garderoben, blockflöjten i tidsskriftssamlaren samt hårtorken på högtalaren.
Dags att beställa lite manikyr, pedikyr, ögonfransförlängning, pordammsugning (roligare ord om man lägger till ett r på rätt ställe, men jag vet inte riktigt vad det skulle betyda), en trädgårdsmästare till alla traumatiserade krukväxter, en kock som kan ställa mitt te i bokstavsordning samt en eftermiddagstid för brasiliansk vaxning av själen.
Sedan är det tisdag.
* = jag vill bara förtydliga att jag inte är Lotta på Bråkmakargatan (ifall Reinfeldt ändå läser och rapporterar till A-kassan att jag jobbar som sagoboksfigur och inte ska ha en enda riksdaler men visst kan jag cykla) och alltså inte klippt sönder sängkläder för att de killas och sticks, men för att det behövdes göras en skylt till Björnligekostymen i lördags. Och plastdolken är fortfarande framme efter att jag lekte Rosemary's Baby samma kväll. Vilket inte heller är ett jobb, för själva filmen var jag inte med i och fick alltså inget gage men lite slitigt var det allt att gå på partaj i nattlinne men det var händigt när man skulle kissa. Tips, Reinfeldt!
Kapitel 24 - Känd från TV
Vaknade med ordet "politruker" på hjärnan, och nu går det inte bort.
Anna Anka orsakar vrede och ångest och böjveckseksem på halva Sverige. Jag gillar henne. Hon låtsas inte överhuvudtaget. Inte som Sverigedemokraterna, som låtsas gilla människor fastän de är bittra små lönnmördare hela bunten. Sverigedemokraterna, alltså. Inte människorna.
Anna Anka har gjort vad ALLA kvinnor drömmer om. Hon har fått säga vad hon vill i TV, åt en publik som tycker hon är VIKTIG.
TV3 borde ringa mig (jag ringer ingenstans själv numera. Inte efter att jag råkat ringa sju timmar till telefonbanken häromdagen för att jag glömde lägga på luren när jag for på stan), jag tar lite mindre i arvode än Anna Anka, men det är precis samma koncept:
Arbetslös, medelålders och halvt ätstörd musikersambo lallar runt hemma och säger vad hon tycker trots att ingen bett att få veta.
Ni som är trogna läsare får en liten förhandstitt på mina uttalanden redan innan första programmet sänts, så ni får känna er lite extra utvalda.
Jag tycker att:
- Alla svenska kvinnor borde ha på sig jättefula kläder jämt jämt jämt så att jag känner mig lite snyggare.
- Alla svenska karlar borde ha lustiga hattar på sig var tredje fredag. Bara för att.
- Alla föräldrar borde lämna över sina barn till särskilda institutioner, där griniga medelålders tanter och white trashtjejer hämnas sina olyckliga barndomar genom att hitta på menlösa lekar dagarna i ända åt barnen, så att ungarna inte lär sig att leka själva och därmed blir hjälplösa små offer eller mobbare redan i tidig ålder.
- Alla borde ge alla sina pengar till mig.
- Färöiska borde bli nationalspråk. De folkpartister som inte snabbt lär sig detta språk utvisas till Afghanistan med omedelbar verkan.
- Mikael Persbrandt bör stå staty på Storsjötorget varje dag mellan 13-15 så man kan gå fram och dra honom i skäggstubben och se om han är på riktigt.
- Spritorgier ska vara obligatoriska på alla arbetsplatser på måndagar.
- Karlar ska definitivt inte behöva byta blöjor på barn. Sådant ska barnen faktiskt kunna klara av själva. Karlar ska mest gå runt och vara prydnader och inte utföra något som helst arbete överhuvudtaget.
- Kvinnor ska få gratis sömntabletter så de sover jämt och inte snackar en massa skit.
Återkommer när jag vet sändningstider.
Anna Anka orsakar vrede och ångest och böjveckseksem på halva Sverige. Jag gillar henne. Hon låtsas inte överhuvudtaget. Inte som Sverigedemokraterna, som låtsas gilla människor fastän de är bittra små lönnmördare hela bunten. Sverigedemokraterna, alltså. Inte människorna.
Anna Anka har gjort vad ALLA kvinnor drömmer om. Hon har fått säga vad hon vill i TV, åt en publik som tycker hon är VIKTIG.
TV3 borde ringa mig (jag ringer ingenstans själv numera. Inte efter att jag råkat ringa sju timmar till telefonbanken häromdagen för att jag glömde lägga på luren när jag for på stan), jag tar lite mindre i arvode än Anna Anka, men det är precis samma koncept:
Arbetslös, medelålders och halvt ätstörd musikersambo lallar runt hemma och säger vad hon tycker trots att ingen bett att få veta.
Ni som är trogna läsare får en liten förhandstitt på mina uttalanden redan innan första programmet sänts, så ni får känna er lite extra utvalda.
Jag tycker att:
- Alla svenska kvinnor borde ha på sig jättefula kläder jämt jämt jämt så att jag känner mig lite snyggare.
- Alla svenska karlar borde ha lustiga hattar på sig var tredje fredag. Bara för att.
- Alla föräldrar borde lämna över sina barn till särskilda institutioner, där griniga medelålders tanter och white trashtjejer hämnas sina olyckliga barndomar genom att hitta på menlösa lekar dagarna i ända åt barnen, så att ungarna inte lär sig att leka själva och därmed blir hjälplösa små offer eller mobbare redan i tidig ålder.
- Alla borde ge alla sina pengar till mig.
- Färöiska borde bli nationalspråk. De folkpartister som inte snabbt lär sig detta språk utvisas till Afghanistan med omedelbar verkan.
- Mikael Persbrandt bör stå staty på Storsjötorget varje dag mellan 13-15 så man kan gå fram och dra honom i skäggstubben och se om han är på riktigt.
- Spritorgier ska vara obligatoriska på alla arbetsplatser på måndagar.
- Karlar ska definitivt inte behöva byta blöjor på barn. Sådant ska barnen faktiskt kunna klara av själva. Karlar ska mest gå runt och vara prydnader och inte utföra något som helst arbete överhuvudtaget.
- Kvinnor ska få gratis sömntabletter så de sover jämt och inte snackar en massa skit.
Återkommer när jag vet sändningstider.
Kapitel 23 - Janne Josefsson tar sig en titt på Arbetsförmedlingen
En kompis måste jobba heltid för 3800 kr i Arbetsförmedlingens sadistiska projekt "Praktik".
Efter en snabb titt på Platsbanken idag får jag mina misstankar bekräftade. "Arbetsförmedlingen söker medarbetare", är en annons.
Annonsen under lyder: "Häxriket söker medarbetare".
Försöker Arbetsförmedlingen få fler sökanden genom att lägga ut samma annons under olika namn?
Överhuvudtaget är jag lite orolig för vad som är i görningen där nere i Underjorden. De söker nya medarbetare i princip varje dag. Vad händer med de gamla?
Och varför har jag inte fått något svar på min fina jobbcoachansökan? Borde jag lagt till att jag har erfarenhet av att förnedra och förminska människor och även är en fena på svartkonst?
Strunt samma. Efter att ha tagit del av kvällstidningsrubriker de senaste dagarna inser jag att de mest lättförtjänta pengarna trillar in via webkameran. Får man göra sånt och ändå ha kvar a-kassan? Glömde fråga det på Basinformationsmötet.
Men nu är det helg och till och med arbetslösa är helt lediga och får gå på maskerad utan dåligt samvete.
Putell på er, grevar och baroner!
Efter en snabb titt på Platsbanken idag får jag mina misstankar bekräftade. "Arbetsförmedlingen söker medarbetare", är en annons.
Annonsen under lyder: "Häxriket söker medarbetare".
Försöker Arbetsförmedlingen få fler sökanden genom att lägga ut samma annons under olika namn?
Överhuvudtaget är jag lite orolig för vad som är i görningen där nere i Underjorden. De söker nya medarbetare i princip varje dag. Vad händer med de gamla?
Och varför har jag inte fått något svar på min fina jobbcoachansökan? Borde jag lagt till att jag har erfarenhet av att förnedra och förminska människor och även är en fena på svartkonst?
