Don't think twice, it's all right!
Det kan du ju fundera på ett tag.
Gissa om jag har kommit på precis vad jag skulle säga!!!! Om du gissade det, så gissade du fel.
Det här ska i alla fall vara något slags avslut på bloggerihistorien, eftersom jag kanske inte har någon dator på ett tag. Och även om jag har en dator har jag världens vackraste barn (OK, jag vet, men ni kommer tvåa...) att spela fotboll med, så jag hinner nog inte uppdatera varenda dag.
Alltså, ifall detta är mitt hejdå till mina tålmodiga läsare, så borde jag ju komma med något fantastiskt tänkvärt och fint.
Hm.
Jag har inte varit vare sig tänkvärd eller fin idag, så det kräver en rejäl funderingspaus.
Jag lägger in en meditationsbild.
Tänk tänk tänkKanske några varningens ord? Det är alltid bra. Att säga till andra att de inte ska göra vad man själv har gjort. Fast enligt tidigare erfarenhet verkar folk göra PRECIS vad jag har gjort, trots att jag berättat om ödesdigra konsekvenser. Så jag låter bli. Eller nej, förresten:
Pleaaaaaaaaaaase, ät inte för många Singoallakex, gör inte linfröoljeinpackning, dissa inte folks val av TV-apparat, glöm inte bort att handla mat, klipp dig inte för kort, köp inte fula kläder och somna för allt i världen inte med linserna och sminket på. Och låt inte bli att fara på The Mighty Boosh-festival.
Så...är det verkligen det jag vill säga till världen? Världen, det är alltså du. Som läser. Istället för att vara ute och ha kul på riktigt. Gör någon lycklig, vetja! Tala sedan om för mig hur man gör...:)
Kram på er, knashuven.
Sista videon för den här gången blir såklart Brett. Han är hostig och han hamnar lite fel i tonläge, men det reder sig rejält efter 2 minuter. Kanske är han nervös för att han har den nye gitarristen med sig. Eller för att luggen hamnar i ögat hela tiden. Eller för att programledaren Jools Holland verkar helt förvirrad när han presenterar bandet. Så innan ni springer ut i den riktiga världen, titta och lyssna jättenoga. För så här är det.
A day in the life
Först har jag varit på en guidad stadsvandring genom kulturella landmärken. Jag har ett fint bildbevis från tjuvrökarparken. Har inte bestämt mig vem jag ska skicka det till, bara. Alla jag känner har ju inte en sådan avancerad telefon som jag.
Sedan har jag försökt bestämma mig för om jag ska på traktorrace eller inte. Det lutar åt inte, annars har jag ingen skjuts hem till storstan i helgen.
Därefter upptäckte jag att den limpa jag åt upp igår ligger i frysen. Det är helt underligt. På exakt samma ställe, därifrån jag tog den sista limpan, ligger nu en identisk limpa. Jag har alltså en Särimnerlimpa. Ifall det stämmer bor jag även i Valhall, och det skulle förklara en hel del.
Slutligen har det varit ankrace (obs! Plastankor!) i Ammer. Det är någon skum bygd utanför denna centralort (kanske därifrån Ammerfall kommer. ). Enligt rapport från pålitlig källa så vann den gula ankan.
Jag bör väl också klargöra att jag inte var med och brände ner slakteriet i Kälarne.
Och så har jag kollat lite på superkillarna.Let the sunshine in
Brett dansar och sjunger tjusigt och Bernard spelar väldigt hårdhänt och det är så himla fint alltihop.OBS! Lägg särskilt märke till Bretts ansiktes soliga förvandling efter Bernards uppvisning vid 2:20. Blir man inte kär då, blir man aldrig kär.
Vid den tusende genomtittningen slog det mig att Bernard är väldigt lik både min favoritpianist samt min stora 90-talskärlek, ordföranden i musikföreningen i hemstaden. Brett liknar dock ingen annan, utom möjligtvis en porslinsdocka som man vill ha hemma och bara titta på i timtal varendaste dag. Och jag som trodde lillasyster var dålig på jämförelser...
