Tapetorkestern

Årsbästa och årets sista och listlistor och sådant krafs är långt under Tapetorkesterns höga nivå. Brian Eno säger att man inte ska blicka bakåt och jag håller med Brian Eno, eftersom han och jag har många frisyrer vi vill glömma.
Jag tänkte först sammanfatta 2010, men det får bli någon gång i mars, för nu har jag annat att tänka på.


Jag har nämligen kommit till insikt. Två av mina största fixeringar, två av livets stora frågor, två av de viktigaste sakerna i hela världen hör ihop. Ni behöver inte sluta läsa nu; det handlar inte om kladdkaka och skägg, det handlar inte om världens bästa trummis och Noel Fielding, det handlar definitivt inte om purjo och köttätare.


Det handlar om varför jag aldrig skaffat barn eller ett riktigt jobb. Det slog mig igår och det som slår en igår är Sanningen, det vet man av erfarenhet.


Sanningen slog mig i hallen. Anledningen till att jag inte bildar familj och tar mig ett yrke är att postgången skulle bli lidande. Vore jag en moder med en riktig titel finge folk inga brev.
 

Igår skulle jag gå iväg med lite post till postskickarboden. Det var dagens projekt (vid sidan av dagens huvudprojekt som så klart var Studebakerprojektet och ni som inte läste igår får spola tillbaka). Ett blygsamt projekt, kan man tycka. Men då tycker man i det blå skåpet.


Det tog mig timmar och jättemånga timmar till innan jag ens var påklädd i hallen. Väl i hallen tog jag på mig benvärmare på ena benet och därefter spiksko på ena foten, eftersom det är den ordningen man måste ta det hela i, för att inte benvärmaren ska fastna i spikarna. Det glömde jag dock bort tills det var dags för andra foten, som liksom helt själv tagit på sig skon utan att tänka på benvärmaren. Det är klart det måste gå att få på sig en benvärmare utanpå skon, tänkte jag då, sådär som kreativa hjärnor gör.
 

Empirisk vetenskap: det går INTE att ta på sig en trång benvärmare utanpå ett par spikskor. Total fastnelse.


Fastnad benvärmare av, sko av, benvärmare på, sko på. Står jag där i hallen och är påklädd som en duktig tjej och ska gå ut. Men stängde jag spisen? Det var en dum fråga, tänker jag, eftersom jag inte använt spisen. Handen på dörrhandtaget. Men jag kokade ju TE! För några timmar sedan. Spikskor på fötterna. Fingolvet som Mannen lagt in själv. Jag tar INTE av mig skorna igen. Det blir till att krypa.


När man kryper på breakdanceskadade knän går det sakta, mycket sakta. När man dessutom har väldigt svaga linser ser man inte om spisen är på eller inte förrän man krupit nästan ända fram. Självklart är spisen inte på. Kryp tillbaka. Ont i knäskålarna och svettigt med tjockhalsduken, mössan, jackan och benjävlavärmarna.
 


Vad har detta med barn och arbete att göra? Allt. Hur skulle en massa ungar få plats i detta? Visserligen skulle jag kunna ge en av dem i uppgift att alltid kolla spisen, men hur skulle jag kunna vinterklä på dem i rätt ordning när jag inte ens klarar mig själv? Och vem vill anställa någon som inte kan ta på sig benvärmarna i rätt ordning under stress?

Inte har jag läst i skäggboken idag heller.

Julklappar är inte enbart Ondskans bländverk. De kan även vara en riktig blender från Kära Mor så jag slipper handvispa hampapulver och fotstampa nötter för att skapa riktig mat eller en ny telefon från Mannen så att jag både kan ringa och ta kort som inte ser ut som Det Okända. Annikan såg till att julen luktade lycka, med sitt fina Lushpaket.

Julklappar kan även rädda världen. Liten Syster skänkte pengar i mitt namn (är det inte härlig välgörenhet, så säg? Jag gör INGET och kan ändå sitta och jäsa,  nöjd med min insats! Lite som en arbetsmarknadsminister eller så.) till WWF, Forska Utan Djurförsök och den för mig okända Stödfonden hos Veganföreningen.