Strunt samma. Efter att ha tagit del av kvällstidningsrubriker de senaste dagarna inser jag att de mest lättförtjänta pengarna trillar in via webkameran. Får man göra sånt och ändå ha kvar a-kassan? Glömde fråga det på Basinformationsmötet.
Men nu är det helg och till och med arbetslösa är helt lediga och får gå på maskerad utan dåligt samvete.
Putell på er, grevar och baroner!
Kapitel 22 - Sol, vind och vatten.
Igår var jag ett liten solskensälva som studsade runt på gröna ängar med mitt bedårande guldlockshår svallande i brisen. Ljuv och mild.
Klippte sedan av mig nästan allt hår och färgade det rött och blev en kulturtant, men det var ett välkommet avbrott från Dackeuppror/Rod Stewart-stilen.
Fortfarande ganska ljuv var jag.
Igår.
Imorse regnade det. En lapp i brevlådan talade om att vattnet stängs av imorgon.
Man ska inte svära. Inte hela tiden. Men vad gör man? Min fjärde största favoritsyssla är att duscha. Min främsta störning är att jag måste tvätta händerna innan jag kan tänka. Min huvudtalang är Tvångsmässig Hygien. Jag kan inte föra en normal konversation om jag inte vet att det finns rinnande vatten i närheten.
All min ljuvhet försvann och jag blev ett bittert gammalt träsktroll. Tack och lov bor jag med en man som har både vett och sans i behåll, så han tog lugnt med mig på en hinkköparodyssé så vi kunde förbereda bunkring.
Att tvätta sig i hinkat vatten är förstås inte helt hygieniskt, men jag försöker att inte tänka på det varje minut.
Hamnade på fika med två trevliga värmeljus idag, så jag blev lite soligare i huvudet. Träffade också en liten solstråle som liksom jag har maskeradbestyr fulla huvudet. Sedan hamnade jag på musikmässa och försökte lösa ett korsord i Expressen och insåg att jag är helt dum i huvudet. Men vad gör väl det när man är söt?
(Uppfann en t-shirtslogan idag som jag är jättestolt över: Det man inte har i huvudet får man ha mellan bena. Finns alldeles strax till försäljning. Föregående rad ska inte stå på t-shirten. Eller JO!)
När vi kom hem ikväll låg brev från a-kassan i postlådan. Kanske änderna flugit dit med det. Det var en utbetalning! Jag får pengar imorgon! Som räcker precis till att hämta ut min cykel från verkstan!
Klang och jubelspel och jag försökte slänga lite ljuvligt med Birgit Friggebofrisyren. Då skar jag mitt finger istället för vitkålen.
Lite emo sådär på onsdagskvällen.
Kapitel 21 - Post scriptum
Den oändliga vägen som jag trodde att jag hade hittat tog faktiskt slut. Nästan. Den visade sig fortsätta mot stan. Dit ville jag inte idag. Jag ville bara gå gå gå ute i solen och rantade grusvägen fram och tillbaka och struntade i att jag nog såg ut som en halvfull och vilsen soldat som gjorde helt om lite då och då.
När jag kommer fram till sjön brukar jag varje dag tänka att jag ska sätta mig där en stund i solen, men inte just idag, för jag vill bara fortsätta gå. Men idag lyste solen så starkt och kanske för sista gången i år, så jag stegade ut på bryggan och andades. Hade jag inte varit smidig som ett barskåp hade jag nog gjort lite yoga där i supersolen. Istället fick jag nöja mig med att spana på änderna som guppade upp och ner i vattnet. Det nöjde jag mig med.
Häromdagen var det ett gäng änder nere vid min postlåda. Jag vet inte vad de ville, men de skingrades när jag gick nerför trappen mot dem.
Idag var brevlådan full. Nej, det var inget från änderna. Men det var fönsterkuvert som gav mig småråttor i magen. Rikspolisstyrelsen, Arbetsförmedlingen och A-kassan. På samma dag.
Jag bestämde mig för att inte låta hjärtat rusa neråt nu. Det var faktiskt sol ute.
Arbetsförmedlingen hade inte skickat någon tvångspropå om att jag måste söka jobb som gasexpert i Övertorneå. Djup suck av lättnad. De ville att jag skulle välja en jobbcoach. Eller rättare sagt, de ville att jag skulle komma på ett möte för att välja en jobbcoach. Vilket man kan göra på Internet, men hur skulle det se ut om alla skötte sådant själva?
A-kassan berättade att de nu har vänt och vridit på mina papper och insett att det är lika bra att de ger mig min ersättning. Men de har minsann infört SJU dagars karens nu och så jobbade jag ju fem timmar, så för de första två veckorna får jag TVÅ säger 2 dagars ersättning. Men ändå. Ser på PLUS med Sverker (som jag vill ha som jobbcoach. Eller som bodyguard gentemot Arbetsförmedlingen.) om en kille som varit utan Alfa-kassa i 5 månader. Jag har det bra.
Rikspolisstyrelsen ville bara säga att jag inte finns i något brottsregister nu heller, så jag får fortsätta jobba inom offentlig förvaltning. Sicken tur!
Jag fick dessutom ett riktigt brev från en riktig person som är riktigt rolig. Posten har nu skurit ner antalet brevlådor och tömningstiderna för de befintliga brevlådorna, så det är rent magiskt att någon vill skicka brev överhuvudtaget.
Imorse ringde min favoritmunspelare (näst efter Bob) och var genomsprallig efter en lyckad musikalisk äventyrshelg i London. Eufori på blanka förmiddagen!
Mörkret må finnas kvar, men jag släpper inte in det frivilligt.
På vänster hand sitter nu en guldring och påminner mig om att jag har vågat släppa in ljus.
Kapitel 20 - Avgrundsvrål
Jag glömde en viktig faktor i min lågbudgetsjälvhjälpsguide i gårdagens inlägg om hur man slutar vara vrång mot sig själv.
Man måste uttrycka sin ilska gentemot den/det som får en att må dåligt. Det vill säga, man ska skrika järnet åt puckona.
Igår var jag på Arbetsförmedlingen. Jag var tvångsinkallad till ett basinformationsmöte.
Med mjölksyra i benen, blodsmak i munnen och andan i halsen rusade jag in på Arbetsförmedlingen igår, tacksam över att efter min första cykeltur på 97 år befann sig ändå allt på rätt ställe i kroppen . Snart skulle dock både själ och hjärna försöka lämna mig.
Passande nog hölls mötet i källaren. I Underjorden.
Föreställningen kunde börja. Arbetsförmedlingen hade dagen till ära bestämt sig för att lätta upp Kafka-stämningen genom att blanda in både Beckett och Norén samt ha lite publikmedverkan.
Handläggaren, iförd mörk kåpa och rasslande kedjor, böjde sig fram emot mig och frågade vem jag var. Mitt namn gjorde henne förskräckt. Jag stod inte på listan. En inkräktare! Som hade kunnat få något vettigt gjort istället för att fara på ett obligatoriskt möte som min Arbetsförmedlare inte lyckats få med mig på anmälningslistan till.
Spelet kunde börja. Handläggaren visade en PowerPointpresentation av Arbetsförmedlingens hemsida. Hon visade alltså exakt vad som stod på Arbetsförmedlingens hemsida. Vilket alla som satt i publiken redan sett, eftersom vi äro arbetslösa vi och besöker därför Arbetsförmedlingens hemsida VARJE DAG i hopp om att slippa ur Mörkrets klor.
Nåja, tänkte jag. Snart kommer väl lite information som man kanske kan ha nytta av.
- Kolla i er rosa mapp, sa Handläggaren. Där står information om A-kassan. För er som inte kan läsa broschyrer visar jag nu samma information som alla redan kan här på min PowerPointpresentation. Och så säger jag vad som står där, eftersom det säkert är nyheter.
Och så berättade Handläggaren om att man inte får någon A-kassa om man inte viger sitt liv åt och blandar blod med Arbetsförmedlingen.
Sedan framförde hon en lustig liten charad om hur vissa aningslösa arbetslösa säger att de inte kan ta vilket jobb som helst, men se DÅ blir man utan a-kassa!
