Tapetorkestern

Idag har dina skattepengar gått åt till att betala lönen för dels en receptionist på Arbetsförmedlingen som delade ut kölapp till mig eftersom det säkert fuskas någe jävulusiskt om folk tar kölappar själva, dels för en arbetsförmedlare som skrev två rader om att jag var tillfälligt arbetslös och sedan bad mig komma tillbaka om jag fortfarande var det nästa vecka. Att jag själv skulle kunna registrera detta via internet HEMIFRÅN är naturligtvis otänkbart.


Arbetsförmedlingens livsfilosofi är att man ska söka jobb jämt och ständigt med möjligtvis en liten kisspaus däremellan. Hur man ska kunna söka jobb när man ska traska fem kilometer in till Arbetsförmedlingen och sedan fem kilometer tillbaka hem för 2 minuters möte (förutom väntetiden), det är en hemlis som inte ens de högst uppsatta på Arbetsförmedlingen har fått veta. Det är bara Tom Cruise som har nått nivån för det. Nu åkte jag visserligen buss in till stan, eftersom jag var trött efter ännu en sömnstörd natt och inte kände mig tillräckligt hurtig för att promenixa. Därmed slängde jag ut 21 kronor på en resa till Arbetsförmedlingen, men vägen hem fick allt bli till fots. Under den promenaden sökte jag inte ett enda jobb. Anarki!

Pratade med en ny och artig kollega om Halloweenkostymer och sa att jag själv dagen till ära klätt ut mig till de levande döda. "Jahaaa...", sa kollegan försiktigt och tittade på mig, som såg ut som vanligt. Antar att hon tyckte det var märkligt att jag varit utklädd ända sedan hon började jobba där.


Måste ta ledigt en vecka för att orka ställa om klockan nu när det är vintertid. Lämpligt nog blev jag plötsligt arbetslös. Kanske till och med kommer att få energi nog att byta glödlampan i hallen Eller slänga ett pappersskräp som ligger på köksbordet. Måste nog göra en lista först. Om jag orkar.


Tuppar föds upp för att få sina kammar avhuggna så att fula människor kan göra läppförstoringar och bli ännu fulare. Hajarnas fenor huggs av och hajarna slängs tillbaka i vattnet, så att dumma människor kan äta hajfenssoppa och bli ännu dummare. Kalvar slits från sina mödrar för att mödrarna ska kunna ge mjölk till feta människor som blir ännu fetare.


Det är inte bara jag som är trött. Hela världen sover.

Fick ett brev från doktorn om att vi ska ses till veckan och kolla hur det gått med min munterhetsmedicin. Det var ju ingen vidare värst bra idé, eftersom jag låtit bli att hämta ut den, så jag avbokade. Och vips fick någon annan en möjlighet att träffa en läkare, pussochkram på mig.


Fick ett brev från Tant Klarna (som jag skickat två brev till där jag påpekade att jag inte tänker betala 135 kr i förseningsavgift som de lagt på en räkning som de skickat till Hammarstrand, där jag inte bor), som säger att de då aldrig hört på maken (ni som vill höra på maken kan bege er till Pause i stan på lördag kl 15 och höra knepig och fin jazz) till oförskämdhet för de har minsann inte fått något brev om att de ska ta bort någon förseningsavgift och det är minsann mitt fel att jag fått förseningsavgift hur som helst fastän de råkat skicka till en adress där jag inte bott på tre år eftersom jag facketisst måste ha koll på att jag inte fått räkningen från dem för jag har väl knappast något annat för mig än att hålla reda på vilka fakturor som ska vänta på mig när jag kommer hem efter ännu en dag som Jan Björklunds lilla piga.

Ungefär så skrev Tant Klarna och jag blev arg. Sedan lät jag bli att bli ännu argare, eftersom Tant Klarna avslutade brevet med att säga att hon trots allt gjort ett undantag och raderat min skuld, men det var då i vicket fall som helst inte deras fel från början ändåså. Jag vs Klarna 1-0 (här låtsas jag som att Klarna inte alls har tagit en halv årslön i fakturaavgifter och ränta av mig bara för att jag puckat nog köpte tre saker på avbetalning eftersom jag så väldigt gärna ville vara med i Lyxfällan och få två barska ekonomer hemskickade som ger mig mitt drömjobb och sätter in mina fakturor i pärmar och till slut ger mig en SPA-helg när jag slutat köpa cigaretter och Elloskläder för hela lönen. Ingen genomtänkt plan.).


Fick ett städryck och letade fram en bra plockaundanrat-skiva. Hade inte hört på The Clashs The Vanilla Tapes sedan jag bodde i Hammarstrand (kan tyckas vara onödig information, men jag får prova Hammarstrand gratis i tre veckor om jag bara skriver om Hammarstrand på bloggen i varje inlägg minst fem gånger, så jag nämner därför Hammarstrand litegranna.) och så på tiden är det allt vad det var att jag gjorde det nu. Men kolla kolla! Inte hade jag kommit ihåg att det följde med en DVD med skivan! En helt osedd Clash-DVD har bott hemma hos mig i fem år, för så där går det när man råkar ut för Kerstin Thorvalls mormor-syndromet. Kerstin Thorvalls mormor vägrade ju, som ni vet, att äta färska wienerbröd. Hon väntade tills de blev lite torra, för då var det inte syndigt att äta dem längre. Sådär gör jag med skivor och böcker och filmer också, att jag inte kan höra på dem på en gång jag fått hem dem. De måste gå till sig och bli torra och... nej. Dålig analogi. Men nästan.