Bio. Och Brett.
Innan jag börjar, så ska jag säga att det av någon outgrundlig anledning inte går att kommentera Love Hurts-inlägget. Ni får skriva dikter till detta inlägg istället.
Detta slog mig igår, efter att ha tänkt en massa på Brokeback Mountain:
Enkla lösningar känns bäst. Det är inte alls för att jag dräller bort mitt liv eller för att jag inte har hittat Mr Right eller för att det inte är sol som jag blir halvdeppad varannan dag. Det är alldeles för långsökta teorier. Istället ÄR det faktiskt för att jag inte gått på bio på så länge som jag är less. Eftersom utbudet i denna by är något sparsamt, så har jag kommit fram till två drastiska lösningar:
1. Liten syster, jag kanske far ner till storstan i höst bara för att gå på bio lite och åker tåg hem med dig sedan. Historiens dyraste biobiljett, men vi båda får ju historiens trevligaste resesällskap istället.
2. Lilla jag, jag kanske köper en TV ändå. Med hemmabiosystem.
Just nu känns dessa alternativ väldigt trevliga båda två. Om ett tag kommer jag att snåla ur. Och på sommaren ska man ju vara UTE i alla fall. Om det inte vore för att vädret har samma instabila humör som jag.
De senaste dagarna har jag kört Brett Anderson-maraton när jag varit neråt. Det hjälper. Han är ju bäst bäst bäst. Fast han är inte vidare glad i denna sången. Man blir inte vidare glad av den heller. Men jag fortsätter på Love Hurts-temat. När jag skrev rubriken kom jag på att ideallösningen på allt kanske vore att jag gick på bio med Brett.
Love Hurts
En hjältinna från Fabulous Four påminde mig idag om Brokeback Mountain, filmen som man måste se om man har ett hjärta. Om man inte gråter på slutet så har man inget hjärta, och då har man ju sett filmen i onödan. Och då ska man även fundera på om man verkligen lever, eller om man bara är en bit plåt. Jag grät visserligen på Brokeback Mountain, men jag tror jag håller på att bli en bit plåt, för jag går på bio för sällan. Måste åtgärdas.
Vad lär man sig av Brokeback Mountain? Det får ni avgöra själva. Kanske lär man sig att kärlek bara är skit? Då är det lika bra man tittar på denna video, med scener ur filmen och hata-kärlek-sången framför alla andra: Love Hurts.
EmmyLou Harris och Gram Parsons version knäcker de flesta andras. Gram Parsons blev inte ens 30 år, men han hann med att både bli polare med Keith Richards och att dra igång en ny musikstil med Flying Burrito Brothers samt att posera i kostymer som jag rakt aldrig skulle kunna ha gjort på slöjden. Dessutom sjöng han väldigt fint. EmmyLou sjunger fortfarande väldigt fint och är jättetjusig inpå det.
Är kärlek bara skit? Tja. Ni får väl se. Det är hur som helst bara skit att Heath Ledger inte ens blev 30 år han heller.
My brain is hanging upside down, part II
Nu börjar jag bli lite trött på mitt dåliga minne. Inatt blev jag helt upprörd för att datorn stängt av sig medan jag borstade tänderna. Jag startade om den och tänkte på hur dyrt det blir om jag måste köpa en ny dator. När jag loggade in kom jag på att jag själv stängt av datorn när jag gick för att borsta tänderna, eftersom jag skulle gå och sova.
Varenda dag står jag i ett rum och har ingen aning om vad det var jag skulle göra i det rummet.
Varenda dag glömmer jag namnet på någon.
Igår skulle jag säga namnet på sådana där saker man sätter under fötterna på stolen för att inte skada golvet. "Stolsdynor " var det enda jag kom på.