Applåderna uteblev.
Handläggaren var dock inte orolig, hon hade sitt paradnummer kvar. Den om brevet.
- Ifall ni får ett brev om anvisat jobb av oss ska ni bli jätteglada, för det är ett JÄTTEROLIGT brev att få. (Jag önskar jag bara överdrev nu, men detta uttalades på riktigt av en riktig Handläggare på ett riktigt informationsmöte. I Sverige. Idag. Fast igår.)
- Så ni ska alltså bli jätteglada för att vi tipsar er om jobb. Fastän det står att ni är TVUNGNA att söka jobbet. Och det är ni ju, annars får ni ingen A-kassa.
Hon sade allt detta som om hon förebrådde små barn för något fult de gjort.
Där satt vi, 25 stycken vuxna människor. Helt tysta. Jag tordes inte säga ett dugg, eftersom jag inte ville bli fängslad och torterad. Arbetsförmedlingen hade dock planterat ut sina EGNA bland publiken, för att det skulle verka som att några var intresserade deltagare och inte självständiga människor som tvingats från sina hem och kanske blivit tvungna att ordna barnvakt för att komma till denna ondsinta teaterhåla.
De betalda åskådarna räckte upp handen för att ställa frågor. Frågorna var inövade. En sa att han inte hade råd att åka på intervjuer. Då sa Handläggaren att man kan få betalda jobbresor. JAHAAAA, sa den utplanterade personen.
Handläggaren berättade att man kan få gå en kurs i Arbetsförmedlingens regi för att bli busschaufför. Kan man göra det hos ER? frågade en fejkat överraskad deltagare. JADÅ, svarade Handläggaren.
Som om det vore en krystad släktmiddag satt vi allihopa där och låtsades som om vi tyckte allt var OK. Några satt artigt med papper och penna och låtsades anteckna. Jag satt och försökte låta bli att svimma.
Ett lysrör blinkade hektiskt. Jag var imponerad av Arbetsförmedlingens känsla för detaljer.
Efter att ha berättat att Arbetsförmedlingen inte kan hjälpa en med något alls förutom att skvallra för A-kassan ifall man inte vill bli sotare i Strängnäs, så erkände Handläggaren att hon inte hade mer att säga.
40 minuter. Så lång var föreställningen. Jag var lättad att den inte var längre, men helt förbluffad över att mina skattepengar dråsat iväg till detta spektakel.
Upp ur Underjorden, ut i luften, ut i solen. Världen fanns kvar utanför. Jag började andas igen. Men hela dagen fanns en oro krafsandes inuti mig. Och jag somnade utmattad inatt, med en känsla av att Mörkret kanske tar över.
Man måste uttrycka sin ilska gentemot den/det som får en att må dåligt. Det vill säga, man ska skrika järnet åt puckona.
Igår var jag på Arbetsförmedlingen. Jag var tvångsinkallad till ett basinformationsmöte.
Med mjölksyra i benen, blodsmak i munnen och andan i halsen rusade jag in på Arbetsförmedlingen igår, tacksam över att efter min första cykeltur på 97 år befann sig ändå allt på rätt ställe i kroppen . Snart skulle dock både själ och hjärna försöka lämna mig.
Passande nog hölls mötet i källaren. I Underjorden.
Föreställningen kunde börja. Arbetsförmedlingen hade dagen till ära bestämt sig för att lätta upp Kafka-stämningen genom att blanda in både Beckett och Norén samt ha lite publikmedverkan.
Handläggaren, iförd mörk kåpa och rasslande kedjor, böjde sig fram emot mig och frågade vem jag var. Mitt namn gjorde henne förskräckt. Jag stod inte på listan. En inkräktare! Som hade kunnat få något vettigt gjort istället för att fara på ett obligatoriskt möte som min Arbetsförmedlare inte lyckats få med mig på anmälningslistan till.
Spelet kunde börja. Handläggaren visade en PowerPointpresentation av Arbetsförmedlingens hemsida. Hon visade alltså exakt vad som stod på Arbetsförmedlingens hemsida. Vilket alla som satt i publiken redan sett, eftersom vi äro arbetslösa vi och besöker därför Arbetsförmedlingens hemsida VARJE DAG i hopp om att slippa ur Mörkrets klor.
Nåja, tänkte jag. Snart kommer väl lite information som man kanske kan ha nytta av.
- Kolla i er rosa mapp, sa Handläggaren. Där står information om A-kassan. För er som inte kan läsa broschyrer visar jag nu samma information som alla redan kan här på min PowerPointpresentation. Och så säger jag vad som står där, eftersom det säkert är nyheter.
Och så berättade Handläggaren om att man inte får någon A-kassa om man inte viger sitt liv åt och blandar blod med Arbetsförmedlingen.
Sedan framförde hon en lustig liten charad om hur vissa aningslösa arbetslösa säger att de inte kan ta vilket jobb som helst, men se DÅ blir man utan a-kassa!
Applåderna uteblev.
Handläggaren var dock inte orolig, hon hade sitt paradnummer kvar. Den om brevet.
- Ifall ni får ett brev om anvisat jobb av oss ska ni bli jätteglada, för det är ett JÄTTEROLIGT brev att få. (Jag önskar jag bara överdrev nu, men detta uttalades på riktigt av en riktig Handläggare på ett riktigt informationsmöte. I Sverige. Idag. Fast igår.)
- Så ni ska alltså bli jätteglada för att vi tipsar er om jobb. Fastän det står att ni är TVUNGNA att söka jobbet. Och det är ni ju, annars får ni ingen A-kassa.
Hon sade allt detta som om hon förebrådde små barn för något fult de gjort.
Där satt vi, 25 stycken vuxna människor. Helt tysta. Jag tordes inte säga ett dugg, eftersom jag inte ville bli fängslad och torterad. Arbetsförmedlingen hade dock planterat ut sina EGNA bland publiken, för att det skulle verka som att några var intresserade deltagare och inte självständiga människor som tvingats från sina hem och kanske blivit tvungna att ordna barnvakt för att komma till denna ondsinta teaterhåla.
De betalda åskådarna räckte upp handen för att ställa frågor. Frågorna var inövade. En sa att han inte hade råd att åka på intervjuer. Då sa Handläggaren att man kan få betalda jobbresor. JAHAAAA, sa den utplanterade personen.
Handläggaren berättade att man kan få gå en kurs i Arbetsförmedlingens regi för att bli busschaufför. Kan man göra det hos ER? frågade en fejkat överraskad deltagare. JADÅ, svarade Handläggaren.
Som om det vore en krystad släktmiddag satt vi allihopa där och låtsades som om vi tyckte allt var OK. Några satt artigt med papper och penna och låtsades anteckna. Jag satt och försökte låta bli att svimma.
Ett lysrör blinkade hektiskt. Jag var imponerad av Arbetsförmedlingens känsla för detaljer.
Efter att ha berättat att Arbetsförmedlingen inte kan hjälpa en med något alls förutom att skvallra för A-kassan ifall man inte vill bli sotare i Strängnäs, så erkände Handläggaren att hon inte hade mer att säga.
40 minuter. Så lång var föreställningen. Jag var lättad att den inte var längre, men helt förbluffad över att mina skattepengar dråsat iväg till detta spektakel.
Upp ur Underjorden, ut i luften, ut i solen. Världen fanns kvar utanför. Jag började andas igen. Men hela dagen fanns en oro krafsandes inuti mig. Och jag somnade utmattad inatt, med en känsla av att Mörkret kanske tar över.
Befogad fråga: Hur slutar man vara vrång med sig själv?
Innan jag går över till kulturkvarten ska jag bara svara på en läsarfråga angående gårdagens inlägg. Har på känn att det är fler som vill ta del av min outsägliga visdom inom detta område:
Man slutar vara vrång med sig själv genom att inse att man är ett enmanslag som man faktiskt måste peppa för att man inte ska förlora. Ibland tar Ralf Edström min hjärna i besittning, sorry.
Man kan även bestämma sig för att lyssna på andra som säger att man är bra. För alla runt omkring en kan inte ha fel, eller hur?