Världen räddas dock ej av pengar allena. Utbildning krävs också. Det inser Liten Syster och gick därför på Erikshjälpen (kanske THE place för julklappsinköpen i år!) för att köpa mig den mest förkovrande julklappen av dem alla. Om jag haft tillgång till denna tidigare hade jag aldrig låtit bli att skriva min D-uppsats:

Bästa titeln, bästa underrubriken!


Jag frångår härmed min princip att inte förstöra den bedövande vackra estetiken på Tapetorkestern med utomstående bilder. Skäggklausulen i bloggkontraktet tillåter detta.


Men för att blidka känsliga läsare lägger jag in lite vacker konst också.

Liten Systers julklapp sitter fast någonstans på ett inställt flyg från London (så går det när man får för sig att ge bort Noel Fielding i present), så hon får en teckning istället. Kommunismen segrar alltså helt ofrivilligt i år, jag som till och med sagt god jul till flera stycken och slagit in paket och gett bort gotska dragspels-LP:n (med Dolle och Kalle som har utsvängda byxor framför en gotsk slottsruin)"Dolle och Kalle svänger till" till någon på jobbets julfest, där vi skulle byta paket helt anonymt med folk. Jag fick en anonym plåtburk och en anonym burk hallonsylt. Dolle och Kalle ligger lite i lä där.


Så julsjåandet gick helt i stå, trots att jag faktiskt försökte. Jag försökte till och med önska mig ungefär 100 röster till Tapetorkestern som Årets Veganblogg, men det stannade på 18, vilket ju ändå är mycket, med tanke på att jag inte ens har så många mutade vänner. Men om någon vill bli mutad med något går det bra att rösta ända fram till nyår här.


Jag har bara en säger EN (1) bit Gay-Odin-choklad kvar och det är nästan 30 grader kallt ute, så jag ids inte förbereda några storverk inför vårdagjämningen, trots att den är på intåg med raska steg.


Rick Danko sjunger om scenskräck såpass mycket i högtalarna att jag är glad att jag inte heller i år övat in någon julbalett.


Kom nu ihåg att jag inte kräver mycket av er i nyårslöftesväg, bara att ni blir veganer allihop och lär mig spela piano.


Nu måste jag gå och göra klart alla förberedelser inför min namnsdag 12 maj.

Jag hör på Afghan Whigs, tjurar och tröstäter i vrångvintermörkret. Jag tänker på mig själv (som man ju ofta gör när man tjurar) för 15 år sedan, på väg hem från jobbet i kramforsmörkret. Afghan Whigs i freestylen (googla). Jag hade två kassetter (googla) med dem och hörde på dem på väg till jobbet och på väg hem från jobbet och när jag kommit hem och innan jag skulle iväg på jobbet.

Jobbet innebar att kränga guld och ädelstenar och fotoalbum i tenn till kramforsborna (googla). Det var inget drömjobb, men sådana fanns inte på den tiden. Efter några år flyttade jag till Alby och pendlade till Huddinge för att kränga guld och ädelstenar och fotoalbum i tenn till stockholmarna och paniken började smyga sig på och kulminera i att spy blod och så var det tack och hej till smyckeförsäljningen och alla andra jobb överhuvudtaget eftersom alla dagar gick ut på att ligga darrande på badrumsgolvet i total skräck och förvirring. Arbetsförmedlingen försökte lätta upp stämningen genom att skicka hotbrev där de tyckte att jag skulle söka jobb som VVS-försäljare eftersom det tydligen var stor efterfrågan på totalt inkompetenta och oerfarna VVS-försäljare med paniksyndrom.

Men på hemväg i kramforsmörkret hade jag ingen aning om att jag skulle få en livskris i Botkyrka om några år. Jag var fast besluten att åka till Seattle och spela in skivor med Afghan Whigs eller åtminstone bli Greg Dullis lilla närsynta, fräkniga och mycket omusikaliska groupie (googla inte, barn. Groupie är typ tjejkompis).