Nyss satt jag och blev alldeles glad av videon här nedanför, eftersom Sator är en av mina all time favourites. Och av någon anledning har flera låtar jag lyssnat på de senaste dagarna handlat om att åka hem. Men jag ÄR ju hemma. Eller?
I alla fall. Sator. När de spelade i min hemstad var jag för liten för att få gå på den konserten. Jag minns att jag bråkade och skrek, vilket inte hjälpte. När Psychotic Youth skulle spela tjatade jag mig helt sanslös, vilket till min stora förvåning hjälpte. Det var min allra första konsert och det var det mest himmelska jag någonsin hade upplevt. För er som inte vet hur Psychotic Youth låter så säger jag bara: synd för er. Det finns inget bra med dem på YouTube, men jag får spela några kassettband för er någon gång. :)
Nåja, tillbaka till det dåliga minnet och Sator. Jag kan nämligen inte komma ihåg om jag såg dem på Hultsfred eller inte. Jag har en vag bild av en otroligt fantastisk konsert med Sator och Thåström, men den kan jag lika gärna ha läst i tidningen om. Måste fråga Dojjan om detta.
I en av mina favoritböcker av Dean R Koontz (som Stephen King fast med lyckliga slut) finns en dam som blandar ihop sina egna minnen med sådant hon sett på film. Hon tror att hon har dejtat Gregory Peck och andra filmstjärnor, och hon är väldigt glad för dessa minnen. Sådär kommer jag också att bli. Jag kan inte skilja dröm från verklighet alls, jag. Men det tycker min make Jimmy Page inte gör något alls. Eller är det jag som ÄR Jimmy Page?
Här är Sator med I Wanna Go Home. Kent Norberg, säger jag bara. Men jag vet inte om jag tycker han ska ha mustasch.
Ringobingo
Grattis Ringo!
Jag skulle verkligen ha velat dokumentera alla er som gjorde peacetecknet idag. Bravo!
En gjorde det på InterSport (och översatte det till och med till svenska för sin son, så han var också med), en på jobbet lite i smyg, en hemma i hemlighet, en förhoppningsvis på jobbet efter hårda påtryckningar (Mamsen, som envisades med att få lägga till ...& Understanding, vilket väl Ringo går med på, antar jag) och så liten syster då som lyckades förväxla med hårdrockstecknet.
Två andra skulle försöka få med sina cafégäster respektive kyrkbesökare i det hela. 
Ja, vi skulle ha filmat allihop, Ringo!
En har lovat att göra det när han kom hem, eftersom han inte kunde göra det i bilen. I bilen kunde han dock göra Vänners Loser-tecken (där de slår ihop bägge knytnävarnas baksidor, ni vet)...
Och en gjorde det efter hon försovit sig, lite i smyg där med.
De flesta har haft det gemensamt att de gjorde det lite senare än 12, men Ringo bor ju i USA och där är tiden inte alls som här, så det spelar ingen roll ju.
De enda som jag är stensäkra på gjorde det samtidigt och vid rätt tidpunkt är jag, George Harrisons största beundrare samt en som kan baka Singoallakex.
Sedan förväntar jag mig en fullständig rapport från det 30-tal andra som jag beordrat göra fredsrörelsen. Eftersom jag la ut det på MySpace också så lär ju även Ringo själv ha sett min uppmaning.
Tro om det blev mer Peace and Love i världen idag?
Paul jagar potäter
Tack till min käre Beatlesexpert som gav mig denna länk för något år sedan. Man har inte uppskattat Beatles storhet till fullo förrän man sett den här videon.
Gör gärna en djupanalys av detta, men jag vet inte varför det är så sanslöst roligt att se Paul McCartney laga potatismos. Kan det vara för att han till och med är vimsigare än jag i köket? Kan det vara för att jag önskar att jag haft honom som hemkunskapslärare? Kan det vara för att han säger Thank you - SPOONMAN till den i tv-teamet som ger honom en sked?