Och till sist får man helt enkelt krama sig själv lite och se alla fel man gör men strunta i dem eftersom man är bättre på det som är viktigt i livet. Och vad det är, det får man komma på själv. Men en ledtråd är att det handlar om att man sprider ljus till alla som man tycker om (och ibland även till totala främlingar på gatan, som inte alls anat detta när de trillade utanför dörren imorse) , vare sig man är ett tjurskaft utan dess like eller inte.
Om man slutade lysa skulle det bli så himla mörkt att Ondskan tar över. Och då är det ens eget fel att man släppt fram all makt åt Idol, katthatarna, Arbetsförmedlingen och Aftonbladet.
Det är bara att kämpa vidare mot dessa orcher, det är det vi fått våra ludna fossingar till.
Men om man ibland tappar farten och bara vill lägga sig ner i Katlas eller Mordors eller Linda Rosings gap, då får man ta till med hårdhandskarna mot sig själv. Först må man ringa nån och tvinga nån att lyssna på allt som känns som dravel men som aldrig är det när man hör någon annan säga det. Sedan gäller det att behandla sig själv. Antingen genom att freebejsa Rosenrot eller så göra roliga saker. Som till exempel maratonse Vänner, äta choklad eller skriva en låt till Barbados-Magnus.
Om inget av detta hjälper, då måste man kanske överväga att starta en blogg.
Man slutar vara vrång med sig själv genom att inse att man är ett enmanslag som man faktiskt måste peppa för att man inte ska förlora. Ibland tar Ralf Edström min hjärna i besittning, sorry.
Man kan även bestämma sig för att lyssna på andra som säger att man är bra. För alla runt omkring en kan inte ha fel, eller hur?
Och till sist får man helt enkelt krama sig själv lite och se alla fel man gör men strunta i dem eftersom man är bättre på det som är viktigt i livet. Och vad det är, det får man komma på själv. Men en ledtråd är att det handlar om att man sprider ljus till alla som man tycker om (och ibland även till totala främlingar på gatan, som inte alls anat detta när de trillade utanför dörren imorse) , vare sig man är ett tjurskaft utan dess like eller inte.
Om man slutade lysa skulle det bli så himla mörkt att Ondskan tar över. Och då är det ens eget fel att man släppt fram all makt åt Idol, katthatarna, Arbetsförmedlingen och Aftonbladet.
Det är bara att kämpa vidare mot dessa orcher, det är det vi fått våra ludna fossingar till.
Men om man ibland tappar farten och bara vill lägga sig ner i Katlas eller Mordors eller Linda Rosings gap, då får man ta till med hårdhandskarna mot sig själv. Först må man ringa nån och tvinga nån att lyssna på allt som känns som dravel men som aldrig är det när man hör någon annan säga det. Sedan gäller det att behandla sig själv. Antingen genom att freebejsa Rosenrot eller så göra roliga saker. Som till exempel maratonse Vänner, äta choklad eller skriva en låt till Barbados-Magnus.
Om inget av detta hjälper, då måste man kanske överväga att starta en blogg.
Kapitel 19 - Dr Phil slår till
Såhär säger Stefan Sundström: I mörkret gömmer sig ett ljus/När TVn slocknat/Och allting tagit slut/Om jag ska höra tala tyst/Viska om ditt svarta frusna hjärtas varma ljus".
Såhär säger jag: Om det vore sol varje dag skulle jag varken knarka Rosenrot eller karva mig i benen med en rostig fyrtumsspik. Det sistnämnda gör jag inte, men det är nog mest för att jag inte vet hur sådan spik ser ut. Och för att det säkert gör ondare än att vaxa benen, och min smärtgräns är lägre än hos en förkyld karl.
Hittade en livsfarlig väg idag. Alldeles rak och hur lång som helst (sa pigan till drängen) och man vill bara fortsätta vandra i evighet. Men så länge pallar inte mina askungefötter, eftersom de äro gjorda utav sockervadd. Hann dock få en dryg timmes D-vitaminer och blev gladare än en unge som hittar en lönngång i garderoben. Och blir jättesnopen när hon dras in i värsta käbblet med bävrar, flöjtspelande påhittedjur och en jävligt kylig kärring som bjuder på skumt karra. Men ändå.
Om man bortser från gångstil, kroppsbyggnad och hastighet är det lite Flo-Jo i mig. För er som är alldeles för unga eller inte lika sportintresserade som jag så är jag er Wikipedia nu: Flo-Jo var en snabbspringerska på 90-talet som gått i sminkkurs hos After Dark och hade väldigt långa naglar. Precis som Wikipedia är jag inte riktigt att lita på, så jag minns inte om det var på 90-talet hon sprang. Jag minns inte vad hon hette på riktigt, heller. Tro om jag ska söka jobb hos Nationalencyklopedin.
På 90-talet hade jag också väldigt långa naglar. Jag förde statistik över dem varje vecka för att se hur snabbt de växte. (jo, jag hade faktiskt vänner. Även om inte alla kunde se dem.) Min längsta nagel var på tummen och blev drygt 5 centimeter lång (hade väl varit roligt om den var 5 cm bred! Sa pigan till drängen.) och gjorde att jag hade väldigt lätt att få lift om jag någonsin tordats fara någonstans.
Det sista var komplett ljug. Jag önskar det där med nagelstatistiken varit det också, men det är tyvärr helt sant. Som 11-14åring förde jag statistik över det mesta. Kalori-intag, till exempel. Det förde med sig att jag fick Kramfors fulaste hår och argaste mage och löjligaste hobby.
Nu när jag är stor och fullkomligt struntar i hur mycket jag äter (bara det är mycket, ofta och jättegott är jag nöjd) så växer både hår och naglar så fort att det är ständigt klippning på gång. Jag vill absolut inte ha långa naglar längre, men det är ju kul att kroppen är glad.
Poängen med det här är väl att så fort man slutar vara vrång med sig själv så slår ens önskningar in.
För mig tog det runt 30 år att inse det. Ni som inte vill vänta så länge må ta och let the sunshine in.
Såhär säger jag: Om det vore sol varje dag skulle jag varken knarka Rosenrot eller karva mig i benen med en rostig fyrtumsspik. Det sistnämnda gör jag inte, men det är nog mest för att jag inte vet hur sådan spik ser ut. Och för att det säkert gör ondare än att vaxa benen, och min smärtgräns är lägre än hos en förkyld karl.
Hittade en livsfarlig väg idag. Alldeles rak och hur lång som helst (sa pigan till drängen) och man vill bara fortsätta vandra i evighet. Men så länge pallar inte mina askungefötter, eftersom de äro gjorda utav sockervadd. Hann dock få en dryg timmes D-vitaminer och blev gladare än en unge som hittar en lönngång i garderoben. Och blir jättesnopen när hon dras in i värsta käbblet med bävrar, flöjtspelande påhittedjur och en jävligt kylig kärring som bjuder på skumt karra. Men ändå.
Om man bortser från gångstil, kroppsbyggnad och hastighet är det lite Flo-Jo i mig. För er som är alldeles för unga eller inte lika sportintresserade som jag så är jag er Wikipedia nu: Flo-Jo var en snabbspringerska på 90-talet som gått i sminkkurs hos After Dark och hade väldigt långa naglar. Precis som Wikipedia är jag inte riktigt att lita på, så jag minns inte om det var på 90-talet hon sprang. Jag minns inte vad hon hette på riktigt, heller. Tro om jag ska söka jobb hos Nationalencyklopedin.
På 90-talet hade jag också väldigt långa naglar. Jag förde statistik över dem varje vecka för att se hur snabbt de växte. (jo, jag hade faktiskt vänner. Även om inte alla kunde se dem.) Min längsta nagel var på tummen och blev drygt 5 centimeter lång (hade väl varit roligt om den var 5 cm bred! Sa pigan till drängen.) och gjorde att jag hade väldigt lätt att få lift om jag någonsin tordats fara någonstans.
Det sista var komplett ljug. Jag önskar det där med nagelstatistiken varit det också, men det är tyvärr helt sant. Som 11-14åring förde jag statistik över det mesta. Kalori-intag, till exempel. Det förde med sig att jag fick Kramfors fulaste hår och argaste mage och löjligaste hobby.