Så var planen. Jag jobbade inte på den. Istället blev jag kär i omöjliga killar, föråt mig på allt som fanns i huset, lät bli att skaffa mig en utbildning, åt ännu mer och skämdes för att jag ätit för mycket och så hatade jag  Kramfors.


Men Afghan Whigs, det var i alla fall något att hålla fast vid. När jag äntligen skulle få se dem live var jag så beatles-skrikande nervös att jag höll på att svimma. Konserten var rätt bra, trots att Greg Dulli var sur över att man inte fick knarka i Sverige. Jag hade av någon bisarr anledning fått för mig att ha på mig en turban med halvsläp, som jag hade fullt sjå att hålla på plats där jag skumpade omkring som en annan 
moshpit-Ivanhoejungfru och sedan såg jag ett halvuselt Aerosmithwannabeband som gav mig blåmärken och rejäl tinnitus (eftersom jag fick för mig att jag måste stå längst fram och då fick slå undan en massa killar som stog i vägen. Men man får inte slåss, barn! Kom ihåg det.)


Det märkliga med Afghan Whigs är att jag efter 15 år ändå lyssnar på dem när jag känner mig tjurig och bara vill slåss och har ätit upp allt som finns i huset. Dessutom har jag låtit bli att skaffa mig en utbildning, ätit ännu mer och hatar fortfarande Kramfors.


Men jag är i alla fall inte kär i en omöjlig kille.

Julpyssel: skicka egenhändigt skrivna böter till alla som är rätt så dumma i huvet.

Bestäm bötesbelopp själv, men ha gärna i åtanke några av årets dumheter:

- Att alla måste jobba, annars går samhället under
- Att barn ska få ständig uppmärksamhet, annars går de under
- Att all musik ska vara gratis, annars går Yttrandefriheten under
- Att det hör till allmänbildningen att ta del av total idioti (sång- och danstävlingsTVprogram, Debatt i SVT, sport, reportage om hur folk har möblerat, mjölkdrickningskampanjer,  osv) annars går vår kultur under
- Att alla måste ställa upp när det är någon aktivitet i stan (allt ifrån korgflätning till Tommy Nilssons julshow), annars går stan under

Eller så kan man fundera över vilka böter gnälliga bloggar borde få.

Om du däremot tycker att lite gnäll bara är härligt, så kan du rösta på Tapetorkestern som Årets Veganblogg här.

Jag ångrar redan förra inlägget. Det är klart att det är lätt att hacka på Jennifer Lopez och hennes anhang. Väldigt billigt, att göra någon låtsasfeministisk hatanalys av en pretty girl movie. Jag kan ju inte bli arg på att en romcom går ut på att en snygg tjej går runt och gör snyggtjejgrejer och till och med är tjusig när hon är på tjocken. Det kan jag inte bli arg på. Det är ju som att bli arg på att fotboll går ut på att någon ska göra mål eller att val i Sverige numera går ut på att rösta på den som är minst intresserad av att låta folk må bra. Det är ju som det är.

Men det är väl alla andra jag är arg på. De som låtsas som om det inte är som det är. De som försöker förneka det uppenbara. De som säger att fotboll är viktigt eller att regeringen vill Sveriges bästa. De som hojtar att något är patriarkatets fel. Mansväldet är en liten ullig och gullig pudel jämfört med fruntimmersfascisterna, denna armé av perfekta rumpor som styr världen med sina långa ögonfransar och rosiga kinder. Det är de som har makten. Vi andra är bara fula biroller i J-Lofilmer.

Och det är väl helt OK. Om det inte vore för att livets romcom går ut på att tycka synd om Jennifer Lopez när hon bryter en nagel samtidigt som man skrattar åt hur bedrövligt smaklöst det är att en väldigt oattraktiv kvinna föder barn på sitt fulfruntimmersvis.

Och om du blev bättre till mods av detta feelgood-inlägg kan du rösta på Tapetorkestern som Årets Veganblogg.