Ingen aning. Mest är det kanske för att det är en så osannolikt knasig idé att låta Paul McCartney stå och stampe pärern i TV. Och det knasigaste är kanske att vi tittar på det.
Knowing me, knowing you. A-haa.
Jättekul, säger Noel.Men när jag tänkte efter lite så kom jag på att jag kanske vill känna lite annat folk också. Ludvig Lindström är min nye hjälte. Han har startat en organisation för att maximera lyckan här i världen, Charity Intenational. Även om jag känner mig lite tveksam till organiserad lycka så är det på något vis kul. Och Ludvig (ja titta, jag har redan slutat kalla honom vid efternamn också) har blivit vald till Sveriges sexigaste vegetarian och har jobbat för PETA. Och han har hittat på en massa roliga grejor. Leta på nätet får ni se. Ids ni inte göra det så kan jag ändå tala om att han är singel. Och att han har lätt för att bli less på folk han är ihop med. Låter helt perfekt.
Men så tänkte jag ännu längre. Varför ska man bara bli kompis med dem man tycker om? Är det inte bättre att försöka bli vän med någon som inte är så himla snäll? För att försöka omvända dem, liksom. Men så slår det mig att det är lite som de där kvinnorna som skriver till grova brottslingar för att gifta sig med dem. Jag tror inte man kan omvända folk. Så jag håller mig till att vara kompis med folk jag tycker om.
Somebody said to me
1967 var vi inte födda än, men det var tur att de i gruppen Love var det. Då gjorde de sin allra bästa (här bryter jag regeln om att rangordna supermusik) skiva, Forever Changes. När jag hörde den första gången bodde jag vid en järnväg i ett halvspökigt hus. "Alone again or" inleder skivan och jag höll på att ramla rakt ner i parketten när jag hörde den. Det kanske inte ni gör, ifall ni har samma veka ljudkort som jag har i denna dator, men på full blast så är det magi på hög nivå.
Arthur Lee var ett geni (dagens dikt) som gjorde en hel massa konstiga saker. En del var så konstiga att han hamnade i fängelse. Men han gjorde strålande musik. Han dog för två år sedan, och världen blev en otrolig konstnär fattigare.
Den här låten ska egentligen ligga på http://tapetorkestern.blogg.se/tapetorkesterdj, men jag låter den vara här eftersom den är solig. Fast sorglig.
Hela låten är trolleri, men stråkarna som drar igång 1:59 är... hur beskriver man något sådant?
Mr and Mrs Bean
När jag inte ätit nötter eller Singoallakex de senaste veckorna (vilket ungefär har varit när jag har sovit), så har jag känt mig som Bob Dylans rollfigur Alias i Pat Garrett och Billy the Kid. (Där även Kris Kristofferson är med, på den tiden då han fortfarande var ung och oförstörd och inte visste att han INTE skulle få träffa mig på Yran.)
Denne Alias tvingas av den onde sheriffen (coole James Coburn) att stå i ett hörn med peckliga läsglasögon på näsan och läsa högt vad som står på konservburkar. Såhär läser Bob Dylan då: "Beans. Beans. ...Beans" Typ. Jag minns inte ordagrant.
Så har i alla fall mina middagsplaner varit. En massa bönor till höger och vänster. Vilket är superbra, för jag gör råhäftiga (ahahaha, vilken fantastisk ordvits om raw food. Förmodligen den enda i världen.) bönsallader. Men. Ibland vill man liksom variera sig. Min is-beroende kära rocknrollkumpan i Kramfors har lärt mig att Shane McGowan (som är beroende av betydligt starkare saker än is. Och då är det inte Singoalla, bara. Han har tandrader som Skalle-Per, så ta inte efter honom!) oftast blir fixerad vid en sorts grej att äta. Och då vill han bara äta just det. Jämt. Tills han hittar nästa sak som han snöar in på.
Jag hade ingen bild på bönor.