Nu när jag är stor och fullkomligt struntar i hur mycket jag äter (bara det är mycket, ofta och jättegott är jag nöjd) så växer både hår och naglar så fort att det är ständigt klippning på gång. Jag vill absolut inte ha långa naglar längre, men det är ju kul att kroppen är glad.
Poängen med det här är väl att så fort man slutar vara vrång med sig själv så slår ens önskningar in.
För mig tog det runt 30 år att inse det. Ni som inte vill vänta så länge må ta och let the sunshine in.
Kapitel 18 - There is a crack in everything, that's where the light comes in
Bröstsmärtan försvann inatt och idag är det sol! Blir alldeles lyrisk och rantar genast ut i totalnaturen och känner mig god och glad och som rena rama Deepak Chopra.
Försöker gå i takt till Clashs Straight To Hell och misslyckas rejält men tänker på vilken genombäst trummis Topper Headon var. Sedan gick han och blev heroinist och tappade både rockband och tänder. Men när han blev större blev han en jätteframgångsrik kiropraktor, kommer jag ihåg. Tänk vad livet kan vända. Men så kommer jag på att det var en annan Clashtrummis, Terry Chimes, som blev ryggbankare. Nåja. Topper Headon var i alla fall en mycket bättre trummis än Terry Chimes.
När det är sol och vår och man är 33 år är det så lite man förstår, men det skiter man fullständigt i när det är sol och visserligen inte vår, men hela livet liksom återvänder och jag tänker vare sig på heroin eller mina fula tänder. Där skrev jag allt en dikt utan att varken ni eller jag såg den komma.
Skippar Rosenroten idag och ser om jag kan överleva på överstyrd eufori ändå. Traskar allt lyckligare grusvägen fram i mina skor som inte är av denna världen.
Jag hittade skorna i en gammal sopsäck (min egen, där jag slängt ner oanvändbara skor) i ren desperation efter att ha fått väldigt befogade och välmenta råd om att jag MÅSTE köpa nya skor så att jag inte ska förstöra både rygg och fötter.
Mina protester om att Skopunktenskorna - som visserligen har en helt ofjädrande sula gjord av spisbröd och hälstöd lika svagt som Femmans programidéer - faktiskt duger att gå långpromenader i även om smärtan är outhärdlig för här ska inte läggas pengar på något så vansinnigt som bekväma skor eftersom A-kassan och min fejd ej är över ännu. Och det där blev inte en fullständig mening, men jag kommer inte riktigt ihåg vad jag skulle säga från början.
Skorna jag hittade under sopsäcksäventyret (när man säger det ordet högt låter det som sexresor i regi av Sellbergs) är ett nummer för stora, smutsiga och trasiga, kriminellt fula och mina absoluta favoriter. Jag ser ut som Neneh Cherry under Buffalo Stanceperioden. Ifall hon hade shoppat sina skor på Domus.
I mina för stora skor vandrar jag runt sjön och solen lyser och jag glömmer faktiskt bort allt regn som föll ifjol och mest hela sommarn och hittills nästan varje dag. J Mascis spelar så in i Göte bra på lilla gitarren att jag får för mig att jag ska springa fastän jag vet att då spricker knät och då måste jag stämma J Mascis (eller hans gitarr, hohoho) och då blir vi bara ovänner och sådant har jag på riktigt inte tid med.
Men där jag går i mina trasiga skor så hamnar jag ändå i runner's high trots att jag skulle vara som en Tyrannosaurus Rex om jag sprang där med mina kolosser till fötter och mina alldeles för smala armar och plötsligt så blir jag Christer Sandelin och jag lättar, jag flyger, jag svevar fram och så hamnar jag bakom en tant som verkar ha gett sig den på att gå ifrån mig.
Jag rejsar om tanten som säkert får sig en riktig dos prestationsångest fast mest ett härligt litet fniss inne i huvudet eftersom hon blir omseglad av Godzilla på grungehumör.
Nu, precis nu, kom jag på att jag drömde att Pixies låt Gigantic handlade om Kurt Cobain. Kim Deal, som sjunger den, sa det till mig och jag tyckte att jag var hur dum som helst som inte fattat det tidigare.
Andra saker jag inte fattat tidigare är många.
Men man får ta en bit i taget, sa hon som åt upp princesstårtan själv.
Detta inlägg tillägnas min lillasyster som är finaste och bästa lillasystern i hela hela världen. Tusen kramar.
Försöker gå i takt till Clashs Straight To Hell och misslyckas rejält men tänker på vilken genombäst trummis Topper Headon var. Sedan gick han och blev heroinist och tappade både rockband och tänder. Men när han blev större blev han en jätteframgångsrik kiropraktor, kommer jag ihåg. Tänk vad livet kan vända. Men så kommer jag på att det var en annan Clashtrummis, Terry Chimes, som blev ryggbankare. Nåja. Topper Headon var i alla fall en mycket bättre trummis än Terry Chimes.
När det är sol och vår och man är 33 år är det så lite man förstår, men det skiter man fullständigt i när det är sol och visserligen inte vår, men hela livet liksom återvänder och jag tänker vare sig på heroin eller mina fula tänder. Där skrev jag allt en dikt utan att varken ni eller jag såg den komma.
Skippar Rosenroten idag och ser om jag kan överleva på överstyrd eufori ändå. Traskar allt lyckligare grusvägen fram i mina skor som inte är av denna världen.
Jag hittade skorna i en gammal sopsäck (min egen, där jag slängt ner oanvändbara skor) i ren desperation efter att ha fått väldigt befogade och välmenta råd om att jag MÅSTE köpa nya skor så att jag inte ska förstöra både rygg och fötter.
Mina protester om att Skopunktenskorna - som visserligen har en helt ofjädrande sula gjord av spisbröd och hälstöd lika svagt som Femmans programidéer - faktiskt duger att gå långpromenader i även om smärtan är outhärdlig för här ska inte läggas pengar på något så vansinnigt som bekväma skor eftersom A-kassan och min fejd ej är över ännu. Och det där blev inte en fullständig mening, men jag kommer inte riktigt ihåg vad jag skulle säga från början.
Skorna jag hittade under sopsäcksäventyret (när man säger det ordet högt låter det som sexresor i regi av Sellbergs) är ett nummer för stora, smutsiga och trasiga, kriminellt fula och mina absoluta favoriter. Jag ser ut som Neneh Cherry under Buffalo Stanceperioden. Ifall hon hade shoppat sina skor på Domus.
I mina för stora skor vandrar jag runt sjön och solen lyser och jag glömmer faktiskt bort allt regn som föll ifjol och mest hela sommarn och hittills nästan varje dag. J Mascis spelar så in i Göte bra på lilla gitarren att jag får för mig att jag ska springa fastän jag vet att då spricker knät och då måste jag stämma J Mascis (eller hans gitarr, hohoho) och då blir vi bara ovänner och sådant har jag på riktigt inte tid med.
Men där jag går i mina trasiga skor så hamnar jag ändå i runner's high trots att jag skulle vara som en Tyrannosaurus Rex om jag sprang där med mina kolosser till fötter och mina alldeles för smala armar och plötsligt så blir jag Christer Sandelin och jag lättar, jag flyger, jag svevar fram och så hamnar jag bakom en tant som verkar ha gett sig den på att gå ifrån mig.
Jag rejsar om tanten som säkert får sig en riktig dos prestationsångest fast mest ett härligt litet fniss inne i huvudet eftersom hon blir omseglad av Godzilla på grungehumör.
Nu, precis nu, kom jag på att jag drömde att Pixies låt Gigantic handlade om Kurt Cobain. Kim Deal, som sjunger den, sa det till mig och jag tyckte att jag var hur dum som helst som inte fattat det tidigare.
Andra saker jag inte fattat tidigare är många.
Men man får ta en bit i taget, sa hon som åt upp princesstårtan själv.
Detta inlägg tillägnas min lillasyster som är finaste och bästa lillasystern i hela hela världen. Tusen kramar.