Tapetorkestern ligger något risigt till i omröstningen som Årets Veganblogg. Peter Settman har precis varit här och gormat om att det är för låga läsarsiffror och att jag måste göra om alltihop till en dansbandsblogg eller helt enkelt lägga ner. Jag bjöd honom på ett glas östersundsvatten och sa att jag skulle sova på saken. Under tiden kan du rösta på Tapetorkestern här.

Gick och jobbade idag efter två dagars nytt parasitangrepp. Förstod precis ingenting av vad folk sa till mig eller vad jag skulle göra, så det var långsamma timmar tills jag fick gå hem och äta kladdkaka. Kladdkaka är den ultimata kosten efter magsjuka, enligt alla dietister. Om man får ett för lågt kakaointag kan man ramla ner i depression och utmärgling och det är opassande till fredagsmyset.

På jobbet visades film med Jennifer Lopez. Anledningen till detta är för mig höljt i dunkel, eftersom jag själv var för dunkel för att fråga och bara glodde med. Filmen handlade om Jennifer Lopez som blir med barn och är rädd för att hennes kille ska ogilla att hennes rumpa blir lite mindre perfekt när hon är i sjunde månaden. Jennifer Lopez går upp noll gram på resten av kroppen, men hennes mage blir en perfekt kula som en massa fina designermammaklänningar passar vansinnigt perfekt på.

För att inte ungdomar som ser filmen ska tro att alla blir supersnygga av att vara gravida visas en ful kvinna som också är på smällen. Den fula kvinnans förlossning är en orgie i groteskeri och fuldom och äckel rakt igenom. Så går det, ungdomar, om ni inte ser ut som Jennifer Lopez, säger filmen.

När Jennifer Lopez och hennes perfekta rumpa ska föda barn är det såklart ingen läskig fulförlossning, inte. Fast Jennifer Lopez blir lite strulig i håret och ropar rakt ut litegrann. Sådär som vackra kvinnor gör. Och när barnen är nyfödda är Jennifer Lopez tjusig som en sommardröm och sminkad intill perfektion, utan sådana där trötthetsrynkor som fula småbarnsföräldrar får, och dessutom rejält fin i håret, för vackra förstföderskor sover dessutom bra och har råd med en privat sminkös.

Jag skrek åt hela publiken att vi tillsammans skulle elda upp filmduken och så slet jag ut DVD:n ur spelaren och allting kan gå itu men en DVD med Jennifer Lopez kan gå i tusen bitar och så trädde jag jättekondomer över huvudet på alla som var där och tvingade dem att lova att aldrig aldrig aldrig skaffa barn.

Hade jag gjort, om jag inte själv vore så trött efter att vara ständigt havande med en miljard vattenparasiter.

Jag har haft det på känn hela livet, purjo för inget gott med sig. Stoppa Wikileeks!



Och var inte ledsen för att du inte hunnit rösta på Tapetorkestern som Årets Veganblogg (Årets Purjoblogg har ingen utdelning i år), för det kan du ju göra helt anonymt - eller i alla fall nästan - här.

Nu kan du rösta på Tapetorkestern som Årets Veganblogg!

Som sagt, du kan rösta på Tapetorkestern som Årets Veganblogg!

Demokratin måste bevaras, så rösta på Tapetorkestern som Årets Veganblogg!

Köttätarfolket har gett oss många oförglömliga minnen. Fågelinfluensan, svininfluensan, vinterkräksjukan, ja vi ler väl alla nostalgiskt när vi tänker på dessa farsoter som har sitt ursprung i djurriket. Nu har det kommit en uppstudsig uppföljare bland zoonoser: Cryptosporidium i Östersund! Denna lilla krabat finns i det förorenade kommunala vattnet och orsakar våldsam magsjuka. Det är ännu för tidigt att säga varifrån föroreningen kommer, men för ett par dagar sedan hintades det om att det var från jordbruket. Nämen??? Från djurhållning? Nämen???


Eller, helt enkelt: Nämen???