Så är det med mig med. Just nu är det hallon. Vill nästan bara äta hallon. Fast då ljuger jag lite, för nu skulle jag ju gå över till den där variationen som jag började prata om. Strax efter böneriet. Jag pratade nämligen med en kompis häromdagen om Italien, där hon just varit. Och då kom vi in på mat, vilket vi gillar båda två. Hon är extremt duktig på att laga mat och har fått mitt veganpris varje år länge nu (priset är att hon får bjuda mig på middag igen). Jag blev så himla sugen på italiensk mat att jag började härja i skafferiet så fort jag lagt på luren.
Kronärtskockspasta med oliver, snabbstekt i olivolja med vitlök och chili. Blev nästan tårögd, vad gott det blev. Och snabbt! Jamie Oliver tycker att man ska kunna lägga ner en massa tid på att laga mat. Det kan ju han tycka, som har någon som gör den åt sig (han själv). När jag blir hungrig så vill jag ha mat NU! Långkok får man syssla med när man har personal.
Dolly Parton lagar mat hemma, hennes man hjälper inte till ett dugg där. På grund av tidigare inlägg är jag beredd att anställa dem båda två.
Alla balla Singoalla. IGEN!
Var på Singoallafika idag och kan meddela att även citronvarianten av de små rondellerna är beroendeframkallande. Eller varna, kanske jag ska säga. Eftersom jag är någon slags kakornas Keith Richards och det finns folk som tror att det är ofarligt att ta efter mina fula ovanor. Man kan börja se i syne, t ex. Jag gick just in på Skulefestivalens hemsida för att kolla när Stefan ska spela. Han spelar först. Men vad kommer lite senare på kvällen? Jo, SINGOALLA!!!! Jag vet inte om det är ett tecken på att jag ska åka dit eller stanna hemma och äta upp mina kvarvarande små syltmonster.
Har de Singoallakex runt magen?
Du och jag, Alfred
1. Kökskranens psykopatdroppande. Den har nog droppat ett år, och lika länge har jag tänkt byta packning. Men det har liksom aldrig blivit rätt tillfälle. Ni vet ju att allt handlar om rätt tillfälle. När det gäller att se på film, höra på en ny skiva eller fria till någon. Men knappast när det gäller att fixa en kran. Jag vet inte varför det släpar på så. Inatt kunde jag inte sova alls p g a jag lyckats ställa kranen i precis rätt läge över ett full tillbringare med vatten så det lät BLIPP BLIPP som en hel störig Kraftwerkwannabeorkester utan budget precis hela natten.
2. Odjur i badrummet. Nu var det ett tag sedan, på den tiden då det fortfarande var mörkt nattetid. Jag blir ofta rädd för något skräckinjagande jag ser i badrumsspegeln, men nu var det något skräckinjagande UNDER spegeln. Är det en spindel? Är det en skorpion? Är det en mutant????
Jag blev helt stel av fasa och gick halvt paralyserad ut ur badrummet. En ttackochlov-vaken men inte helt förstående spindelfantast försökte lugna mig. Han lät bli att maila sina bästa spindelfoton och la istället fram sin teori om att han tror att kvinnor är mer rädda för spindlar än män (roligt syftningsfel där, det får ni klura ut själva). Det värsta var att jag trodde jag kommit över min spindelfobi. Det är bara det att jag inte kommit över min fobi för klokrypare, även kallade bokskorpioner. De ser ut som spindlar, men har långa gripklor fram. De får ens badrum att förvandlas till helsikets förgård. Och de är ungefär 3 mm stora.
3. Stopp i handfatet. Har tänkt köpa propplösare, men röret i handfatet verkar läcka, och tänk om det fräts sönder helt och hållet med för starka medel och så står man där med hål i golvet ner till grannen som förvånat undrar om jag har spelat för högt igen. Imorse blev jag less på att vänta i en halvtimme på undanrinnande vatten och tänkte att det ska väl gå att fixa själv. Fram med en pinne. Blompinne för stor. Det blev till att offra tre rökelsepinnar innan jag gav upp. Och kom på att jag ju kunde göra ett verktyg av guldtråd. Och det funkade! Inte direkt 18K, men det kändes rätt lyxigt ändå. Och jag är helt säker på att det är samma sort som Dolly Partons make använder när han städar.