Kapitel 17- Please Release Me, Let Me Go
Vaknar av kramp i bröstet. Antingen är det fantomsmärtor efter ickegjorda armhävningar, eller så är det för att jag drömt om A-kassan.
Det är fegt att göra slut över telefon, men Arbetslöshetsersättningsmaffian tycker det är ännu fegare att göra slut via bloggen. Kan de ju ha rätt i. Så nu är bitchandet i full gång. De tänker INTE acceptera att vi brutit med varandra.
Fick idag ett brev från A-kassan där de säger att de måste ha in ännu ett arbetsgivarintyg. Det säger de tre veckor efter att de fick min ansökan. Klart de är bittra och vill ha mig att plågas för att jag varit så illojala mot dem och hängt ut dem här på min välbesökta blogg.
Jag ringer A-kassan och frågar om det nu kommer att ta ytterligare tre veckor innan jag får mitt ärende färdigutrett. "Vet väl inte jag", säger A-kassan och tjurar.
Det hugger till i bröstet igen. Inte av saknad, det är då säkert.
Aftonbladet ringer och frågar om jag vill göra ett uttalande om mitt och A-kassans sargade förhållande. Jag avböjer. Jag antar att de ringer A-kassan direkt för att få ett motuttalande och kanske en bild från vår tid tillsammans. Undrar om de hinner komma fram innan telefontiden tar slut?
Det är fegt att göra slut över telefon, men Arbetslöshetsersättningsmaffian tycker det är ännu fegare att göra slut via bloggen. Kan de ju ha rätt i. Så nu är bitchandet i full gång. De tänker INTE acceptera att vi brutit med varandra.
Fick idag ett brev från A-kassan där de säger att de måste ha in ännu ett arbetsgivarintyg. Det säger de tre veckor efter att de fick min ansökan. Klart de är bittra och vill ha mig att plågas för att jag varit så illojala mot dem och hängt ut dem här på min välbesökta blogg.
Jag ringer A-kassan och frågar om det nu kommer att ta ytterligare tre veckor innan jag får mitt ärende färdigutrett. "Vet väl inte jag", säger A-kassan och tjurar.
Det hugger till i bröstet igen. Inte av saknad, det är då säkert.
Aftonbladet ringer och frågar om jag vill göra ett uttalande om mitt och A-kassans sargade förhållande. Jag avböjer. Jag antar att de ringer A-kassan direkt för att få ett motuttalande och kanske en bild från vår tid tillsammans. Undrar om de hinner komma fram innan telefontiden tar slut?
Kapitel 16 - Drar tillbaka trupperna
ANSÖKAN OM ATT FÅ SLIPPA KONTAKT MED ARBETSFÖRMEDLINGEN OCH ISTÄLLET ÖVERFÖRAS I FÖRSÄKRINGSKASSANS ÖMMA VÅRD, 2009-09-05
Bästa Tant och Farbror Arbetsförmedlingen,
jag ansöker härmed om att vi avslutar vårt förhållande. Kanske kan vi få delad vårdnad om vår käre A-kassa? Den lille parveln vill visserligen inte ha någon kontakt med mig, men jag hoppas att vi kan försonas så fort som möjligt.
Anledningen till att jag nu vill att vi går skilda vägar har inget att göra med Edert hotfulla uppträdande mot mig. Det är inte för att jag vaknar skräckslagen och kallsvettig på nätterna med rusande hjärta och krampande mage för att jag drömt om Er som jag inte längre tänker ha med Er att göra.
Jag ger upp, helt enkelt. Jag inser att Ni har haft rätt hela tiden. Jag är inte arbetsför och ska alltså inte stå till Arbetsmarknadens förfogande. Jag är helt enkelt olämplig att utföra de enklaste sysslor.
Låt mig bevisa detta med konkreta exempel, Herr och Fru Arbetsförmedling:
Igår somnade jag på soffan klockan tre på eftermiddagen. Det uppfyller alla fördomar om arbetslösa avskum, att de inte gör annat än latar sig. Anledningen till mitt plötsliga och oanständiga sömnanfall var att jag läst en bok för att vila efter dagens strapatser. Av någon förslappad och säkerligen alkoholiserad eller på annat vis degenererad orsak var jag helt slut efter att ha gått på vikarieintervju samt ringt ett företag som hotade med inkasso.
Jag får inte somna med linserna i. Särskilt inte när jag skulle hinna städa och handla innan Loveofmylife slutade jobba. Om jag somnar med linser i fastnar de rackarna och det känns som om hornhinnan slits med när man tar ut dem. Om man får ut dem, vill säga.
När jag vaknade två timmar senare gick jag genast och hämtade en pipett med ögondroppar som jag sett i ett skåp häromdagen. Ögondroppar användes i nödfall, detta var ett sådant. Ögonlocket var på väg att klistras fast i ögat.
Med resolut och stadig hand som vore jag en expertkirurg hällde jag ögondropparna i ögat. Smärtan var direkt och överraskande. Det sved som tusan, på ren och lite menlös svenska.
Med brinnande öga tittade jag på pipetten. Där brukar stå NaCl. Nu stod det Cerusol. Det tog några sekunder innan jag begrep att det var vaxproppslösare. Örondroppar, inte ögondroppar.
Idag slog jag mig själv i huvudet med golvmoppen när jag städade och inatt snubblade jag två gånger över dammsugaren på väg in på toa.
Som Ni ser, Ärkeparet Arbetsförmedlingen, så är jag direkt livsfarlig både för mig själv och stackars Arbetsmarknaden. Jag ber därför om förflyttning till Försäkringskassan. Jag har hört att de ska vara vänliga och förstående.
Insiktsfulla hälsningar,
Eder trogne tjänare.
Bästa Tant och Farbror Arbetsförmedlingen,
jag ansöker härmed om att vi avslutar vårt förhållande. Kanske kan vi få delad vårdnad om vår käre A-kassa? Den lille parveln vill visserligen inte ha någon kontakt med mig, men jag hoppas att vi kan försonas så fort som möjligt.
Anledningen till att jag nu vill att vi går skilda vägar har inget att göra med Edert hotfulla uppträdande mot mig. Det är inte för att jag vaknar skräckslagen och kallsvettig på nätterna med rusande hjärta och krampande mage för att jag drömt om Er som jag inte längre tänker ha med Er att göra.
Jag ger upp, helt enkelt. Jag inser att Ni har haft rätt hela tiden. Jag är inte arbetsför och ska alltså inte stå till Arbetsmarknadens förfogande. Jag är helt enkelt olämplig att utföra de enklaste sysslor.
Låt mig bevisa detta med konkreta exempel, Herr och Fru Arbetsförmedling:
Igår somnade jag på soffan klockan tre på eftermiddagen. Det uppfyller alla fördomar om arbetslösa avskum, att de inte gör annat än latar sig. Anledningen till mitt plötsliga och oanständiga sömnanfall var att jag läst en bok för att vila efter dagens strapatser. Av någon förslappad och säkerligen alkoholiserad eller på annat vis degenererad orsak var jag helt slut efter att ha gått på vikarieintervju samt ringt ett företag som hotade med inkasso.
Jag får inte somna med linserna i. Särskilt inte när jag skulle hinna städa och handla innan Loveofmylife slutade jobba. Om jag somnar med linser i fastnar de rackarna och det känns som om hornhinnan slits med när man tar ut dem. Om man får ut dem, vill säga.
När jag vaknade två timmar senare gick jag genast och hämtade en pipett med ögondroppar som jag sett i ett skåp häromdagen. Ögondroppar användes i nödfall, detta var ett sådant. Ögonlocket var på väg att klistras fast i ögat.
Med resolut och stadig hand som vore jag en expertkirurg hällde jag ögondropparna i ögat. Smärtan var direkt och överraskande. Det sved som tusan, på ren och lite menlös svenska.
Med brinnande öga tittade jag på pipetten. Där brukar stå NaCl. Nu stod det Cerusol. Det tog några sekunder innan jag begrep att det var vaxproppslösare. Örondroppar, inte ögondroppar.
Idag slog jag mig själv i huvudet med golvmoppen när jag städade och inatt snubblade jag två gånger över dammsugaren på väg in på toa.