Jag menar bara att det är roligt att hitta en sådan skatt när man minst av allt tror att man är på skattjakt. Fixa någon fin analogi själva till det. 

För ett tag sedan gladde jag mig åt att Facebook inte övervakar precis alla, med tanke på att deras reklam aldrig någonsin riktar sig till mig. Håna aldrig Facebook, det är det råd jag nu ger till alla mina barnbarn som är spridda över världen. Facebook ser dig även när Facebook blundar. Facebook har angivare som läser Tapetorkestern. Fräsigt men otäckt. Dagen efter mitt jubel över att Facebook inte har argusögon höll jag på att svimma av förbluffelse. När jag loggade in satt den bara där och blängde mig hånfullt rätt i synen: reklamen som ville åt mig.


"Warren Zevon T-shirts, köp köp köp" stod det ungefär. Hur gick det där till? Hur kunde Facebook på en endaste dag gå från stötande Kronfågel-annonser till att truga på mig en tröja med min store idol på?


Men det finns ett fel i tänket, så klart. Varför i hela friden skulle jag vilja ha en (ful) tröja som det står Warren Zevon på? Warren Zevon var en stjärna (spritt språngande knasig och inte genomsnäll utan ibland direkt skitstövlig och våldsam, men dock stjärna) med fantastiska låtar och texter och frisyr-VM i klass med mina håräventyr, men vad ska jag med namnet hanses till på magen min?


När jag gick i högstadiet var jag fullständigt nerkärad i en popgrupp som hette The Wonder Stuff. De blev kända för att de inte tvättade håret och att deras sångare var en exakt kopia av mig till utseendet. Dessutom skrev de små dängiga dängor som man inte ville få ur huvet. Bra nog. Jag kunde dock inte nöja mig med allt detta, utan köpte dessutom en Wonder Stuff-tröja. Jag ville ha en svart med lite häftigt tryck på. Tyvärr var de tuffa tishorna slut. Den enda som fanns kvar var himmelsblå med gult tryck (som dessutom bestod av det kortfattade ordet "hup!" som de utropade i en sångtext Inte direkt coolt på någon som helst nivå). Det kan ha varit världshistoriens absolut fulaste klädesplagg. Som att gå klädd i svenska flaggan, dessutom i storlek XL, icke figursydd. Jag såg alltså ut som ett valtält för Sverigedemokraterna istället för en bedårande liten poptjej när jag hade på mig den där nya trasan. Bedårande poptjej var för övrigt omöjligt för mig att bli, eftersom de bedårande poptjejerna aldrig någonsin var exakta kopior av sångaren i The Wonder Stuff. De bedårande poptjejerna var storögda, brunhåriga och så små att man kunde stoppa dem i fickan och förväxla dem med ecstasytabletter på närmsta raveparty och så gick de pyttiga småflickorna därmed ett märkligt öde till mötes.

Doktorn bara ignorerade min förfrågan om amfetamin på recept. Jag hade längtat efter att få några fullfarttabletter så att jag precis som Bob Dylan 1966 skulle bli superkreativ och snabb i tanken och få en vettig frisyr och sluta hetsäta och så skulle mina medarbetare inte försynt fråga om jag är gravid. Jag har inga vetenskapliga bevis för att allt det där skulle bli av, men jag är i alla fall tvärsäker på att Robbie Robertson inte hukade sig fram mot Bobs mage mitt under Like a Rolling Stone och frågade om han möjligtvis hade en bulle i ugnen.


Men doktorn brydde sig inte om mitt förslag. Han hade istället fått en fix idé om antidepressiva godisar som skulle få mig att må finfint inom bara ett par veckor. När han på min begäran läste upp alla biverkningarna påpekade jag att det inte lät som att utsikterna för finfint mående var särskilt goda och att mitt nuvarande tillstånd inte direkt stämde överens med de symtom som hans kalaskarameller sägs bota. Då tyckte doktorn att jag borde ge ett par veckor av mitt liv för att se om medicinen skulle funka. Då sa jag att det nog inte var så säkert att jag skulle tordas göra det, men det var trevligt att träffas.


In på alltihop var jag tvungen att lämna tillbaka Dolph igår. Biblioteket skickade ut ett hotfullt SMS om att fler ville låna Dolph. Dolph följde motvilligt med tillbaka till biblioteket och grät en skvätt när vi skildes åt. Mest grät han över att jag inte tränat med honom mer än en gång och att det fick honom att tappa självförtroendet lite granna. Jag lovade honom att jag kommer att vara en bodybuilder fortare än han vet ordet av och då verkade han bli lite tröstad.


Sedan satte jag mig ner i två timmar och åt choklad.

Därefter tänkte jag på vad doktorn hade sagt och att det kanske var dumt av mig att inte ge hans recept en chans. Jag åt lite mer choklad och tänkte igen.

Jag bestämde mig för att lita på beprövad erfarenhet och jag kommer därför att ge detta recept en chans till.