4. När spökena kommer. Fast lustigt nog har det inte varit ett enda spöke i farten sedan jag for till Borgvattnet. Kanske lämnade jag dem där. Kanske är de förklädda till klokrypare.
Paul! Buss på Gene!!!
Vilken dag. Har bara varit hemma men lärt mig massor. Check this out:
- Ben & Jerrys glass är inte vegansk. Skitmesigt.
- Gene Simmons har elchockhalsband på sina hundar så att de inte ska skälla. Idiotiskt. Gene! Vad ska jag göra med dig? Sätta elchockhalsband på dig så du inte gör dumma saker, kanske.
- Svenska Jägareförbundet vill jaga mer säl och ska ha någon slags reklamlunch för sälmat den 11 juli. OK. Låt mig göra detta klart och tydligt: Jag tycker om många jägare. Men jag tycker inte om det de gör. Och jag tycker definitivt inte om när de får för sig sådana här puckade saker.
Det där var ju bara negativa nyheter. Men det finns ljusglimtar:
- Ben & Jerrys glass är i alla fall OK för vegetarianer, de har tydligen inte gelatin i marshmallowsen.
- Gene Simmons är en av världens fem bästa eldslukare. Och det påminner mig om den snälle lille eldslukaren jag kände för tusen år sedan. Som inte lämnade lägenheten utan ett järnrör. Men han har nog växt ifrån det.
- Den 1 juli höll Djurens Rätt en demonstration för att få EU att förbjuda sälprodukter, och Paul McCartney stödde demonstrationen.
Paul är bra på många sätt. Som handbagage, t ex.
Övriga saker jag har lärt mig idag:
Mick Jagger doade på You're So Vain. Tyvärr gissade jag på Elton John, och fick ännu ett fel i den frågesport om Carly Simon, Carole King och Joni Mitchell som mamma ringde upp och utmanade mig på.
Sångaren i Kaiser Chiefs- en rolig kille som har ett lite tråkigt band- har varit lärare.
Solsystemet håller på att plattas ut. Detta läste jag nyss i DN och blev verkligen inte klokare av det.
Glöm inte Ringo 7 juli! Peace and Love klockan 12.
Födelsedagspresent till Ringo
OBS! Viktigt meddelande, så viktigt att jag la ut det på båda bloggarna! Ni fattar ju vad uppmärksamma ni måste vara nu:
Ringo was recently asked by Access Hollywood what he hoped to receive for his upcoming birthday (July 7th). Ringo's answer was unconventional, he said, "just more Peace & Love." Then he expanded his wish further, "it would be really cool if everyone, everywhere, wherever they are, at noon on July 7 make the peace sign and say "Peace & Love." 
OBS! Knappen!
Jag vill ha handuppräckning på alla som ska vara med! Enda kluret är att man måste se till att vara vaken klockan 12 den 7 juli, men det får gå.
Ta och öva på att göra peacetecknet nu. Och att samtidigt säga "Peace & Love". Heja på!
There is hope...
Här kommer Ringo i sin allra finaste kavaj och sjunger sin sång Photograph på en hyllningskonsert till George Harrison. Photograph är en sådan där sång som liksom ändrar betydelse från gång till gång. Man kan även se det som en hyllning till min nya telefon. Men då är man fånig.
Det finns en tjej som försöker bota depressioner med olika metoder, alltifrån brutala maffiaaktiviteter till saftkalas. Vet inte om något funkar, men jag har ett citat av henne som definitivt gör skillnad: Change your mind and be happy! För hennes skull valde jag den här konsertvideon, eftersom personen som spelar gitarr i bakgrunden är sagolikt lik en som spelade gitarr i Beatles. Sådan fader, sådan son. Alltså finns det hopp!