Som Ni ser, Ärkeparet Arbetsförmedlingen, så är jag direkt livsfarlig både för mig själv och stackars Arbetsmarknaden. Jag ber därför om förflyttning till Försäkringskassan. Jag har hört att de ska vara vänliga och förstående.
Insiktsfulla hälsningar,
Eder trogne tjänare.
Ett fall för Frost. Robert Frost.
Jag misstänker, precis som Å, att Arbetsförmedlingen vill utföra experiment på min hjärna. För att citera den roligaste Claes Eriksson jag vet: "Det skulle man vilja se in i DEN hjärnan".
För min hjärna är på semester. Hjärtat tar aldrig semester, säger Stefan Sundström. Det är sant. Mitt hjärta har fullt upp och det är jag evigt tacksam för. Hjärnan, däremot, har flextid och jobbar enbart natt.
Idag skulle jag gå och anmäla mig som vikarie på en skola i närheten. När jag ringde vikarieansvarig talade jag om för henne att jag har noll lokalsinne, så hon måste vara tydlig med vart jag skulle gå. "Hittar du till skolan?", frågade hon. "Jaja, jag bor alldeles bredvid", svarade jag sådär käckt som bara jag kan eftersom jag Rosenrot is running through my veins. Hon beskrev då väldigt tydligt vart jag skulle ta vägen när jag kommit in på skolan. Detta skrev jag på en lapp. Den lappen förstod jag precis ingenting av idag när jag skulle gå, men jag tänkte att det reder sig.
Det kan inte ta mer än en kvart att gå dit, tänkte jag idag. Det ligger ju bara några hus bort. Precis innan jag skulle gå ringde ett av mina sjuåriga syskonbarn från Milano och sa "HEEIIIJ! Va knepp do e!" och sedan tog batteriet i min telefon slut. Jag hörde bara mig själv säga till ingen alls "Va? Varför är jag knäpp?" och det är sannerligen dagens fråga.
Några minuter sen traskade jag ut i regnet och gick till skolan. Den visade sig inte alls ligga där jag trodde, ty där låg vårdcentralen och pizzerian och jag började liksom ana att det var en bit längre bort den låg. Men åt vilket håll?
I en Kalle Anka-serie från min barndom får Kalle (vi är du med varandra) tag på en bok som har svaret på allt. När Kalle kommer till ett vägskäl rådfrågar han boken vart han ska. "Höger eller vänster, ånej, sällan! Den rätta vägen går mittemellan!", säger boken.
Det låter som en slogan för Centerextremisterna. Men jag blev inte särskilt påverkad av den propagandan som barn. Men där stod jag i alla fall, i ett vägskäl. Och tänkte på Edvard Persson, som har bott vid en landsväg i hela sitt liv och sett människor komma och gå. Då kanske han såg mig, som först gick till vänster, sedan höger, sedan blev desperat och ringde Mannen.
Alltså jag ringde inte Edvard Persson, utan Mannen med stort M som är bäst i hela världen. Inte bara för att han har lokalsinne. "Var är skolan???" ropade jag i telefonen medan klockan tickade och jag tänkte att det ger då ett redigt ohyfsat intryck att gå vilse och komma försent när man försöker få jobb.
"Vilken skola???" frågade Mannen, högst befogat. Jag förklarade vilken och han förklarade vart jag skulle gå. Det visade sig att skolan låg en bra bit längre bort och åt ett helt annat håll än jag trodde.
Tur jag kollade med Mannen och inte lydde en Kalle Anka-serie. Det borde jag göra oftare. Det borde även Kalle Anka gjort, för han hamnade nämligen helt snett när han valde mellanvägen.
Så inte undra på att Arbetsförmedlingen är ute efter min diamant till hjärna. Troligen tänker de skänka den till A-kassan. Ringde dit nyss för att kolla varför jag efter tre veckor ännu ej fått besked om jag får några pengar. De slutar dock jobba klockan 12 på fredagar. Där vill jag också jobba.
För min hjärna är på semester. Hjärtat tar aldrig semester, säger Stefan Sundström. Det är sant. Mitt hjärta har fullt upp och det är jag evigt tacksam för. Hjärnan, däremot, har flextid och jobbar enbart natt.
Idag skulle jag gå och anmäla mig som vikarie på en skola i närheten. När jag ringde vikarieansvarig talade jag om för henne att jag har noll lokalsinne, så hon måste vara tydlig med vart jag skulle gå. "Hittar du till skolan?", frågade hon. "Jaja, jag bor alldeles bredvid", svarade jag sådär käckt som bara jag kan eftersom jag Rosenrot is running through my veins. Hon beskrev då väldigt tydligt vart jag skulle ta vägen när jag kommit in på skolan. Detta skrev jag på en lapp. Den lappen förstod jag precis ingenting av idag när jag skulle gå, men jag tänkte att det reder sig.
Det kan inte ta mer än en kvart att gå dit, tänkte jag idag. Det ligger ju bara några hus bort. Precis innan jag skulle gå ringde ett av mina sjuåriga syskonbarn från Milano och sa "HEEIIIJ! Va knepp do e!" och sedan tog batteriet i min telefon slut. Jag hörde bara mig själv säga till ingen alls "Va? Varför är jag knäpp?" och det är sannerligen dagens fråga.
Några minuter sen traskade jag ut i regnet och gick till skolan. Den visade sig inte alls ligga där jag trodde, ty där låg vårdcentralen och pizzerian och jag började liksom ana att det var en bit längre bort den låg. Men åt vilket håll?
I en Kalle Anka-serie från min barndom får Kalle (vi är du med varandra) tag på en bok som har svaret på allt. När Kalle kommer till ett vägskäl rådfrågar han boken vart han ska. "Höger eller vänster, ånej, sällan! Den rätta vägen går mittemellan!", säger boken.
Det låter som en slogan för Centerextremisterna. Men jag blev inte särskilt påverkad av den propagandan som barn. Men där stod jag i alla fall, i ett vägskäl. Och tänkte på Edvard Persson, som har bott vid en landsväg i hela sitt liv och sett människor komma och gå. Då kanske han såg mig, som först gick till vänster, sedan höger, sedan blev desperat och ringde Mannen.
Alltså jag ringde inte Edvard Persson, utan Mannen med stort M som är bäst i hela världen. Inte bara för att han har lokalsinne. "Var är skolan???" ropade jag i telefonen medan klockan tickade och jag tänkte att det ger då ett redigt ohyfsat intryck att gå vilse och komma försent när man försöker få jobb.
"Vilken skola???" frågade Mannen, högst befogat. Jag förklarade vilken och han förklarade vart jag skulle gå. Det visade sig att skolan låg en bra bit längre bort och åt ett helt annat håll än jag trodde.
Tur jag kollade med Mannen och inte lydde en Kalle Anka-serie. Det borde jag göra oftare. Det borde även Kalle Anka gjort, för han hamnade nämligen helt snett när han valde mellanvägen.
Så inte undra på att Arbetsförmedlingen är ute efter min diamant till hjärna. Troligen tänker de skänka den till A-kassan. Ringde dit nyss för att kolla varför jag efter tre veckor ännu ej fått besked om jag får några pengar. De slutar dock jobba klockan 12 på fredagar. Där vill jag också jobba.
Kapitel 15 - Den kanske MINST väntade vändningen någonsin
Ja alltså ja ba ska berätta va som hände ida va.
Men jag orkar inte skriva så där hela tiden, för då låter jag som de som skrivit svar på mina kommentarer i Tidningen Allehanda angående kattskjutningarna.
Hur som helst. Detta hände idag:
Jag ringde en skolas vikarieansvarig och ska dit och presentera mig på fredag. Skickade ansökningar till två andra skolor också medan jag ändå var i farten. Ingen av dessa tre skolor söker folk, så man kan ju säga att jag är som en objuden gäst. Vilket man kan se både positivt och negativt. Eftersom jag knaprar Rosenrot är jag manisk och ser allt som positivt numera. Hejahejahejahejaochenflaskamedrom! Eller två.
Jag tog på mig min nyinköpta tröja (nu börjar ni känna igen er från RIKTIGA bloggar, eller huuur?) idag och lagade mat. (Nu låter det som om jag brukar laga mat naken och alla ni som hoppats på att den tyska hårdporren äntligen kommer igång blir riktigt riktigt nöjda. Men det dröjer några kapitel, hörni.)
När jag pressade en citron sprutade citronsaft över halva tröjan. No harm done, tänkte jag. Eftersom jag är Dolph Lundgren och tänker på engelska. Efter ett tag märkte jag att min blå tröja nu hade blekröda citronstänk tvärsöver bröstet. JÄRNSPIKARS, tänkte jag. Eftersom jag inte nyttjar grövre språkbruk än så. Men så slog Rosenroten till och jag tänkte att man må göra det bästa av situationen. Så jag stänkte citron över resten av tröjan och tänkte att nu blir det allt ett coolt och unikt mönster.
Ibland har man fel och måste sänka Rosenrotsdosen lite. Min finfina blå tröja ser numera ut som om jag sprätt dynga över hela den. Håll utkik efter den tröjan i min klädsäljarblogg som kommer snart. Faktiskt!
I övrigt har jag hört på makalöst härliga Blind Boys of Alabama och ätit gojibär.
Just ja. Höll på att glömma.
Håll i er.
Jag var ju på Arbetsförmedlingen också. Innan jag skulle gå därifrån frågade Handläggaren om jag inte ville söka dit som Jobbcoach.
Nu får ni ursäkta mig, men jag måste göra en Rosenrotsgrogg.
Men jag orkar inte skriva så där hela tiden, för då låter jag som de som skrivit svar på mina kommentarer i Tidningen Allehanda angående kattskjutningarna.
Hur som helst. Detta hände idag:
Jag ringde en skolas vikarieansvarig och ska dit och presentera mig på fredag. Skickade ansökningar till två andra skolor också medan jag ändå var i farten. Ingen av dessa tre skolor söker folk, så man kan ju säga att jag är som en objuden gäst. Vilket man kan se både positivt och negativt. Eftersom jag knaprar Rosenrot är jag manisk och ser allt som positivt numera. Hejahejahejahejaochenflaskamedrom! Eller två.
Jag tog på mig min nyinköpta tröja (nu börjar ni känna igen er från RIKTIGA bloggar, eller huuur?) idag och lagade mat. (Nu låter det som om jag brukar laga mat naken och alla ni som hoppats på att den tyska hårdporren äntligen kommer igång blir riktigt riktigt nöjda. Men det dröjer några kapitel, hörni.)
När jag pressade en citron sprutade citronsaft över halva tröjan. No harm done, tänkte jag. Eftersom jag är Dolph Lundgren och tänker på engelska. Efter ett tag märkte jag att min blå tröja nu hade blekröda citronstänk tvärsöver bröstet. JÄRNSPIKARS, tänkte jag. Eftersom jag inte nyttjar grövre språkbruk än så. Men så slog Rosenroten till och jag tänkte att man må göra det bästa av situationen. Så jag stänkte citron över resten av tröjan och tänkte att nu blir det allt ett coolt och unikt mönster.
Ibland har man fel och måste sänka Rosenrotsdosen lite. Min finfina blå tröja ser numera ut som om jag sprätt dynga över hela den. Håll utkik efter den tröjan i min klädsäljarblogg som kommer snart. Faktiskt!
I övrigt har jag hört på makalöst härliga Blind Boys of Alabama och ätit gojibär.
Just ja. Höll på att glömma.
Håll i er.
Jag var ju på Arbetsförmedlingen också. Innan jag skulle gå därifrån frågade Handläggaren om jag inte ville söka dit som Jobbcoach.
Nu får ni ursäkta mig, men jag måste göra en Rosenrotsgrogg.
Kapitel 14 - Kärlek, sex, hångel och annat krångel
Tack till min favoritfilosof från Hammarn för dagens rubrik. Som inte alls stämmer in på dagens kapitel, eftersom jag tänkte att jag inte bara kan skriva om min vardag.
Istället tänker jag skriva om någon annans vardag, nämligen katthatarens. Jag har i ett helt dygn varit arg och rädd efter att ha läst kommentarerna till en artikel i Tidningen Allehanda - Kramfors svar på En Ding Ding Värld.
Artikeln handlar om hur Kramfors kommun beslutat skjuta ett 30-tal katter i en by. Det är hemskt nog. Värre är kommentarerna till artikeln, som mest går ut på att alla katter borde dö, eftersom de kissar på folks surt förvärvade möbler. På allvar.
Jag skrev en kommentar till detta, och fick Kramfors samlade Katthatarkår på mig. Den är kanske inte så stor, men väldigt arg. Och väldigt svårläst, eftersom den hoppat av skolan redan i lekis.
Frågan är om jag blir mest rädd för att de låter som inavlade hillbillies i sina förryckta utrop, eller för att de inte kan stava.
Det är nog fifty-fifty.
Man ska inte vara dum med folk som inte kan stava. Jag känner massor av människor som inte kan det, men som är hur goa och snälla som helst. Det skrämmer mig ändå att det är så stor del av Sveriges befolkning som inte vet hur man sätter ihop bokstäver och ord för att göra sig förstådd.
Det skrämmer mig ännu mer att jag vet anledningen till detta. I dagens Sverige är det viktigare att lärarna skriver sjutton blanketter om exakt hur de tror att varje elev möjligtvis skulle kunna lära sig stava, än att de faktiskt får tid att hjälpa varje elev att lära sig stava.
Och värre ska det bli. Dokumentation är viktigare än undervisning i skolan. Det är äckligt och sjukt och vridet på alla sätt.
Det värsta är att medan lärarna är upptagna med att fylla i dessa genomtokiga blanketter, sitter minst en elev i varje klass och blir helt bortglömd. Den eleven blir hatisk och arg.
Den eleven börjar önska livet ur de som är svagare. Och den eleven skriver arga katthatarinsändare i Tidningen Ångermanland. Illa stavade sådana.
För er som vill se resultatet av Sveriges skolpolitik, gå in här och förfäras.
Istället tänker jag skriva om någon annans vardag, nämligen katthatarens. Jag har i ett helt dygn varit arg och rädd efter att ha läst kommentarerna till en artikel i Tidningen Allehanda - Kramfors svar på En Ding Ding Värld.
Artikeln handlar om hur Kramfors kommun beslutat skjuta ett 30-tal katter i en by. Det är hemskt nog. Värre är kommentarerna till artikeln, som mest går ut på att alla katter borde dö, eftersom de kissar på folks surt förvärvade möbler. På allvar.
Jag skrev en kommentar till detta, och fick Kramfors samlade Katthatarkår på mig. Den är kanske inte så stor, men väldigt arg. Och väldigt svårläst, eftersom den hoppat av skolan redan i lekis.
Frågan är om jag blir mest rädd för att de låter som inavlade hillbillies i sina förryckta utrop, eller för att de inte kan stava.
Det är nog fifty-fifty.
Man ska inte vara dum med folk som inte kan stava. Jag känner massor av människor som inte kan det, men som är hur goa och snälla som helst. Det skrämmer mig ändå att det är så stor del av Sveriges befolkning som inte vet hur man sätter ihop bokstäver och ord för att göra sig förstådd.
Det skrämmer mig ännu mer att jag vet anledningen till detta. I dagens Sverige är det viktigare att lärarna skriver sjutton blanketter om exakt hur de tror att varje elev möjligtvis skulle kunna lära sig stava, än att de faktiskt får tid att hjälpa varje elev att lära sig stava.
Och värre ska det bli. Dokumentation är viktigare än undervisning i skolan. Det är äckligt och sjukt och vridet på alla sätt.
Det värsta är att medan lärarna är upptagna med att fylla i dessa genomtokiga blanketter, sitter minst en elev i varje klass och blir helt bortglömd. Den eleven blir hatisk och arg.
Den eleven börjar önska livet ur de som är svagare. Och den eleven skriver arga katthatarinsändare i Tidningen Ångermanland. Illa stavade sådana.
För er som vill se resultatet av Sveriges skolpolitik, gå in här och förfäras.
